Titel: Dai-bosatsu tôge / The Sword of Doom
Genre: Drama/Action
Land: Japan
År: 1966
Regi: Kihachi Okamoto
I rollerna: Tatsuya Nakadai, Michiyo Aratama, Yuzo Kayama, Toshirô Mifune
Handling: Ryunosuke är en sociopatisk och skrupelfri samuraj utan medkänsla. När han ska ha en uppvisningsmatch på sin fäktningsskola bönfaller hans motståndares fru Ryunosuke att lägga sig i matchen. Hon erbjuder sig att offra sin egen kyskhet i utbyte. Ryunosuke accepterar, men dödar ändå hennes man i duellen. Ryunosuke blir jagad av brodern till mannen han dödade, och under tiden blir han också inblandad i interna maktkamper i sitt eget mördarband...
Omdöme: Med japanska samurajfilmer, eller japanska klassikers överhuvudtaget, vet man aldrig vad man får. De kan vara omtyckta av andra, men behöver inte vara något man själv uppskattar. Min favorit i denna genre har alltid varit Harakiri, även om jag inte sett allt för många i övrigt. Men den är klassisk. Jag vågar dock påstå att jag hittat en som kommer upp i samma klass efter att ha sett den här.
Den följer Ryunosuke som egentligen är ond, men som filmen ändå kretsar kring. Efter att ha dödat samurajen Bunnojo under en uppvisningsmatch samt hans vänner från fäktningsskolan, flyttar han tillsammans med Bunnojos hustru. Han vet dock att den dödes bror, Hyoma, kommer att försöka hämnas en dag.
Det första jag måste hylla är det enormt fina fotot i filmen. Man har med det svartvita skapat en nästan animerad upplevelse, speciellt i snöfallet och det snötäckta landskapet under en av de stora svärdfighterna. Rakt igenom elegant foto där man lagt stor vikt på viktiga detaljer. Samtidigt är storyn ganska intressant att följa, om man nu koncentrerar sig och inte bara väntar på svärdfighterna. Musiken var också överraskande bra för en sån här film och gav den rätta stämningen som blev lite kuslig.
Filmen var uppdelad i tre partier och tycker kanske första och sista var bäst, men jag tappade aldrig intresset. Filmen bygger också på en 41 volymer lång bok och det var egentligen tänkt som en filmtrilogi. Även om filmen slutar abrupt så gillar jag det för jag satt mest och funderade på hur den skulle sluta och så slutar den på det enda sättet jag inte hade väntat mig.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.0
Genre: Drama/Action
Land: Japan
År: 1966
Regi: Kihachi Okamoto
I rollerna: Tatsuya Nakadai, Michiyo Aratama, Yuzo Kayama, Toshirô Mifune
Handling: Ryunosuke är en sociopatisk och skrupelfri samuraj utan medkänsla. När han ska ha en uppvisningsmatch på sin fäktningsskola bönfaller hans motståndares fru Ryunosuke att lägga sig i matchen. Hon erbjuder sig att offra sin egen kyskhet i utbyte. Ryunosuke accepterar, men dödar ändå hennes man i duellen. Ryunosuke blir jagad av brodern till mannen han dödade, och under tiden blir han också inblandad i interna maktkamper i sitt eget mördarband...
Omdöme: Med japanska samurajfilmer, eller japanska klassikers överhuvudtaget, vet man aldrig vad man får. De kan vara omtyckta av andra, men behöver inte vara något man själv uppskattar. Min favorit i denna genre har alltid varit Harakiri, även om jag inte sett allt för många i övrigt. Men den är klassisk. Jag vågar dock påstå att jag hittat en som kommer upp i samma klass efter att ha sett den här.
Den följer Ryunosuke som egentligen är ond, men som filmen ändå kretsar kring. Efter att ha dödat samurajen Bunnojo under en uppvisningsmatch samt hans vänner från fäktningsskolan, flyttar han tillsammans med Bunnojos hustru. Han vet dock att den dödes bror, Hyoma, kommer att försöka hämnas en dag.
Det första jag måste hylla är det enormt fina fotot i filmen. Man har med det svartvita skapat en nästan animerad upplevelse, speciellt i snöfallet och det snötäckta landskapet under en av de stora svärdfighterna. Rakt igenom elegant foto där man lagt stor vikt på viktiga detaljer. Samtidigt är storyn ganska intressant att följa, om man nu koncentrerar sig och inte bara väntar på svärdfighterna. Musiken var också överraskande bra för en sån här film och gav den rätta stämningen som blev lite kuslig.
Filmen var uppdelad i tre partier och tycker kanske första och sista var bäst, men jag tappade aldrig intresset. Filmen bygger också på en 41 volymer lång bok och det var egentligen tänkt som en filmtrilogi. Även om filmen slutar abrupt så gillar jag det för jag satt mest och funderade på hur den skulle sluta och så slutar den på det enda sättet jag inte hade väntat mig.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.0
