Titel: Singin' in the Rain
Genre: Komedi/Musikal/Romantik
Land: USA
År: 1952
Regi: Stanley Donen & Gene Kelly
I rollerna: Gene Kelly, Debbie Reynolds, Donald O'Connor, Jean Hagen
Handling: I övergången från stumfilm till ljudfilm försvann ett flertal av filmens största stjärnor då deras röster inte passade med deras image. Bland dessa finns stumfilmens stora kärlekspar Don Lockwood och Lina Lamont. I publikens ögon är de det perfekta paret, men bakom kulisserna ser det helt annorlunda ut.
Omdöme: Jag har aldrig varit något fan av musikaler, men någon gång måste man ju se denna stora klassiker. Gene Kelly står för det mesta i filmen. Inte bara skådespeleri utan även regi, manus, dansnummer och utskällningar. Han beskrevs som en tyrann av t.ex. Donald O'Connor, som spelar hans bästa vän Cosmo Brown. Och fick Debbie Reynolds, som spelar hans kärleksintresse Kathy Selden, att gråta när han klagade på hennes bristfälliga dans. Men det här är som bortblåst på duken då det är full energi och sprudlande glädje.
Filmen är så där mysig som man hoppas att en sån här klassiker ska vara och inte bara ha ett rykte som den inte klarar av att leva upp till. Jag kan inte säga att jag älskar filmen, men den var definitivt sevärd och under stora delar gillade jag den. Sång- och dansnumrerna var överraskande smärtfria och fungerade i de flesta fallen bra. Det är välkoreograferat, fiffigt och underhållande plus att musiken oftast är bra. Dock kommer en svacka på kanske en kvart efter den berömda "Singin' in the Rain"-scenen då man får ta del av en slags drömsekvens som är tänkt att börja filmen de spelar in. Men det tar sig mot slutet igen som tur är.
Handligen är också intressant då man skildrar övergången från stumfilm till ljudfilm på ett kul sätt som ger en inblick i hur det faktiskt såg ut. Skådespelarprestationerna är på de flesta hållen bra, även om det främst är uppträdandena som håller hög klass. Gene Kelly tycker jag t.ex. är så där som skådis, men övertygar som artist. Donald O'Connor däremot lyckas kombinera de två bra och har en viktig roll bakom Kelly. Och sen har vi de två konkurrerande kvinnorna som är ok, men övertygar inte direkt. Lite kul att Debbie Reynolds karaktär dubbar Jean Hagens, men i själva verket "dubbar" Hagen sin egen röst samtidigt som en annan sångerska, Betty Noyes, dubbar sångerna. Lite komplicerat, men intressant och lite kul.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.4
Genre: Komedi/Musikal/Romantik
Land: USA
År: 1952
Regi: Stanley Donen & Gene Kelly
I rollerna: Gene Kelly, Debbie Reynolds, Donald O'Connor, Jean Hagen
Handling: I övergången från stumfilm till ljudfilm försvann ett flertal av filmens största stjärnor då deras röster inte passade med deras image. Bland dessa finns stumfilmens stora kärlekspar Don Lockwood och Lina Lamont. I publikens ögon är de det perfekta paret, men bakom kulisserna ser det helt annorlunda ut.
Omdöme: Jag har aldrig varit något fan av musikaler, men någon gång måste man ju se denna stora klassiker. Gene Kelly står för det mesta i filmen. Inte bara skådespeleri utan även regi, manus, dansnummer och utskällningar. Han beskrevs som en tyrann av t.ex. Donald O'Connor, som spelar hans bästa vän Cosmo Brown. Och fick Debbie Reynolds, som spelar hans kärleksintresse Kathy Selden, att gråta när han klagade på hennes bristfälliga dans. Men det här är som bortblåst på duken då det är full energi och sprudlande glädje.
Filmen är så där mysig som man hoppas att en sån här klassiker ska vara och inte bara ha ett rykte som den inte klarar av att leva upp till. Jag kan inte säga att jag älskar filmen, men den var definitivt sevärd och under stora delar gillade jag den. Sång- och dansnumrerna var överraskande smärtfria och fungerade i de flesta fallen bra. Det är välkoreograferat, fiffigt och underhållande plus att musiken oftast är bra. Dock kommer en svacka på kanske en kvart efter den berömda "Singin' in the Rain"-scenen då man får ta del av en slags drömsekvens som är tänkt att börja filmen de spelar in. Men det tar sig mot slutet igen som tur är.
Handligen är också intressant då man skildrar övergången från stumfilm till ljudfilm på ett kul sätt som ger en inblick i hur det faktiskt såg ut. Skådespelarprestationerna är på de flesta hållen bra, även om det främst är uppträdandena som håller hög klass. Gene Kelly tycker jag t.ex. är så där som skådis, men övertygar som artist. Donald O'Connor däremot lyckas kombinera de två bra och har en viktig roll bakom Kelly. Och sen har vi de två konkurrerande kvinnorna som är ok, men övertygar inte direkt. Lite kul att Debbie Reynolds karaktär dubbar Jean Hagens, men i själva verket "dubbar" Hagen sin egen röst samtidigt som en annan sångerska, Betty Noyes, dubbar sångerna. Lite komplicerat, men intressant och lite kul.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.4
