Are you radioactive, pal?

A couple of years ago I managed to get my hands on a copy of a recording of John Berryman and Robert Lowell reading together. To this day it is one of the most listened to things on my iPod. Berryman really knew how to read his poetry out loud. He knew that your audience needs it nice and slow. And honest. Not a whiff of that god-awful 'poetry voice' you hear so many others doing... JB's the real deal.

If only there were more footage of him. Still, we have to be grateful for the ready availability of this interview with Al Alvarez, and this superb reading of one of the Dream Songs.

Most disturbing and beautiful of all, however, is this superb hour-long interview with a semi-coherant Berryman:

Part 1

Part 2

Part 3

Part 4

Part 5

Part 6

There is also this series of audio recordings:

Part 1

Part 2

Part 3

Part 4

Part 5

Part 6

EDIT... 31st July 17:07

Any creative writing students, or indeed anyone interested in Lowell and/or Berryman will find this interview with Philip Levine fascinating... he discusses the two poets' style of teaching creative writing. I get the impression he preferred Berryman.

Bands to Listen to this Summer vol. 1 - Old Crow Medicine Show

There's nothing cool about Country and Western music. At least not here, in the city, where we're all too busy with our no-good, tam-sarn, dagnammit, fancy pants city life-styles with our iSpaces and FacePhones and la-di-da X-Pods.

But Old Crow Medicine Show are, without a doubt, effing cool. They are the sexy side of the Nashville bluegrass scene and hot-doggity-damn can they write a harmony. Sadly, their best album, O.C.M.S., is no longer available on Spotify, so you are just going to have to find another way of getting their best song, Wagon Wheel.

If you enjoy these guys, which you'd have to be some kinda varmint not to, then I recommend the london-based Penny Black Remedy for a punt.

SixWordStory

A new Hemingway's baby shoes?

Many thanks to the frontwindow of Classic Printers (28 Clemens St., Leamington Spa) for this.

Found: Marriage certificate (left on copier).

Butterflies | Chapbook | Vol XXII, 'Cartesian Product' by Teresa Chuc Dowell

CLICK HERE TO READ

Vol XXII,  'Cartesian Product' by Teresa Chuc Dowell

Truth at its most tender and shocking. Teresa Chuc Dowell's 'Cartesian Product' tells the story of meetings, crossovers and collisions - interactions between generations, cultures and souls.

Jhonnes Mattos

Jamie Jewitt

Things That Benedict Cumberbatch’s Face Looks Like – part one

To celebrate the BBC’s surprisingly excellent Sherlock, Silkworms Ink today launches a new sort-of-regular-feature, Things That Benedict Cumberbatch’s Face Looks Like. To attempt to make sense of the new Holmes’ paradigm-redefiningly unconventional visage. A pressing concern for us all, I'm sure you'll agree. Without much further ado then…

Part one: A beeswax candle

Cumberbatch

Candle

Butterflies | Music | Crazy Town's Butterfly: A Critical Re-reading

Because…nobody ever suspects…THE BUTTERFLY…

So points out Bart Simpson in one his more inspired moments. ‘I didn’t burn down the school: it was the butterfly I tell you, the butterfly.’ ‘He’s crazy boys, get the tazer.’ And so on. And a rather similar reception awaits, I suspect, the Seymour Skinner who attempts to reinterpret the significance of early-noughties rapcore-rapscallions Crazy Town’s greatest hit (singular – there was only one), Butterfly.

You think Kid A is the most significant, important, influential musical work of the last ten years? Radiohead and Wilco and Panda Bear? You’re wrong: it was the butterfly I tell you, the butterfly!

But such a sentiment is righter than you think (an ugly sentence). Alas, most jaded tumblr-generation folk (what the fuck is tumblr anyway?) now regard Crazy Town’s Butterfly in terms perfectly encapsulated by that recent Intel advert with the two men and the computers and the quite funny bit where the fat man goes kinda ‘eeeeeeeeeee – what?’ As, in short, a time-capsule fragment with a connotative charge that can be summarised via one word – datedness – to the extent that its musical components are forgotten. Just as, for example, the shiny comfortableness of a pair of Adidas Poppers, or the rage catalysed by a twisted yoyo string are forgot in a shimmer of unspecific nostalgia.

Just look at Phil Brown’s (Poetry Editor, not ex-Hull Manager. I assume) ‘comment’ on James’ introduction this week. He posted the lyrics to Crazy Town’s Butterfly. No context. No link. The final line ‘Come dance with me’ repeated, laughingly, the number of times it’s repeated in the song – alongside a snide attempt to undermine Shifty’s flow with made-up letter-combinations, ‘uhhhhhh ha uhhhhhh ha.’

As though to say hahahahah, remember this silly song about Butterflies, lolololololol, them were the dayz, when you could get away with shit like this, hahahahaha oh Nu Metal, how did people fall for you – now where’re my Limp Bizkit records?

Prick. Crazy Town’s Butterfly is, like Leonard Bernstein’s Mass, one of the great historically under-appreciated conceptual masterpieces. And (as Shifty himself would probably say) here the fuck’s why…

Crazy Town (or at least Crazy Town’s Yorke-Greenwood core, Epic and Shifty Shellshock) formed in 1995. The Gift of the Game wasn’t released until 1999 – during which time, an unbelievable array of pseudonyms were assembled: Rust Epique, JBJ, Faydoedeelay, DJ AM, and Trouble Valli. Connecting via a lust for borderline-ironic rapping and riffs that sounded like samples before they’d even been sampled, they inevitably hung out listening to late-80s Chillis albums – and one special October night, they managed to stick out Mother’s Milk long enough for Pretty Little Ditty to come on (the first group of humans ever to do so – back in the 90s, men knew how to listen):

Oh my God bro, that cut where the riff just changes completely, you know like seemingly completely arbitrarily – that’s the moment, bro, holy shit, that’s the moment…

The moment?

Yeah, dude, the moment – where the Chilli Peppers changed bro, where they realised that melody was where they had to go next, y’know, when they realised that they’d done everything they could with the punkfunk y’all, and John was going through all that shit, y’know…

Heroin shit?

Yeah bro – hence, y’know, Blood Sugar Sex Magik y’all. That’s one of those moments bro – we gotta take it for ourselves man, we got to hold onto it for our very own paradigm shift aight. Although fuck Flea’s trumpet guy, we don’t need that shit.

By paradigm shift – you mean popularising Nu Metal right bro? Insofar as we’re going to put out our record a whole goddam year before Chocolate Starfish and Hot Dog Flavored Water and Linkin Park’s Hybrid Theory and the Papa Roach record? You mean to all intents and purposes inventing the contemporary manifestation of what will become one of the most successful guitar-music genres in the history of music, bringing joy to more 11- and 12-year-olds than fuck’n Santa dude?

Exactly brah. And we’re going to do it via the exact point where the Chillis changed dude – we’re musical historians man, we’re going to sample that shit and create a fragment of music history guy. We’re goddam populist intellectuals – mapping music via other music, this is going to be the most self-conscious Nu Metal track of all time bro. This is The New Nu Metal.

You’re so right guy. Now whatsay we go fuck the shit out of some bitches?

They even supported the Chilli Peppers on a 1999/2000 tour – a final statement of music-literate intent. But the people did not listen. The Gift of the Game failed to chart. Shifty threw a chair through a window and got arrested, he was so pissed (TORTURED GENIUS TORTURED GENIUS TORTURED GENIUS). And then Butterfly got released. And then the people listened. And the reading below is what they should have heard, but didn’t hear. (Instead, Crazy Town spent Ozzfest 2001 being mocked as the one-hit-wonder ‘Butterfly Boys’ – as though that were some kind of bad thing…)

Such a sexy, sexy pretty little thing:
fierce nipple pierce you got me sprung with your tongue ring 

Astonishingly sophisticated compression in the second line, delightful internal rhymes. The genuineness – struggling for description – of the first line is, when you consider the macho rapcore stereotype, bloody brave. And then there’s the internal joke of these two lines coming in such quick succession – two lines which couldn’t possibly describe the same person. I mean, pretty and a tongue ring?! I ask you. This is an acknowledgement of what critics initially accused Nu Metal of doing – i.e. juxtaposing the two most brain-dead components of contemporary music as though there mutual braindeadness would create something beautiful. Crazy Town proved that it both could and couldn’t; that’s why they’re so important.

and I ain't gonna lie, cause your loving gets me high
so to keep you by my side – there's nothing that I won't try.
Butterflies in her eyes and looks to kill,
time is passing I'm asking could this be real
cause I can't sleep, I can't hold still;
the only thing I really know is she got sex appeal.

The macho bathos of this last line is obviously ironic. It is an inversion of accusations about Nu Metal’s one-dimensionality – both an acknowledgement and a rebuke.

I can feel. Too much is never enough,
you're always there to lift me up
when these times get rough. I was lost now I'm found,
ever since you've been around
you're the women that I want
so yo, I'm putting it down. 

The use of Anglican cliché about being ‘lost’ and ‘found’ etc. is a clever acceptance of the way songs about love fall back on stock phrases whether they are aware of it or not. It is this deliberate falling-back which gives the track the momentum to drive it into the kind of insanely brilliant phrasemaking I’ll highlight below:

Come my lady etc.

I don't deserve you unless it's some kind of hidden message
to show me life is precious.

Rhyme ‘message’ with ‘precious’? But that couldn’t possibly work, could it…

Then I guess it's true;

but to tell truth, I really never knew
till I met you... See I was lost and confused,
twisted and used up,
knew a better life existed but thought that I missed it.

My lifestyle's wild, I was living like a wild child:
trapped on a short leash paroled the police files.

‘Paroled the police files’ is just so clever – playing on patrolled/paroled wordplay amongst other things.

So yo, what' s happening now?
I see the sun breaking down into dark clouds;
and a vision of you standing out in a crowd.

Come come my lady etc.

Hey sugar momma, come and dance with me,
the smartest thing you ever did was take a chance with me:
whatever tickles your fancy,
girl me and you like Sid and Nancy.

This is mad-brilliant: it takes the boy-meets-girl narrative of the song and frames it in a musical-historical context – i.e. the relationship between Sid Vicious and Nancy Spungen – that is all about the passing of musical eras and genres. Vicious’ death in 1979 is oftentimes seen – inevitably, it coming at the end of a decade – as a key moment of musical transition. As discussed above, Crazy Town are one of modern music-history’s great transition bands. And so as the song cascades to its end one realises that, truly, it is lyrically about music as well as love – just as its use of sampled RHCP is about the intoxicating combination.

So sexy almost evil, talkin' about butterflies in my head;
I used to think that happy endings were only in the books I read but
you made me feel alive when I was almost dead.

You filled that empty space with the love I used to chase
and as far as I can see it don't get better than this.
So butterfly, here is a song, and it's sealed with a kiss.
And a thank you miss.

Come come my lady etc.

You want to understand roughly 20 years of US musical and poetic history bro? You could do a lot goddam worse than suspect the Butterfly.

*To access a Spotify essay-soundtrack-playlist to accompany the above, click here*

Sam Kinchin-Smith

Music Editor

Butterflies | Fiction | Two Riders Were Approaching...

“I have given bread to the hungry man, and water to the thirsty man, and apparel to the naked man, and a boat to the shipwrecked mariner.”
The deceased gives good account of himself to the divine court, The Coffin Texts, 2150-1750 BC

“Charity’s a Christian virtue, y’know.”
Bill O’Reilly



I am in love. The moment I read the Ancient Egyptian funereal writings ‘The Coffin Texts’, I fell instantly in love with them.

Honestly – what a religion. My vague memories of being scared by the jackal-headed, monstrous figures in my Horrible Histories books have vanished entirely. The afterlife is presented as the kind of transcendental journey of the self that ought to fascinate anyone even vaguely interested in Hermeticism or in certain of Jung's theories.  And there’s an overwhelming sense of decency to the entire set-up. Evil men are not tormented for all eternity; they’re simply eaten, one time only, by a monster, and are annihilated as a result. Their punishment is not to have an afterlife (all right, so this part's debatable, but I'm taking the optimistic view). The deceased actually gets to defend his own nature before the gods, instead of being told what sort of a man he is; and, if he ascends into the Elysian Fields, rather than making him sing them hosannas to them for all of eternity, the gods will charitably dine with him, and converse with him as an equal. There is much mention of “cakes and ale.”

I’ll say it again – what a religion.

But for our purposes, there’s something that fascinates me still more. It seems the world was not created, in much of Egyptian mythology, by the Christ-like Osiris, or Ra, the sun-god (who does become annoyingly close to all-powerful in the later, and more famous Book of the Dead). It was Thoth, the ibis-headed writer-god, who scribbled down the spell that formed reality. And, furthermore, the Coffin Texts and its forebear, the Pyramid Texts, strongly imply that it is Thoth who causes every event in the gods’ lives to occur, by writing them down; it praises, him, for instance, for bringing about Osiris’ resurrection, rather than praising Osiris himself.

Thoth.  Ultimate Badass?

Now, I like Thoth. He’s also revered as the inventor of all arts and sciences, which suggests he probably wouldn’t get pissed at mankind for discovering fire or a system of morality. He’s my new favourite author, in fact. But this same preoccupation with the immense power of the word – and the fact that this power is in human hands - runs deep through all of the texts. All of the books themselves, most obviously, are spells of a sort; actings-out of the deceased’s journey through the afterlife. At one point, to enter the divine mansions, he must first recall the names of the very hinges of the entrance door – and the planks of wood over the floor refuse to let him pass until he’s given them the names of his feet, which are going to be passing over them.

This same concept of being able to defeat something, or gain its support, by knowing its True Name, has passed through a great deal of our literature since then, most notably becoming extremely popular in modern fantasy. But it has made me ponder something that’s probably a truism; did the Ancient Egyptians revere the power of words more, since their words were pictographic in their written form, and therefore already endowed with symbolic meaning, from the very beginning?
And this brings me on, of course, to the Rorschach butterfly.

We all know it. You could even argue it’s one of the most popular symbols of our time that isn’t associated with a brand; i.e., a symbol that’s endowed with its own meaning, and not meant to imprint a particular product or person in our minds. And, to grossly over-simplify, the idea of it is that the psychiatrist holds up the above picture (the first in a sequence of ten, that grows more complex), asks the subject what they see, and explain their interpretation. And so both the answer and the method of getting there may give clues about the subject’s state of mind.

Now, these images are very much in the public domain. And it’s been argued (quite reasonably) that only testers should have ever been allowed to see them, since subjects are now “primed”; we see a butterfly, or a bat, or a moth, because we’ve seen that symbol before, and we know that’s what it’s supposed to mean, and we want very much to get the ‘right’ answer. Perhaps students of the psyche should have taken a lesson from the Hermeticists or the authors of the Book of the Dead, who argued, “This book is indeed a very great mystery; and thou shalt never allow ignorant folk, or any person whatsoever to see it.” Elitist, perhaps, and that makes our post-modern blood boil, but if everyone knows the meaning of the magic word, it ceases to have value.

It’s the curse of the symbol, more potent than any Egyptian magic; how do we distil cultural baggage from the word, strip it of its existing symbolic meaning so that we can add our own? I’m fond of a technique that’s half-nicked from sources like the ancient tradition (very popular in Egypt, incidentally), of dismembering the corpse so that it can be put back together in the afterlife, of removing the earthly organs so that divine organs can be administered, and half-stolen from Sideshow Bob’s classic ‘rake’ joke. Repeat the word until it loses all meaning. Then repeat it some more, on your own terms, until it’s endowed with a new meaning, that belongs only to you. “I am Yesterday, and Today; and I have the power to be born a second time.”
Try it. It’s quite a spell.

After Dark, My Sweet

Titel: After Dark, My Sweet
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: James Foley
I rollerna: Jason Patric, Rachel Ward, Bruce Dern, George Dickerson

Handling: En avdankad boxare driver omkring efter att ha flytt från ett mentalsjukhus. Han stöter på en änka som övertalar honom att hjälpa till på huset som hennes make efterlämnat. Änkan har också en farbror som övertalar de två att hjälpa till att kidnappa ett rikemansbarn och den före detta boxaren måste ta en del beslut om lojalitet och vad som är rätt och fel.



Omdöme: En film jag egentligen visste väldigt lite om, men för en som gillar film-noir var detta en intressant modern noir att ta sig an. Baserat på en bok av noir-författaren Jim Thompson, som legat bakom filmer som bl.a. The Killing (1956), Paths of Glory (1957), The Getaway (1972) och The Grifters (1990), och med regi av James Foley vars följande film var Glengarry Glen Ross. Det lär vara en film som följer boken och dess stämning på ett övertygande sätt och även om den börjar lite trevande finns här gott om godis längre in.



Kevin "Kid" Collins (Jason Patric) är en f.d. boxare som är på drift. Han träffar den sexiga änkan Fay (Rachel Ward) och hon tar med honom till sitt hem där han får fixa grejer på hennes hus. Vad hon inte vet är att han rymt från ett mentalsjukhus och kan vara potentiellt farlig. Men hon tycker synd om honom då hans sätt och utseende gör att han ser ut som en hemlös hund man vill ta hand om. Vad han dock inte vill är att folk ska ta honom för en idiot. Frågan är om Fay och hennes "farbror" Bud (Bruce Dern) försöker utnyttja honom eller verkligen är uppriktiga när de vill kidnappa en pojke för att kräva lösen.



Jason Patric övertygar från första bildrutan till sista och det är ett mysterium att han inte fått fler utmanande roller när man ser honom prestera här. Detta är en mycket stark prestation även om karaktären måste hyllas för den låter en aldrig riktigt veta vem han egentligen är. Samtidigt gillar jag Rachel Ward i den typiska femme fatale-rollen som lätt blir övertydlig. Hon klarar den dock näst intill perfekt och är oerhört förförisk utan att behöva klä av sig stup i kvarten. Och Bruce Dern, ja han är Bruce Dern. Man vet exakt vad man får av honom, varken mer eller mindre, en stabil skådespelare.



Filmen tar dock tid på sig att byggas upp och är man inte på rätt humör kan man lätt tappa intresset och ge upp. Men tålamod är vad som krävs för filmen byggs sakta men säkert upp till att bli en liten pärla inom modern noir. Utveckligen kan man inte gissa sig fram och spänningen stiger, inte bara i kidnappningsbiten utan även mellan Kevin och Kay som blir allt hetare. Detta påminner om en annan het modern noir i form av Body Heat (1981) där huvudpersonerna har en liknande het relation, fast med helt annorlunda uppbyggnad. Filmens upplösning och sista bildruta är smått minnesvärd i mina ögon. En underskattad liten film som inte är för alla, men gillar man genren blir man belönad.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Evandro Soldati by Doug Inglish

more at...
VGL

Butterflies | Poetry | Pareidolia

“The caterpillar does all the work but the butterfly gets all the publicity”

             George Carlin

Butterflies are poets. We stop to admire them. They are frivolous. They take control of our imagination. We feel a desire to pin them down into groups. They are part of nature.

More importantly though, they protect themselves with impressive lies.

I am talking about automimicry. Those owl-eye things that appear on their wings. They ward off potential attacks by trying to appear far more weighty and threatening than they really are.

It all boils down to the idea of pareidolia – the mind’s compulsion to make sense and find patterns in meaningless, random stimulus – like cloud-watching. Did you know that your brain is wired to recognise human faces with minimal stimulus? Picture two eggs, a black pudding and a sausage in your mind. Do they look like a bemused face? It’s pareidolia.

Let’s get back onto butterflies trying to make themselves look like owls though. Poets are always doing this. The degree-educated brains knows what a poem is supposed to look like… moreover it knows what a good poem is supposed to look like. So it is that we are at the mercy of certain nifty typographic tricks that con you, the unsuspecting reader, into thinking that you are reading a poem rather than thrown together old pap.

Allow me to elaborate on the tricks of the poetaster trade before giving you an example which shall con you, through paredolia, into thinking that you are reading a poem.

PLEASE NOTE: This is not a list of things that only bad poets do; it is a list of things that people do when they are trying to disguise themselves as poets.

1. Epigraphs

We’ve all seen them, lurking around under the title. They come from Dostoevsky  or Shakespeare or a quaintly out-dated periodical which has long since been proved wrong. They create the illusion that the poet has read more than they have. They add a gravitas that would be otherwise lacking in the writing itself. They are not the sign of an intellectual but the trappings of a poseur.

2. Line-Breaks

These are a firm favourite amongst those who got into poetry because they don’t have the effort to fill up 50 pages of writing the old fashioned way. Bukowski loved this… three words per line for 32 pages. I’m all for the idea of the blank page around a poem being literary ‘silence’, but if I buy a book to discover that it comprises of 80% silence I want my money back.

3. The After Party

Out of ideas about how to pretend to be a poet? Take a famous poet’s name… let’s say Dylan Thomas. Put the words ‘After Dylan Thomas’ underneath your title and hey presto… you have our attention.

4. Wardour Street

For more information about ‘wardour street’ in poetry, see James Fenton’s book ‘The Strength of Poetry’ – he puts it much better than I do. Basically, it’s the idea of using antiquated language in the belief that it will put you on par with Thomas Wyatt. Needless to say it doesn’t.

5. Write a Sestina

We’ve got creative writing courses to blame for this. Just… stop writing them. Please. We’ll try again as a society in 80 years, but until the official revival lets just leave this form alone.

6. The Average Amount of Weirdness

This often comes in an out of place mention of pubic hair or sex or a swear-word or just a plain old ‘where the fudge did that come from?’ image. Actually, it often contains all of these. It’s not idiosyncrasy, it’s vacuous.

If all this is somewhat un-clear to you, here is a poem I have composed using all of the above rules (apart from no.5… no sestinas until 2090, got it?)

Play Jury

after Ovid

“If he has a conscience he will suffer for his mistake. That will be punishment as well as prison.”

-          Crime and Punishment, Dostoevsky

There was

she, waiting for

that which can only

be describethed

as thine only

assailable bounty

sans scruple nightward

up-curves opening

onto a thinly thorned

pile of yesterday’s

souvenirs – a fistful

of fucking pubes.

Phil Brown
Poetry Editor

Halloween

Titel: Halloween / Alla helgons blodiga natt
Genre: Rysare
Land: USA
År: 1978
Regi: John Carpenter
I rollerna: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence, Nancy Loomis, Charles Cyphers

Handling: Klassisk rysare om den psykotisk mördaren Michael Myers som dödade sin syster på Alla helgons natt när han var sex år. Han spärras in, men 15 år senare rymmer han...

Omdöme: Stämningen från första stund är svår att överträffa (det var John Carpenter lite av en mästare på - stämning och känsla). Han har (som oftast) själv gjort musiken till filmen och den är riktigt bra och perfekt till scenerna. Utan musiken vore många scener inte något att ha, men nu blir varje scen lite kuslig. Gillar även uppbyggnaden som sakta men säkert skapar en tät stämning för att sen slå till ordentligt mot slutet. Och det spelar ingen roll hur många gånger man sett den, man känner ändå av nerven som skapas.



Skådespeleriet är inget man kan höja fram, men Jamie Lee Curtis sköter sig ändå helt ok, speciellt när hon själv blir jagad av mördaren. En av få gånger en vettskrämd person verkligen känns ordentligt skrämd i en sån här typ av film. Sen är det intressant att filmens budget lär ha varit $300,000, plus att Donald Pleasence (som inte är med så mycket) kostade $200,000 extra. Ett par kända ansikten utöver det är några som var med i Carpenters föregående film Attack mot polisstation 13 (1976). Fotot är överraskande bra och man använder sig bra av olika perspektiv och så dyker Michael Myers upp lite här och där i bakgrunden och försvinner lika snabbt pga att kameran rör sig bra.



Det bästa med filmen, och största orsaken till att den håller än i dag, är definitivt musiken och stämningen. Detta är absolut på topp och det är få filmer som har en sån spänning i luften rakt igenom, verkligen lyckat. Avslutningsvis kan man lägga märke till att man i filmen tittar på tv och ser på bl.a. The Thing (1951) som ju John Carpenter gjorde en utomordentlig remake på 1982, alltså fyra år senare. Kanske inte lika spännande som då, men det är stämningen som gör filmen till vad den är.

2 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

Inception

Titel: Inception
Genre: Action/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2010
Regi: Christopher Nolan
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Tom Hardy, Ellen Page, Ken Watanabe, Cillian Murphy, Michael Caine

Handling: Dom Cobb är en skicklig tjuv, den absolut bästa i den farliga konsten i att extrahera: att stjäla värdefulla hemligheter från djupt inne i det undermedvetna under drömstadiet när hjärnan är som mest känslig. Cobbs ovanliga förmåga har gjort honom till en åtråvärd spelare i denna förrädiska nya värld av industrispionage, men det har också gjort honom till en internationell flykting och kostat honom allt han någonsin älskat. Nu erbjuds Cobb en chans till försoning. Ett sista jobb skulle kunna ge honom tillbaka hans liv men bara om han kan uppnå det omöjliga – inception. Istället för den perfekta stöten, så måste Cobb och hans grupp av specialister lyckas med det omvända; deras uppgift är inte att stjäla en idé utan istället att plantera en. Om de lyckas så skulle det kunna vara det perfekta brottet. Men hur mycket planering och expertis de än har så kan inget förebereda gruppen på den farliga fienden som verkar förutse alla deras drag. En fiende bara Cobb kunde ha förutsett.

Omdöme: Var ska man börja egentligen ? Christopher Nolan har ända sedan Memento (2000) satt ribban väldigt högt och bjudit publiken på högoktanig action och spänning. Något man måste hylla honom för är sättet han genomför sina filmer på, alltid en mörk värld med många hemligheter. Hans filmer är mångbottnade, inte minst då Inception som går ett eller två steg längre med parallella historier som följs samtidigt. Och filmen, som är på nästan 2.30, sätter ett högt tempo från början och släpper aldrig greppet.



Men blir det inte lite för mycket av det goda ? Jag tycker nog faktiskt det för även om filmen är oerhört skickligt gjord, smart, snygg och underhållande så vill jag inte ha så många historier att hoppa mellan samtidigt. Inte för att man inte hänger med men för att jag inte blir så engagerad som jag vill bli. Ett annat problem är att när det handlar om drömmar och alternativa verkligheter faller mycket av upplevelsen för egen del då jag inte dras in på samma sätt som när allt ska vara verklighet.



Filmen byggs upp på ett sådant sätt att man ger den trekvart, en timme för att byggas upp och komma in på huvudtemat. Det har jag inga problem med, men när det är dags att fokusera på uppgiften sprider man ut historien på tre och ska sen hoppa mellan de tre. Detta gör man häpnadsväckande bra i att man hänger med och inte blir direkt vilse utan vet vad som är vad. Problemet är bara att när något händer i en av historierna, hoppar man snabbt till den andra mitt i där det kanske händer lika mycket. Jag vill fokusera på en av dem åt gången då de är så intressanta, men när man slänger in tre samtidigt faller intresset starkt för mig då jag inte blir lika indragen i filmen.



Valet av skådespelare då ? Jag har egentligen inte mycket att klaga på här även om det finns vissa skådespelare jag gillar mer som jag hellre hade sett. Leonardo DiCaprio gör vad han ska i huvudrollen som Cobb och levererar. Tycker faktiskt han passar bra och har inga problem där. Likaså är Marion Cotillard mycket bra som fru Cobb och tar i många fall över scenerna hon är med i. Joseph Gordon-Levitt känns helt rätt i sin roll som Arthur och gör det mesta rätt. Kul att han får vara med i en storfilm som denna. Likaså är det kul att se Tom Hardy som Eames som visar att han kan spela annat än Bronson. Han står även för humorn i filmen som det är lagom av.



Däremot har jag lite problem med valet av Ellen Page som Ariadne som känns för ung (och framförallt ser för ung ut) i dessa sammanhang. Iofs är hennes uppgift att skapa och inte vara allt för delaktig, men det blir hon ändå och jag hade hellre sett en lite vuxnare skådespelerska i rollen. Sen tycker jag man inte kan ha med Michael Caine för två scener, det går bara inte. Hade isf hellre sett honom i rollen som Tom Berenger har. Cillian Murphy och Ken Watanabe går alltid hem, även om jag föredrar Cillian Murphy i riktigt onda roller.



Vad var positivast med filmen då ? Förutom bra skådespeleri rakt igenom så var stjärnan Hans Zimmer och hans musik som till stora delar kändes klockren och verkligen skapade rätt stämning, framförallt mot slutet när den hade rätt pampighet blandat med det där gripande som fungerade så bra till scenerna. Men rakt igenom var musiken på rätt plats och lyfta mycket på egen hand, riktigt bra. Sen måste man hylla fotot som är riktigt snyggt och elegant, precis som man förväntar sig av Nolan. Hade kanske lite svårt för vissa effekter med alla byggnader som rörde sig och liknande. Som en blandning mellan Matrix, Jason Bourne, James Bond och Mission: Impossible, och för mig blir det lite för mycket på en och samma gång.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 9.3

The Devil's Advocate

Titel: The Devil's Advocate / Djävulens advokat
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Taylor Hackford
I rollerna: Keanu Reeves, Al Pacino, Charlize Theron, Connie Nielsen

Handling: Kevin är en ung och framgångsrik advokat som tar alla fall han kan få, utan att ta någon moralisk hänsyn. En mäktig advokatfirma i New York ger honom anställning med hög lön och en lyxvåning på Manhattan. Enda förutsättningen är att han lägger ner hela sin själ i arbetet. Bokstavligt talat...

Omdöme: Kevin (Keanu Reeves) och Mary Ann (Charlize Theron) är ett ungt gift par som vill nå de stora framgångarna. Så när en stor advokatfirma i New York erbjuder honom anställning, en fet lönecheck och en åttarummare på Manhattan tackar man inte nej. Mary Ann blir en slags hemmafru som får ta hand om inredningen och hemmet medan Kevin får fullt upp med sitt jobb. Ett jobb han är väldigt bra på och lägger ner all sin energi på. När han så får träffa sin chef John Milton (Al Pacino) får han en mentor som heter duga, på alla sätt och vis.



Förutom en hög med jobb utsätts Kevin även för frestelse i form av den vackra Christabella (Connie Nielsen) som är en av de som jobbar åt John Milton. Kevin ser egentligen aldrig några problem med arrangemanget och New York är allt han önskat sig, och lite till. Mary Ann å andra sidan får det allt jobbigare på egen hand i den stora lägenheten och märker att allt inte står rätt till. Men är det henne det är fel på eller är det människorna runt omkring henne som vill henne illa. Frågan är om Kevin hinner hjälpa henne i tid eller om han är fast besluten att göra ett bra jobb åt sin nya chef...



Med en tät uppbyggnad lyckas man skapa en mycket stark grund för vad som komma skall. Det är inte ett lätt ämne man har att göra med och det är sällan det lyckas på film. Vad jag imponeras av är det konstanta mörker man bjuds på rakt igenom filmen som är både överraskande och stämningsfullt. Man blir lätt indragen i historien och det skadar inte att karaktärerna är så starka. Keanu Reeves gör en av sina bättre och mer trovärdiga prestationer måste sägas. Charlize Theron är lite för hysterisk för min smak, men gör ändå ett bra jobb. Likaså är Al Pacino på gränsen att, ja gå över gränsen, men övertygar även han. Och så har vi Connie Nielsen som är minst sagt förförisk och gör det perfekt. Filmens avslutning ballar ur en del, men med tanke på ämnet man behandlar är det inte så konstigt. Det hade jag kunnat leva med, men att man sen lägger till ett slut som känns ditplacerat efter allt mörker tycker jag är tråkigt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3