Titel: Experiment in Terror / Fruktans grepp
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1962
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Glenn Ford, Lee Remick, Ross Martin, Stefanie Powers
Handling: Kelly Sherwood terroriseras av en man som vill att hon stjäl $100,000 från banken där hon jobbar. Han vet bevisligen väldigt mycket om henne och hotar döda henne, eller hennes yngre syster Toby, om hon går till polisen. Hon lyckas dock kontakta FBI, men kan de rädda henne i tid...
Omdöme: Regissören Blake Edwards är nog mest känd för att ha regisserat de klassiska Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers. Innan dess gjorde han Breakfast at Tiffany's (1961), men där emellan kom denna lilla bortglömda film som visar prov på en annan sida av Blake Edwards - allvarligare och intensivare. Det hela inleds med att Kelly Sherwood (Lee Remick) kör hem i San Francisco-kvällen, förbi skylten med texten "Twin Peaks" (ja, David Lynch lär ha fått inspiration från denna film på mer än ett sätt). Väl hemma parkerar hon i sitt garage och porten går igen. Porten ska inte gå igen av sig själv, någon väntar på henne...
Under kommande nästan tio minuter terroriseras hon av en man hon inte får en glimt av, inte heller vi som tittare får se hur mannen ser ut. Han tar tag i henne bakifrån och med sin tunga andning och astmatiska röst förklarar han för henne att han vet det mesta värt att veta om henne. Han har noggrant planerat det hela och instruerar henne om att hon en dag ska stjäla $100,000 från banken hon jobbar på. Hon får inte heller kontakta polisen, det får han eller en kollega till honom reda på. Han hotar med att döda henne eller hennes 16-åriga syster Toby. Att han dödat förr gör han också klart, och han har inget emot yngre tjejer.
Med denna gastkramande inledning, gjord med perfekt timing, filmad på ett härligt mystiskt sätt, och spelad på ett övertygande sätt, kan man inte annat än se fram emot vad som komma skall. FBI-agenten John Ripley (Glenn Ford) får fallet efter att hon lyckats kontakta FBI innan hon förstår att mannen som terroriserat henne menar allvar med att han har fullständig koll. Filmen övergår då till att följa FBI:s arbete och invänta utpressarens nästa steg mot Kelly Sherwood och hennes syster. Hon får inte väcka misstankar hos någon och fortsätter jobba som vanligt, hela tiden övervakad av agenter - och utpressaren.
Filmen lyckas kanske inte riktigt fullt ut efter den imponerande inledningen, men håller trots allt uppe intresset där man hela tiden väntar på utpressaren som spelas härligt av Ross Martin, en skådespelare som för mig var helt okänd. Han fortsätter genom hela filmen vara så där härligt creepy och karaktären växer hela tiden. Lite synd att han inte är med lite mer då man fokuserar på FBI:s arbete istället. Musiken av Henry Mancini är allt som oftast mystisk och förförisk, speciellt huvudmelodin som spelas i början och delvis under filmens gång. Sen att man experimenterat med det svartvita fotot och vinklarna är en fröjd för ögat som ger filmen det lilla extra att njuta av. Upplösningen går inte heller av för hackor och misstänker att Dirty Harry (1971) möjligtvis tagit lite inspiration.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.2
