Sunday, May 31, 2009

Spirited Away



Titel: Sen to Chihiro no kamikakushi / Spirited Away
Genre: Animerat
Land: Japan
År: 2001
Regi: Hayao Miyazaki
Röster: Rumi Hîragi, Miyu Irino, Mari Natsuki, Tatsuya Gashuin

Handling: När Chihiro och hennes familj flyttar till en ny stad hamnar de av misstag i en annan, magisk värld. Där förvandlas hennes föräldrar till grisar, och för att rädda sina föräldrar och sig själv tvingas hon börja jobba hos häxan Yubaba. I Yubabas badhus möter hon gudar och andra varelser och lär sig mer och mer om den nya värld hon hamnat i.

Omdöme: Denna Oscarsvinnande japanska animerade film tar oss till en magisk värld där inga människor lever eller är tillåtna. Men Chihiro har inte mycket val när hon av misstag hamnat där och hennes föräldrar är fast efter att ha förvandlats till grisar. Hon träffar pojken Haku som hjälper henne, men under tiden måste hon skaffa sig ett jobb i häxan Yubabas badhus. Hon blir allt mer bekväm i denna nya värld och även om hon gör saker på ett annat sätt än de andra, visar det sig att hennes stil går hem.



Att det är en udda och annorlunda "magisk" värld är det inget tvivel om. Sen om jag gillar det är en annan sak. Jag har svårt för att ta till mig allt som händer och känna att det skulle vara direkt speciellt. Men efter ett tag blir jag ändå van och då flyter det mesta på. Det känns dock mest som en orgie i animering istället för att ha en stark berättelse att berätta. Uppskattar dock att det finns en del humor inbakad i vissa karaktärer (som grodan och jättebebisen). Sen har jag läst att det ska vara stor skillnad på originalversionen och den/de dubbade. Som tur var såg jag originalversionen och den har skickliga röster som skapar en egen värld bara i sig.

Betyg:
IMDb: 8.5

The Boy in the Striped Pyjamas



Titel: The Boy in the Striped Pyjamas / Pojken i randig pyjamas
Genre: Drama
Land: Storbritannien/USA
År: 2008
Regi: Mark Herman
I rollerna: Asa Butterfield, Vera Farmiga, David Thewlis, Cara Horgan

Handling: Åttaåriga Bruno är son till en tysk officer under andra världskriget, vars befordran tar hela familjen från trygga Berlin till en öde plats där Bruno inte har något att göra eller någon att leka med. Uttråkad och nyfiken trotsar han sin mors uppmaning om att inte utforska bakgården och springer iväg till "farmen" han har sett från sitt sovrumsfönster. Där träffar han Shmuel, en pojke i hans egen ålder som lever i en annan värld på andra sidan taggtrådsstängslet. Brunos möte med pojken i randig pyjamas leder till en mycket speciell vänskap.

Omdöme: Filmen bygger på boken med samma namn och är berättelsen om den åttaåriga Bruno som får se ett koncentrationsläger från utsidan utan att veta vad det är. På ett väldigt enkelt, men effektivt sätt får man följa den lilla pojken i hans utforskande. Hans far är en sann nazist som blivit befordrad till att leda lägret, något han inte talat om för sin familj då de flyttar till ett närliggande hus. Hans fru förstår snart vad det handlar om, men vet inte hur omfattande det är. Hon blir allt mer emot det hela när hon förstår vad som försigår på koncentrationslägret.



Det är ett väldigt effektivt och smart sätt att låta åttaåriga Bruno få vara den som har huvudrollen och med vars ögon man ser allt. Det är nog därför det är en enkel film i grunden, men som lyckas berätta mycket och förmedla starka känslor. Det hela förhöjs av James Horners stämningsfulla musik och det svepande, nästan drömlika fotot. Och med en kraftfull avslutning kan det inte annat än bli bra. Filmen var inte som jag hade väntat mig, vilket bara är positivt. Ett minus är att det handlar om tyskar, men det talas brittisk engelska (då det är en brittisk film). Hellre detta än att man har tysk brytning, och efter ett tag tänker man inte på det. Men givetvis hade filmen gjort sig bäst på tyska, det är väl filmens enda negativa sida.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

Travis Hanson by JD Ferguson



Didio's Boys









Saturday, May 30, 2009

Traffic



Titel: Traffic
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA/Tyskland
År: 2000
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Michael Douglas, Benicio Del Toro, Catherine Zeta-Jones, Don Cheadle

Handling: Domare Robert Wakefield har fått i uppdrag att leda USA:s kamp mot den ökade droghandeln. När han sedan upptäcker att hans egen dotter hamnat i drogträsket hamnar han i ett känslomässigt dilemma. Parallellt följer vi knarkkuriernas spel för att få varorna över landgränsen mellan USA och Mexiko.

Omdöme: Fyra historier med ett dussintal olika karaktärer att följa när drogerna står i fokus. Michael Douglas som domare Wakefield i Washington, Benicio Del Toro som polisen Javier i Mexiko, Catherine Zeta-Jones som knarkkungs fru Ayala i San Diego samt Don Cheadle som narkotikapolisen Montel i Kalifornien. Dessa personer utgör huvudpersonerna i de fyra olika historierna, men lägg därtill ett tiotal andra högklassiga prestationer av flera duktiga skådespelare så får man en riktigt välspelad film.



Regissören Steven Soderbergh valde att ha tre olika typer av filter där mexikanska partierna har en gulaktig ton som ger en väldigt dokumentär känsla (även med mycket handhållen kamera). Delarna om familjen Wakefield har en iskall blå ton som ger en klar nyans mellan det varma Mexiko och det kalla tillståndet hos familjen Wakefield. Och lägg därtill en näst intill drömsk look för storyn om Helena Ayala. Det hela gör att man får en väldigt speciell atmosfär filmen igenom och som inte är där för att vara konstnärlig, utan den betyder verkligen något.



Jag är imponerad över hur väl filmen flyter hela tiden och det är nog tack vare ett skickligt klippningsarbete och manus. Det jag speciellt gillar är att man spenderar lagom mycket tid på varje story utan att hoppa för mycket eller dra ut på scenerna. Det gör att alla delarna hela tiden rör på sig och ingen känns onödig eller ointressant. Alla är de sammankopplade, men utan att behöva nästlas in i varandra. Däremot kan de korsa varandra (några skickliga övergångar mitt i en tagning) vilket bara förstärker känslan av att allt hänger ihop utan att de inblandade behöver veta om det.



Trots att jag sett filmen tidigare bjuder den på både spänning och underhållning då det händer så pass mycket att man lätt glömmer hur allt låg till. En sak som slog mig ett flertal gånger var hur lik den mexikanska delen var med några filmer av Costa-Gavras. Tror det främst har att göra med den dokumentära stilen och den gula tonen, men det är något väldigt autentiskt med detta och det var något Costa-Gavras gjorde väldigt bra i sina filmer på 70-talet. Kan tänka mig att Soderbergh tagit inspiration från hans filmer när han ville få sin look till de mexikanska delarna. Men även den mörka tonen rakt igenom filmen känns väldigt mycket Costa-Gavras.



Avslutningsvis måste jag säga något negativt och det är att den enda skådespelaren jag inte riktigt tycker passar är Erika Christensen i rollen som dottern till domare Wakefield. Hon spelar trovärdigt, men passar inte riktigt. Även Dennis Quaid i rollen som familjen Ayalas advokat/rådgivare tycker jag kändes lite svagare än resten av gruppen skådespelare. Men han hade också en roll som var lite vek. De fyra stora - Michael Douglas, Benicio Del Toro, Catherine Zeta-Jones samt Don Cheadle ger dock riktigt bra och starka prestationer i en kvalitetsfilm.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8

Friday, May 29, 2009

Komm, süsser Tod



Titel: Komm, süsser Tod / Come, Sweet Death
Genre: Mysterium/Komedi/Thriller
Land: Österrike
År: 2000
Regi: Wolfgang Murnberger
I rollerna: Josef Hader, Simon Schwarz, Barbara Rudnik, Michael Schönborn

Handling: Ex-polisen Simon Brenner jobbar nu som ambulansförare och vill slippa trubbel, men blir trots allt inblandad i en mordutredning när ett par mord begås inom gruppen.

Omdöme: Filmen baseras på en bok av Wolf Haas, som också skrivit manuset. Det är första filmen om ex-polisen Simon Brenner som spelas av Josef Hader, som påminner en del om en ung Bruno Ganz. Filmen visade sig vara ganska lättsam långa stunder, så när det väl inträffar något allvarligt som mord, blir effekten av det hela inte lika stark. Men den svarta humorn lyser igenom genom hela filmen och visar upp ett Österrike med glimten i ögat trots att ämnet är allvarligt.



Jag blev inte speciellt imponerad av filmen, hade trots allt väntat mig mer thriller än komedi, men jag tycker det var tvärtom. Det är trots allt ett ganska bra mysterium som får sin twist mot slutet och det gör man bra. Det jag annars tycker är roligast att se är att man lagt ner lite tid på fotot och fått flera smarta lösningar, som t.ex. när man följer med i baksätet i ambulansen med Brenner och hans kollega och där kameran sedan går utanför bilen och filmar utifrån och in istället, helt utan klipp.



Jag hade gärna varit utan stora delar av humorn för att ge filmen den rätta tonen, men det är inte vad man velat göra, uppenbarligen. Hade det bara varit Brenner som kommit med bitska kommentarer och varit allmänt sliten och inte brytt sig så hade det nog blivit bättre och mörkare. Nu känns det som man inte tar någon på riktigt allvar och det förstör vad som kunde blivit till en bra, tät thriller. Nu blir det bara mediokert med en del bra humor och några inte så spännande scener.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

The Limey



Titel: The Limey
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1999
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Terence Stamp, Luis Guzmán, Peter Fonda, Barry Newman

Handling: Wilson är en hårdnackad engelsman som åker till Los Angeles för att söka svar på vad som hänt hans dotter. Snart ligger han i krig med Los Angeles tuffaste skurkar som alla begår samma fel; de glömmer att Wilson inte är som dem och är mycket tuffare än de trodde från början.

Omdöme: En film jag på förhand inte hade några direkt förväntningar på, men som snart visar sig vara annorlunda än vad man är van vid. Wilson (Terence Stamp) har nyligen blivit frisläppt från fängelset hemma i Storbritannien och är nu i Los Angeles för att söka svar på vad som hänt hans dotter. Han får hjälp av Eduardo Roel (Luis Guzmán) och tillsammans får de upp ett spår som leder dem till skivproducenten Terry Valentine (Peter Fonda). Wilson får snart ögonen på sig från flera håll när han visar att han inte bryr sig.



Filmen går i ett ganska lugnt tempo där det emellanåt kommer partier då det inte händer så mycket. Men den blixtrar också till och har några välgjorda och bra scener. Jag gillar karaktären Wilson, jag gillar även andra karaktärer som sliskige Valentine, hans högra hand - "säkerhetsansvarige" Jim Avery (Barry Newman) samt småskurken Stacy (Nicky Katt) som anlitas när de behöver någon för de riktigt smutsiga jobben. Kanske kunde filmen varit ännu lite mörkare istället för att ha lite humor, men å andra sidan gillade jag det här mer än jag kanske borde. Elegant foto, bra stämning och ganska så bra musik också. Sevärd liten film utan att vara strålande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Edilson Nascimento



How to change the world


A grain of sand is tiny and insignificant. If you have a few grains in your shoe, you might form a blister. If you inject sand into an oyster, you’ll harvest a pearl. If you bite into your fire-grilled, condiment-topped hot dog at the beach, you’ll grind sand between your teeth. When swimming in Lake Powell (Arizona-Utah border), you can rub the fine sand off the red sandstone canyon walls ad infinitum and fill the lake – and your swimsuit! – with more colorful sediment.

When walking in soft, dry sand, the going is laborious. When you try to sleep on it, it’s nearly impossible to get comfortable. After all, each grain of sand is a microscopic rock, broken away from its parent stone and carried by wind or water. Our planet is made of rock, and its grains are everywhere, innumerable.

Love is like that. Each kind word or compliment, each supportive act, each accommodation made for another – seems to stand alone. But over time and with enough repetition and replication, those grains of sand accumulate. Together, they’re immeasurable and infinitely vast.

It’s been said that for each criticism, insult, act of disrespect or disregard, it takes a minimum of four praises to counteract the negativity – just to return to the baseline. To make a comeback and truly succeed, the ratio is much higher, in the double digits. Which do you find more motivational for good deeds: an accusation of your faults, major and minor, and a recital of past behavior; or the pointing out of your victory, your handling of a sticky situation, your kindness noted, or even that someone awarded you the Best-Person-of-Their-Day hug?

After a drought, all it takes is a short rain shower to send plants rocketing skyward, bursting into bloom – and it takes only a bit of searing heat to wilt and destroy. Similarly, in a world where sterility, isolation, judgment and criticism may too often be the norm, what is desperately needed is acceptance, a warm touch, caring words, loyalty, and fidelity. We’re starving for support, encouragement, trust, and the acceptance of a loving family.

The ministry where I work has for years conducted an intercessory prayer ministry. Many people write or call, asking for prayer for their health and their family relationships. A consistent prayer request over the weeks and months is for their adult children to stop smoking and drinking, to attend church services regularly, to come back to a walk with God. “Pray that my son will come back to church.”

A pastor-friend preached a sermon about this issue last year, in a church full of retirees. From my pew, I waited for a gasp of dismay when he advised that they should stop praying for the child to return to church, and just love and accept the child in every way, to praise and not criticize, to not express disapproval of smoking or drinking or disregard of tradition and standards – but just to relax the relationship, enjoy the moments together, appreciate, communicate, and above all, love-love-love. To my amazement, no one stiffened or resisted, no one walked out in disgust. They “amen-ed” the sermon and shed tears.

The mostly-elderly and conservative congregation agreed that they should have the attitude of the Prodigal Father, who ran out to meet the wayward son not with a lecture and probation, but with an embrace, a kiss, and most importantly, the gift of full restoration to intimate relationship. (That was a shockingly vulnerable display of love for the undeserving, don’t you think?) It's not about attending a church service — it's about the relationship with each other, and with Abba Father that's important.

The apostle Paul was quite the judgmental prosecutor in his younger days, but listen to his warmth, acceptance, enthusiasm, and advice to attract with honey, not vinegar: “Your task is to single-mindedly serve Christ. Do that and you'll kill two birds with one stone: pleasing the God above you and proving your worth to the people around you. So let's agree to use all our energy in getting along with each other. Help others with encouraging words; don't drag them down by finding fault. You're certainly not going to permit an argument over what is served or not served at supper to wreck God's work among you, are you? … So be sensitive and courteous to the others ... Don't eat or say or do things that might interfere with the free exchange of love.” Romans 14:18-20 MSG

About 15 months ago, a musician in my church ensemble died suddenly. We had played together at least twice a month for about five years. But I didn’t know him at all. We didn’t associate outside of rehearsal and the church service. It’s hard to mourn someone I didn’t know well, but I did learn that I should affirm and compliment and make an effort to be less insular and more friendly in the living years. And do you know, the “effort” seems less like work all the time! It’s fun to lift the day for a tired woman you’ll never see again by telling her that her hairstyle is lovely, or tell a young father what a cute boy he’s carrying through Home Depot. I remember how charged up I was when a little girl shouted to me across the Target parking lot: “I like your red dress! And your shoes!”

Maybe this is the way to change the world: one smile or happy heartbeat at a time. One lift of the eyebrow, one consoling touch on the elbow, one “Well done!”, one verbal kiss on the cheek, one compliment, one quick phone call or e-mail, one joke at the water cooler, one decision to swallow the critical word and instead forgive, one trial balloon of trust, one prayer to lift up your prodigal child, however “old” he or she may be.

Each tiny grain of love will bond with every other, and take on the form of the Body of Christ, all fitted and joined together under the Savior. “All of you together are Christ’s body, and each of you is a part of it.” 1 Corinthians 12:27 NLT.

“If I could speak all the languages of earth and of angels, but didn’t love others, I would only be a noisy gong or a clanging cymbal. If I had the gift of prophecy, and if I understood all of God’s secret plans and possessed all knowledge, and if I had such faith that I could move mountains, but didn’t love others, I would be nothing. If I gave everything I have to the poor and even sacrificed my body, I could boast about it, but if I didn’t love others, I would have gained nothing. Love is patient and kind. Love is not jealous or boastful or proud or rude. It does not demand its own way. It is not irritable, and it keeps no record of being wronged. It does not rejoice about injustice but rejoices whenever the truth wins out. Love never gives up, never loses faith, is always hopeful, and endures through every circumstance." 1 Corinthians 13:1-7 NLT.

Love, even one molecule at a time, will make a difference. It will change the world.

Gods of Football: The Making of the 2009 Calendar


more photos and trailer at
Gods of Football Blog
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Total Pageviews

Get Paid To Promote, Get Paid To Popup, Get Paid Display Banner