Titel: Traffic
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA/Tyskland
År: 2000
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Michael Douglas, Benicio Del Toro, Catherine Zeta-Jones, Don Cheadle
Handling: Domare Robert Wakefield har fått i uppdrag att leda USA:s kamp mot den ökade droghandeln. När han sedan upptäcker att hans egen dotter hamnat i drogträsket hamnar han i ett känslomässigt dilemma. Parallellt följer vi knarkkuriernas spel för att få varorna över landgränsen mellan USA och Mexiko.
Omdöme: Fyra historier med ett dussintal olika karaktärer att följa när drogerna står i fokus. Michael Douglas som domare Wakefield i Washington, Benicio Del Toro som polisen Javier i Mexiko, Catherine Zeta-Jones som knarkkungs fru Ayala i San Diego samt Don Cheadle som narkotikapolisen Montel i Kalifornien. Dessa personer utgör huvudpersonerna i de fyra olika historierna, men lägg därtill ett tiotal andra högklassiga prestationer av flera duktiga skådespelare så får man en riktigt välspelad film.
Regissören Steven Soderbergh valde att ha tre olika typer av filter där mexikanska partierna har en gulaktig ton som ger en väldigt dokumentär känsla (även med mycket handhållen kamera). Delarna om familjen Wakefield har en iskall blå ton som ger en klar nyans mellan det varma Mexiko och det kalla tillståndet hos familjen Wakefield. Och lägg därtill en näst intill drömsk look för storyn om Helena Ayala. Det hela gör att man får en väldigt speciell atmosfär filmen igenom och som inte är där för att vara konstnärlig, utan den betyder verkligen något.
Jag är imponerad över hur väl filmen flyter hela tiden och det är nog tack vare ett skickligt klippningsarbete och manus. Det jag speciellt gillar är att man spenderar lagom mycket tid på varje story utan att hoppa för mycket eller dra ut på scenerna. Det gör att alla delarna hela tiden rör på sig och ingen känns onödig eller ointressant. Alla är de sammankopplade, men utan att behöva nästlas in i varandra. Däremot kan de korsa varandra (några skickliga övergångar mitt i en tagning) vilket bara förstärker känslan av att allt hänger ihop utan att de inblandade behöver veta om det.
Trots att jag sett filmen tidigare bjuder den på både spänning och underhållning då det händer så pass mycket att man lätt glömmer hur allt låg till. En sak som slog mig ett flertal gånger var hur lik den mexikanska delen var med några filmer av Costa-Gavras. Tror det främst har att göra med den dokumentära stilen och den gula tonen, men det är något väldigt autentiskt med detta och det var något Costa-Gavras gjorde väldigt bra i sina filmer på 70-talet. Kan tänka mig att Soderbergh tagit inspiration från hans filmer när han ville få sin look till de mexikanska delarna. Men även den mörka tonen rakt igenom filmen känns väldigt mycket Costa-Gavras.
Avslutningsvis måste jag säga något negativt och det är att den enda skådespelaren jag inte riktigt tycker passar är Erika Christensen i rollen som dottern till domare Wakefield. Hon spelar trovärdigt, men passar inte riktigt. Även Dennis Quaid i rollen som familjen Ayalas advokat/rådgivare tycker jag kändes lite svagare än resten av gruppen skådespelare. Men han hade också en roll som var lite vek. De fyra stora - Michael Douglas, Benicio Del Toro, Catherine Zeta-Jones samt Don Cheadle ger dock riktigt bra och starka prestationer i en kvalitetsfilm.
5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA/Tyskland
År: 2000
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Michael Douglas, Benicio Del Toro, Catherine Zeta-Jones, Don Cheadle
Handling: Domare Robert Wakefield har fått i uppdrag att leda USA:s kamp mot den ökade droghandeln. När han sedan upptäcker att hans egen dotter hamnat i drogträsket hamnar han i ett känslomässigt dilemma. Parallellt följer vi knarkkuriernas spel för att få varorna över landgränsen mellan USA och Mexiko.
Omdöme: Fyra historier med ett dussintal olika karaktärer att följa när drogerna står i fokus. Michael Douglas som domare Wakefield i Washington, Benicio Del Toro som polisen Javier i Mexiko, Catherine Zeta-Jones som knarkkungs fru Ayala i San Diego samt Don Cheadle som narkotikapolisen Montel i Kalifornien. Dessa personer utgör huvudpersonerna i de fyra olika historierna, men lägg därtill ett tiotal andra högklassiga prestationer av flera duktiga skådespelare så får man en riktigt välspelad film.
Regissören Steven Soderbergh valde att ha tre olika typer av filter där mexikanska partierna har en gulaktig ton som ger en väldigt dokumentär känsla (även med mycket handhållen kamera). Delarna om familjen Wakefield har en iskall blå ton som ger en klar nyans mellan det varma Mexiko och det kalla tillståndet hos familjen Wakefield. Och lägg därtill en näst intill drömsk look för storyn om Helena Ayala. Det hela gör att man får en väldigt speciell atmosfär filmen igenom och som inte är där för att vara konstnärlig, utan den betyder verkligen något.
Jag är imponerad över hur väl filmen flyter hela tiden och det är nog tack vare ett skickligt klippningsarbete och manus. Det jag speciellt gillar är att man spenderar lagom mycket tid på varje story utan att hoppa för mycket eller dra ut på scenerna. Det gör att alla delarna hela tiden rör på sig och ingen känns onödig eller ointressant. Alla är de sammankopplade, men utan att behöva nästlas in i varandra. Däremot kan de korsa varandra (några skickliga övergångar mitt i en tagning) vilket bara förstärker känslan av att allt hänger ihop utan att de inblandade behöver veta om det.
Trots att jag sett filmen tidigare bjuder den på både spänning och underhållning då det händer så pass mycket att man lätt glömmer hur allt låg till. En sak som slog mig ett flertal gånger var hur lik den mexikanska delen var med några filmer av Costa-Gavras. Tror det främst har att göra med den dokumentära stilen och den gula tonen, men det är något väldigt autentiskt med detta och det var något Costa-Gavras gjorde väldigt bra i sina filmer på 70-talet. Kan tänka mig att Soderbergh tagit inspiration från hans filmer när han ville få sin look till de mexikanska delarna. Men även den mörka tonen rakt igenom filmen känns väldigt mycket Costa-Gavras.
Avslutningsvis måste jag säga något negativt och det är att den enda skådespelaren jag inte riktigt tycker passar är Erika Christensen i rollen som dottern till domare Wakefield. Hon spelar trovärdigt, men passar inte riktigt. Även Dennis Quaid i rollen som familjen Ayalas advokat/rådgivare tycker jag kändes lite svagare än resten av gruppen skådespelare. Men han hade också en roll som var lite vek. De fyra stora - Michael Douglas, Benicio Del Toro, Catherine Zeta-Jones samt Don Cheadle ger dock riktigt bra och starka prestationer i en kvalitetsfilm.
5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
