Titel: Panic Room
Genre: Thriller
Land: USA
År: 2002
Regi: David Fincher
I rollerna: Jodie Foster, Forest Whitaker, Jared Leto, Dwight Yoakam, Kristen Stewart
Handling: Historien kretsar kring en 30-årig frånskild kvinna och hennes dotter, vilka är mitt uppe i en katt och råtta-lek i sitt hem i New York, då tre kriminella bryter sig in för att leta efter ett kassaskåp med en stor summa pengar. Mamman och dottern gömmer sig i "Panikrummet", skapat just för ett tillfälle som detta, men finner sig snart vara fångar i sitt eget hem.
Omdöme: Jag såg filmen när den kom på bio 2002 och såg fram emot en ny bra film av regissören som innan dess gjort favoriterna Se7en och The Game samt hyllade Fight Club. Så här flera år senare var jag nyfiken om jag skulle se den på ett annat sätt och uppskatta den mer. Filmens premiss är ganska simpel - en frånskild mor i 30-års åldern, Meg (Jodie Foster), och hennes tonårsdotter Sarah (Kristen Stewart) flyttar in i en flott trevåningslägenhet i New York med ett "Panikrum". Kort därefter bryter sig tre män in i huset för att komma åt innehållet i ett kassaskåp.
Filmen bygger inte upp så mycket utan går istället snabbt till huvudhandlingen. På så sätt lär man känna karaktärerna allt eftersom vilket gör att man kan ändra utgången när det behövs. De tre männen har egentligen ingen ledare utan alla är väldigt självständiga och med egna uppfattningar. Forest Whitaker är den mest sympatiska av dem och klargör tidigt att han inte vill använda våld medan de två andra inte har något emot att ta till hårdhandskarna. Jared Leto är den mest energiska av de tre medan Dwight Yoakam är mystisk och grym. Vad gäller Jodie Foster känner jag att hon passar ganska bra utan att för den delen verkligen känna med henne. Kristen Stewart känner jag inte igen som ung (bra i Into the Wild) och känns som en pojkflicka, men sköter sig även hon bra.
Det finns några scener som står ut lite extra. En av dem är när Meg ska försöka hämta sin mobiltelefon och allt går i slowmotion. Denna sekvens tycker jag får den rätta pulsen med klippningen, musiken och hela stämningen och spänningen på en gång. Tyvärr är det inte tillräckligt av den varan, men då och då blixtrar det till. Vad jag däremot inte gillar är några av "påhitten" som de olika karaktärerna kommer på. Men å andra sidan hade det inte blivit någon vidare film om det inte hade hänt så mycket. Sen har jag lite svårt för de uppenbara dataeffekterna vid några av kameraåkningarna genom väggar, golv och liknande. Gillar snygga kameraåkningar, men då ska de vara skickligt utförda, inte med hjälp av effekter. Har en del gemensamt med andra filmer, vissa klassikers, i händelseförloppet. Allt som allt en ok film, men inte i närheten av regissörens bästa.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.9
Genre: Thriller
Land: USA
År: 2002
Regi: David Fincher
I rollerna: Jodie Foster, Forest Whitaker, Jared Leto, Dwight Yoakam, Kristen Stewart
Handling: Historien kretsar kring en 30-årig frånskild kvinna och hennes dotter, vilka är mitt uppe i en katt och råtta-lek i sitt hem i New York, då tre kriminella bryter sig in för att leta efter ett kassaskåp med en stor summa pengar. Mamman och dottern gömmer sig i "Panikrummet", skapat just för ett tillfälle som detta, men finner sig snart vara fångar i sitt eget hem.
Omdöme: Jag såg filmen när den kom på bio 2002 och såg fram emot en ny bra film av regissören som innan dess gjort favoriterna Se7en och The Game samt hyllade Fight Club. Så här flera år senare var jag nyfiken om jag skulle se den på ett annat sätt och uppskatta den mer. Filmens premiss är ganska simpel - en frånskild mor i 30-års åldern, Meg (Jodie Foster), och hennes tonårsdotter Sarah (Kristen Stewart) flyttar in i en flott trevåningslägenhet i New York med ett "Panikrum". Kort därefter bryter sig tre män in i huset för att komma åt innehållet i ett kassaskåp.
Filmen bygger inte upp så mycket utan går istället snabbt till huvudhandlingen. På så sätt lär man känna karaktärerna allt eftersom vilket gör att man kan ändra utgången när det behövs. De tre männen har egentligen ingen ledare utan alla är väldigt självständiga och med egna uppfattningar. Forest Whitaker är den mest sympatiska av dem och klargör tidigt att han inte vill använda våld medan de två andra inte har något emot att ta till hårdhandskarna. Jared Leto är den mest energiska av de tre medan Dwight Yoakam är mystisk och grym. Vad gäller Jodie Foster känner jag att hon passar ganska bra utan att för den delen verkligen känna med henne. Kristen Stewart känner jag inte igen som ung (bra i Into the Wild) och känns som en pojkflicka, men sköter sig även hon bra.
Det finns några scener som står ut lite extra. En av dem är när Meg ska försöka hämta sin mobiltelefon och allt går i slowmotion. Denna sekvens tycker jag får den rätta pulsen med klippningen, musiken och hela stämningen och spänningen på en gång. Tyvärr är det inte tillräckligt av den varan, men då och då blixtrar det till. Vad jag däremot inte gillar är några av "påhitten" som de olika karaktärerna kommer på. Men å andra sidan hade det inte blivit någon vidare film om det inte hade hänt så mycket. Sen har jag lite svårt för de uppenbara dataeffekterna vid några av kameraåkningarna genom väggar, golv och liknande. Gillar snygga kameraåkningar, men då ska de vara skickligt utförda, inte med hjälp av effekter. Har en del gemensamt med andra filmer, vissa klassikers, i händelseförloppet. Allt som allt en ok film, men inte i närheten av regissörens bästa.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.9
