Monday, September 27, 2010

Kill Bill: Vol. 1

Titel: Kill Bill: Vol. 1
Genre: Action
Land: USA
År: 2003
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Uma Thurman, Lucy Liu, Sonny Chiba, Julie Dreyfus

Handling: En kvinna tillhörde en grupp yrkesmördare, tills de en dag vänder sig emot henne. Fyra år senare vaknar hon upp ur en koma som hennes forna chef Bill har försatt henne i. Det är början på hennes sökande efter en blodig hämnd.

Omdöme: Det känns lite som att Quentin Tarantino efter ett uppehåll på ett par år ville lite för mycket när han gjorde den här filmen. Vad jag syftar på är att det känns som att han haft så många idéer, både med själva storyn, visuellt sätt och med musik, att han slängt ihop allt och lite till under filmens första timma. Det känns som en iver som inte riktigt är under kontroll under denna första timme. Jag tycker även anime delen är lite för lång, men den bidrar ändå med något annorlunda och oväntat.

För det mesta är musiken riktigt bra med flera både coola och sköna melodier, de flesta från gamla 70-tals filmer. Fotot är av högsta klass och man märker verkligen hur mycket Tarantino, tillsammans med cinematografen Robert Richardson, älskar det de gör här. Tarantino är bra på att introducera nya ansikten (och gamla) och här är det Julie Dreyfus, fransyska som talar flytande japanska, i rollen som Sofie Fatale jag gillar mest. Ett plus är även att delar av filmen utspelas i Japan som alltid gör sig bra på film.

Filmen kommer egentligen igång under filmens sista 30-40 minuter då Lucy Liu och hennes gäng kommer till stället där den stora striden senare utspelar sig på. Det är här filmen verkligen hittar sitt rätta jag. Man bjuds här på snygga och välgjorda svärdscener som avslutas med en klockren slutstrid ute i snön som både är mycket vacker och effektfull. Tyvärr tar filmen slut när den precis kommit igång och man vill lära känna karaktärerna bättre. Hade önskat att man skippat en volym 2 och istället slagit ihop de två filmerna och bara tagit med det bästa och kapat en del utfyllnad.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
5 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:

IMDb: 8.2

If You're Going Through Hell, Keep Going.

Keep Going

Post | Chapbook | Vol XXX, Afterwards by Jamie Baxter

CLICK HERE TO READ

Vol XXX, Afterwards

by Jamie Baxter

Jamie Baxter is 20 and has been writing poetry for four years. He has just finished his second year at Durham University studying Engineering. He attended Tower Poetry Summer School at Christ Church, Oxford last August. He has been recently published in Pomegranate, The Delinquent, Spark Bright and on the website of Read This Magazine as well as two Durham University publications The Grove and Forced Rhubarb.

If You Like Glitter, You'll Love This...

Hey, I hope you all had a fun weekend!

I spent mine out with friends, having a meal with my lovely husband at our favourite French restaurant and going to the cinema to see 'The Last Exorcism'.

I remember the other week I was watching The Saturdays 24/7 on TV and I saw Mollie from the band getting a manicure done. She got the coolest pink glitter nail polish applied and ever since then I have been obsessed with finding something that fits the bill. I haven't worn glitter nail polish since I was a young teenager but I think it actually looks really fun if you wear it with the right outfit. For instance, I would never wear it with a sequin dress or anything too busy. But, when worn with a more simple dress and a black blazer, it adds a little touch of tack that looks more quirky than childish.

This is just a quick post to show you a new nail polish in my collection from Orly called 'VIP'. It has to be the most perfect polish for my fancy dress outfit as Jem...it's pink, it's full on glitter and it's very in-your-face 80's. It's not a polish I would wear everyday but it's actually a really fun polish when you want to go more glam. This is what it looks like after two coats...

Something I do remember about glitter nail polishes is that they can be impossible to remove but if you make sure you apply a good coat of clear polish beforehand then it should be a cinch to remove.

The Orly VIP polish almost has a reflective metallic look to it when you see it from a distance. I never thought I would see myself wearing a glitter polish as an adult but you know something...I love it! It's incredibly girly but hey, I'm a girly girl so that's fine by me!

Would you rock glitter polish or do you prefer something more subdued?

And here's a pic of Wolfey...just because! Isn't he just the cutest little thing ever! I love him because he is such a gentle soul, he never bites or scratches and he's just adorable. He makes me smile :)

The American

Titel: The American
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: Anton Corbijn
I rollerna: George Clooney, Violante Placido, Johan Leysen, Thekla Reuten

Handling: Amerikanen Jack är en slipad lönnmördare. När han plötsligt blir upptäckt i Dalarna meddelar han sin kontaktperson att nästa uppdrag blir hans sista. Det tar honom till en liten pittoresk stad på den italienska landsbygden, där han håller låg profil och för en gångs skull kan njuta av lugnet. Hans uppdragsgivare, en belgisk kvinna vid namn Mathilde, dyker dock snart upp i stan med en beställning - att tillverka och leverera ett vapen.

Omdöme: Man kan lätt få uppfattningen om att detta är en actionfilm i Bourne-stil, men så är inte fallet. Då är det lite mer åt Bond-hållet, fast ändå inte. Kanske mer som klassiska Schakalen (1973) faktiskt. Eftersom jag visste ytterst lite om den hade jag inte den inställningen (att det skulle vara en actionfilm), plus att holländske regissören Anton Corbijn tidigare gjort Control så jag mer inställd på en mer europeisk stil på filmen. Filmen öppnar upp i det snötäckta Dalarna där Jack (George Clooney) myser med sin svenska älskarinna. Men snart förvandlas den svenska idyllen till en mardröm för Jack då han blivit upptäckt och snabbt måste fly landet och beger sig till Italien med tåg.

Inledningen av filmen bådar mycket gott vill jag påstå. Det känns tidigt att detta inte är en ren Hollywood-produktion (även om den är amerikansk) utan har en europeisk touch som regissören Anton Corbijn gett filmen, tillsammans med tyske kompositören Herbert Grönemeyer vars musik stundtals är riktigt bra men även har en del svackor i de mer actionbetonade scenerna. Det är även kul att Corbijn valt att ge de stora rollerna (förutom Clooney då) till okända europeiska skådespelare. Gudomligt vackra italienskan Violante Placido spelar Clara som Jack inte kan släppa ögonen från, holländaren Johan Leysen spelar Jacks kontaktperson Pavel passande, och belgiskan Thekla Reuten spelar den mystiska uppdragsgivaren Mathilde.

Filmen har annars ett långsamt tempo under långa stunder och visst hade man kunnat vrida upp tempot en aning, men jag tycker även det är bra att det inte är allt för actionbetonat för då tappar man ofta djupet. Nu lyckas man kanske inte fullt ut med djupet här heller speciellt då Jack inte är en så där jättetrevlig man, men å andra sidan är han inte mer än mänsklig. Jag gillar landskapet och det visuella som man allt som oftast lyckats bra med där man genomgående har en gul/orange ljussättning/ton. Det är lite 70-tal över filmens story, upplägg och genomförande och det tror jag inte tilltalar alla. Personligen gillar jag filmens inledning och avslutning bäst. Man kunde gärna låtit Jack förflytta sig mer runt om Europa (eller Italien) istället för att mest vara begränsad till den lilla staden där han nästan är en fånge. Intressant, inte för alla och långsam.