Saturday, June 27, 2009
Friday, June 26, 2009
Shoot 'Em Up
Titel: Shoot 'Em Up
Genre: Action/Kriminalare/Komedi
Land: USA
År: 2007
Regi: Michael Davis
I rollerna: Clive Owen, Paul Giamatti, Monica Bellucci, Stephen McHattie
Handling: En mystisk man vid namn Smith förlöser ett barn under en eldstrid, och måste sedan försvara den nyfödde från en armé av beväpnade män.
Omdöme: Då man gillade Crank som var en fulltankad actionfilm med non-stop action och fart, var det kul att bli tipsad om en film i samma anda. Shoot 'Em Up har hela tiden glimten i ögat där Smith (Clive Owen) levererar den ena töntiga kommentaren efter den andra. Men det funkar, det blir inte dåligt utan komiskt och då accepterar man sånt. Det är även klockrent att han äter morötter hela tiden, en rolig detalj som helt klart är uppskattad. Jag skrattar ett par gånger åt hur sanslöst överdrivna vissa actionscener är. Det är inte ofta man ser den typen av actionscener, men just för att den har glimten i ögat gör att det för det mesta uppskattas.
Även om Clive Owen inte brukar höja sig över mängden i de flesta filmerna så är han rätt i den här rollen. Karaktären ska vara ganska stel och enformig i sitt beteende och det passar bra in på honom som skådespelare. Däremot har jag lite svårt för Paul Giamatti som jag mest stör mig på här. Jag gillade honom i Sideways där han nog får rätt roll att jobba med, men här känns det mest som han överspelar då han inte riktigt klarar rollen. Eller så är det bara att jag inte gillar hans skådespeleri här. Det förstör faktiskt filmen ganska mycket för mig, vilket är synd. Jag har även lite svårt för det faktum att skurkarna inte är tuffare, bättre. Finns ingen grym motståndare som hade kunnat bli en värdig motståndare till Smith.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.0
Genre: Action/Kriminalare/Komedi
Land: USA
År: 2007
Regi: Michael Davis
I rollerna: Clive Owen, Paul Giamatti, Monica Bellucci, Stephen McHattie
Handling: En mystisk man vid namn Smith förlöser ett barn under en eldstrid, och måste sedan försvara den nyfödde från en armé av beväpnade män.
Omdöme: Då man gillade Crank som var en fulltankad actionfilm med non-stop action och fart, var det kul att bli tipsad om en film i samma anda. Shoot 'Em Up har hela tiden glimten i ögat där Smith (Clive Owen) levererar den ena töntiga kommentaren efter den andra. Men det funkar, det blir inte dåligt utan komiskt och då accepterar man sånt. Det är även klockrent att han äter morötter hela tiden, en rolig detalj som helt klart är uppskattad. Jag skrattar ett par gånger åt hur sanslöst överdrivna vissa actionscener är. Det är inte ofta man ser den typen av actionscener, men just för att den har glimten i ögat gör att det för det mesta uppskattas.
Även om Clive Owen inte brukar höja sig över mängden i de flesta filmerna så är han rätt i den här rollen. Karaktären ska vara ganska stel och enformig i sitt beteende och det passar bra in på honom som skådespelare. Däremot har jag lite svårt för Paul Giamatti som jag mest stör mig på här. Jag gillade honom i Sideways där han nog får rätt roll att jobba med, men här känns det mest som han överspelar då han inte riktigt klarar rollen. Eller så är det bara att jag inte gillar hans skådespeleri här. Det förstör faktiskt filmen ganska mycket för mig, vilket är synd. Jag har även lite svårt för det faktum att skurkarna inte är tuffare, bättre. Finns ingen grym motståndare som hade kunnat bli en värdig motståndare till Smith.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.0
The Grapes of Wrath
Titel: The Grapes of Wrath / Vredens druvor
Genre: Drama
Land: USA
År: 1940
Regi: John Ford
I rollerna: Henry Fonda, Jane Darwell, John Carradine, Dorris Bowdon
Handling: Filmatisering av John Steinbecks roman om några Oklahomabor som tvingas dra till Kalifornien för att söka arbete när deras jordplätt beslagtas av banken.
Omdöme: Denna klassiker har jag länge väntat med att se då jag inte brukar vara allt för förtjust i filmer som behandlar depressionen. De är oftast just depressiva och miljöerna är fattiga och slitna, inget jag brukar dras till. Men självklart finns det undantag och en klassiker som denna måste man se. Henry Fonda ses i rollen som Tom Joad vars familj är i full färd med att packa och ge sig av mot Kalifornien när han återvänder hem efter fyra år i fängelse. Han följer med sin familj och sammanlagt är de tolv personer som ska göra den långa resan västerut. På vägen stöter de på olika sorts problem, bl.a. med ekonomin och hälsan. Men deras mål är hela tiden att ta sig hela vägen till Kalifornien där välbetalt arbete utlovas.
Filmen förskönar inte läget, men samtidigt känner man hela tiden att det finns hopp, speciellt i familjen Joad som man får följa. Och jag blir positivt överraskad efter kanske 45 minuter då filmen faktiskt rör sig framåt och inte är så tråkig som jag hade farhågor om. Familjen hamnar i olika slags arbetsläger som i vissa fall känns som naziläger och svåra situationer uppstår. Filmen lyckas både bli dramatisk som intressant där Henry Fonda gör en minnesvärd prestation som känns äkta. Han blev också ett känt Hollywood-namn i och med denna film bör påpekas. Filmen slutar lite tvärt och lämnar mycket osagt, något jag blev lite frustrerad över. Inte en toppfilm, men trots allt sevärd klassiker.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.2
Genre: Drama
Land: USA
År: 1940
Regi: John Ford
I rollerna: Henry Fonda, Jane Darwell, John Carradine, Dorris Bowdon
Handling: Filmatisering av John Steinbecks roman om några Oklahomabor som tvingas dra till Kalifornien för att söka arbete när deras jordplätt beslagtas av banken.
Omdöme: Denna klassiker har jag länge väntat med att se då jag inte brukar vara allt för förtjust i filmer som behandlar depressionen. De är oftast just depressiva och miljöerna är fattiga och slitna, inget jag brukar dras till. Men självklart finns det undantag och en klassiker som denna måste man se. Henry Fonda ses i rollen som Tom Joad vars familj är i full färd med att packa och ge sig av mot Kalifornien när han återvänder hem efter fyra år i fängelse. Han följer med sin familj och sammanlagt är de tolv personer som ska göra den långa resan västerut. På vägen stöter de på olika sorts problem, bl.a. med ekonomin och hälsan. Men deras mål är hela tiden att ta sig hela vägen till Kalifornien där välbetalt arbete utlovas.
Filmen förskönar inte läget, men samtidigt känner man hela tiden att det finns hopp, speciellt i familjen Joad som man får följa. Och jag blir positivt överraskad efter kanske 45 minuter då filmen faktiskt rör sig framåt och inte är så tråkig som jag hade farhågor om. Familjen hamnar i olika slags arbetsläger som i vissa fall känns som naziläger och svåra situationer uppstår. Filmen lyckas både bli dramatisk som intressant där Henry Fonda gör en minnesvärd prestation som känns äkta. Han blev också ett känt Hollywood-namn i och med denna film bör påpekas. Filmen slutar lite tvärt och lämnar mycket osagt, något jag blev lite frustrerad över. Inte en toppfilm, men trots allt sevärd klassiker.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.2
American Psycho
Titel: American Psycho
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2000
Regi: Mary Harron
I rollerna: Christian Bale, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Willem Dafoe
Handling: Patrick Bateman, en ung streber på Wall Street, har en annorlunda hobby; han mördar för nöjes skull. Ju längre tiden går, desto mer hatar han den värld han lever i.
Omdöme: Christian Bale i en av sina paradroller som Patrick Bateman vars sjuka fantasi leder till ett flertal mord. Han ser ut att vara en perfekt Wall Street-yuppie som bär fina kläder, bor flott, går på inneställena och har utseendet. Men under den vackra ytan döljer sig något mycket ont som kräver blod. Han kan inte längre behärska sig och börjar allt mer bli besatt av att få döda. Må det vara hemlösa, modeller, prostituerade eller arbetskollegor - ingen går säker.
Filmen (och boken den är baserad på) har uppnått kultstatus och även Christian Bale fick i och med denna rollprestation den uppmärksamhet han förtjänar. Hans prestation är underbar att skåda när han i ena stunden charmar allt och alla för att i nästa förvandlas till en riktig psykopat. Hans kommentarer är klockrena och framförs med sarkasm som bara gör njutningen större. Jag kan inte annat än skratta högt vid ett flertal tillfällen när Bale drar igång. Ett bra exempel är när han berättar om olika CD-album med hans favoritlåtar och artister. Andra exempel är när han får plötsliga utbrott som "I have to return some videotapes".
Det är en underhållande film som inte lämnar helt enkla svar på allt som sker i filmen. Man får själv tyda mycket på egen hand och kan också tyda händelserna på olika sätt. Det gör i sin tur att filmen kan ses om och om igen och ses på olika sätt. 80-tals känslan infinner sig också ordentligt, något man bl.a. lyckats med genom musiken, men även frisyrerna och kläderna. Och det är inte bara Bale som sköter sig bra, men det är han som dominerar filmen i varje scen han är med i.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2000
Regi: Mary Harron
I rollerna: Christian Bale, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Willem Dafoe
Handling: Patrick Bateman, en ung streber på Wall Street, har en annorlunda hobby; han mördar för nöjes skull. Ju längre tiden går, desto mer hatar han den värld han lever i.
Omdöme: Christian Bale i en av sina paradroller som Patrick Bateman vars sjuka fantasi leder till ett flertal mord. Han ser ut att vara en perfekt Wall Street-yuppie som bär fina kläder, bor flott, går på inneställena och har utseendet. Men under den vackra ytan döljer sig något mycket ont som kräver blod. Han kan inte längre behärska sig och börjar allt mer bli besatt av att få döda. Må det vara hemlösa, modeller, prostituerade eller arbetskollegor - ingen går säker.
Filmen (och boken den är baserad på) har uppnått kultstatus och även Christian Bale fick i och med denna rollprestation den uppmärksamhet han förtjänar. Hans prestation är underbar att skåda när han i ena stunden charmar allt och alla för att i nästa förvandlas till en riktig psykopat. Hans kommentarer är klockrena och framförs med sarkasm som bara gör njutningen större. Jag kan inte annat än skratta högt vid ett flertal tillfällen när Bale drar igång. Ett bra exempel är när han berättar om olika CD-album med hans favoritlåtar och artister. Andra exempel är när han får plötsliga utbrott som "I have to return some videotapes".
Det är en underhållande film som inte lämnar helt enkla svar på allt som sker i filmen. Man får själv tyda mycket på egen hand och kan också tyda händelserna på olika sätt. Det gör i sin tur att filmen kan ses om och om igen och ses på olika sätt. 80-tals känslan infinner sig också ordentligt, något man bl.a. lyckats med genom musiken, men även frisyrerna och kläderna. Och det är inte bara Bale som sköter sig bra, men det är han som dominerar filmen i varje scen han är med i.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
Thursday, June 25, 2009
Whatever it takes
Monday: the summit…
On Monday, a book manuscript on which I had worked long and hard (twice) was officially accepted for hardcover publication in 2010. http://christykrobinson.blogspot.com/2009/06/my-book-manuscript-is-officially.html
In 2004, I conceived the idea of a multiple-author daily devotional book, wrote author guidelines, solicited articles from about 50 authors, wrote more than 90 of the 365 articles myself, rewrote many pieces, and edited all of them. It was laid out for publication and printed at a
As an appreciation gift for helping with several other projects of mine, I sent the set to the book acquisitions editor at Review & Herald Publishing Association, who liked it so much that she and the Book Committee decided to knock someone else’s manuscript out of the six-year waiting list, and put ours in instead.
This year, the acquisitions editor, now assistant vice president in the books division, called to update me on the new editing and formatting to their specifications, and to set deadlines for submission of the manuscript and other pieces they need to publish and market the book. So, again at home on nights and weekends, I set about replacing weaker articles, finding new Bible texts and translations to fit every day’s entry, and format the manuscript to size, font, and space requirements. I finished one week before deadline and emailed it to the publisher.
The vice president’s reaction was extremely complimentary, and on June 8, she notified me of the official decision of the Book Committee to accept the manuscript for publication.
Thursday: the valley…
Meanwhile, at my workplace, people were tense, and tempers were short. Most people didn’t know why this was going on, just that everything was on edge. I loved what I did, but not some of the practices at the workplace. Behind our backs, daggers were being thrown. Accusations. Threats. Criticisms. I knew what was happening because I’d seen and heard budget discussions at committee meetings. This was the end of the second quarter of the fiscal year.
But though the workplace and its events consume much of our waking hours, we all have lives to live. Families to attend to and enjoy, chores to do, recreation and spiritual times, friendships to establish, relationships to cultivate. Heart things. Life and death things. My aunt and uncle both have cancer, and uncle Ted, a kind and gentle Lutheran minister, and deep thinker whom I loved to talk with for hours, passed away one day before his eightieth birthday.
All this and more – even wonderful, positive things – had built and built to a fever pitch in my life. My shoulders, back, and chest muscles ached, I only slept three to four hours a night, and despite the usual dieting and exercising, I rapidly gained a lot of water weight and kept it on for weeks. Cortisol, the best friend of stress, fright, and flight, is a mother bear. The health insurance benefits just aren’t enough compensation for the destruction going on inside me.
After consultation with several Christian friends, I decided to add another element to my daily devotion: a radical prayer. So on Thursday morning, I said, “Lord, to accomplish these specific things, to fulfill your promises, and advance your plan for me, do whatever it takes. Whatever it takes. I accept that it could be painful for a time, maybe even excruciating. I’m already at my breaking point. But I also trust that you will heal me again as you have before, and I’ll be blessed more greatly. So just do it. Whatever it takes.”
During the morning, I had a heavy, oppressive feeling, and my body ached. My head hurt. My stomach was a hard knot. Physical symptoms I’d suffered many times over the months. At noon, the ministry officers called a staff meeting for employees. At 1:30, the explanations about budgets and realities were given, and I was convinced that I was one of the people who’d be laid off later in the day. At 5:40 pm, the CEO and my supervisor came in to my office, and I was told that I was one of the people to be let go, along with a third of the staff. The survivors get a 10 percent pay cut (erasing all gains of the last 10 years), and have to pick up the duties of the dismissed. “It’s not personal, it’s only about the budget,” I was told again and again.
Still, I’m a 50 year-old woman with no other means of support, no family members to help financially, in one of the worst economic and highest-unemployment regions of the entire country. I have a mortgage to maintain. It’s hard not to take it personally, especially when I know the rancor going on over our heads and behind our backs. Our corporate culture is not the sweetest. Two of us had been led to this ministry by God some years ago (seven for me, fourteen for him). And for several years, we’ve prayed to be led back out! But where God places you, you must stay until He moves you on. We don’t abandon our posts because of discomfort. We stick through until relieved of duty or posted elsewhere.
The walk out of the valley…
But within an hour of the exit interview, I remembered what I’d prayed in the morning. “Whatever it takes.” So, like any other Thursday evening, I took my niece, staying with me for a few weeks, to the city’s street fair and farmer’s market for a few hours. We listened to the bands, petted the Humane Society puppies, bought some pizza slices and cold drinks, and strolled through the crowds.
At home, there were 38 messages on Facebook, and my cell phone and land line rang simultaneously with friends calling to give support and love. I now have a paycheck that includes 176 hours of unused vacation I’d earned, plus severance and a two-week in-lieu-of-notice salary. My insurance will be paid through end of July. I’ve applied for several positions already. I’ve filed for unemployment checks, too. (Should get them if California doesn't go bankrupt.) And I have very carefully saved a small emergency fund over the years. This is not the end of the world, but neither is it a three-week vacation to
This separation from my job is not the only answer to the radical prayer. I asked the Lord for some significant and specific changes (which I’ll not share here until they happen). This layoff is combined with a deep peace and contentment that God is leading me to a huge miracle. Epic!
I’m expanding my job search from this area of southern
Goodbye, cortisol. That weight gain? I’ve lost six pounds in six days. After the first night, with only three hours of sleep, I’ve slept about six or seven hours. Working out. Loving on the pets. I’m giving myself the “spa” treatment and my face already looks younger.
So I very much appreciate your prayers for my future in career, lifestyle, and relationships (not necessarily in that order). But don’t worry about my spirits or that I’ll go postal. For me, this is a God-thing. This is wonderful. The dread is gone. I’m out of the “valley of the shadow of death, and I fear no evil,” for the Lord my Shepherd is guiding me, doing whatever it takes.
Subscribe to:
Posts (Atom)
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
