Snow Cake

Titel: Snow Cake
Genre: Drama
Land: Kanada/Storbritannien
År: 2006
Regi: Marc Evans
I rollerna: Alan Rickman, Sigourney Weaver, Carrie-Anne Moss, Emily Hampshire

Handling: En film om vänskapen mellan en autistisk kvinna och en man som efter att ha varit med om en svår bilolycka, där en person omkom, fortfarande är chockad.

Omdöme: Det här var en film jag på förhand inte visste mycket om, men som med några fina skådespelare lät intressant. Alex Hughes (Alan Rickman) har nyligen blivit utsläppt från fängelset efter att ha dödat en person. Han är egentligen en helt vanlig man och har nu tagit sig från Storbritannien till Kanada för att köra en lång väg mot Winnipeg, men hamnar i en svår bilolycka. Det ena leder till det andra och på vägen besöker han den speciella kvinnan Linda Freeman (Sigourney Weaver) - som visar sig vara autistisk. Under omständigheterna väljer han att stanna ett tag och lär sig uppskatta henne som hon är, och hon honom. Samtidigt skapar han kontakt med några av grannarna i den lilla kanadensiska staden, däribland Maggie (Carrie-Anne Moss).



Den mest utmärkande rollen har givetvis Sigourney Weaver som autistisk och hon sköter det mycket bra. Stundtals känns hon verkligen klockren i sin gestaltning, även om hon emellanåt kanske är lite för normal. Alan Rickman är alltid gedigen och så även här i en bärande roll som är lite som spindeln i nätet, som för storyn framåt. Rollen skrevs också specifikt med honom i åtanke, karaktären hette t.o.m. Alan innan han själva bad om att få ändra det till Alex. Filmen saknar kanske de verkligen gripande och djupa scenerna samtidigt som temat och storyn finns där. Tror det är sättet man valt att berätta det hela på och att man valt ett lite lättsammare genomförande. Intressant liten film med plus till skådespeleriet och stora delar av musiken, känslan av indiefilm finns också där.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Uh-oh. Made you yawn.

Ohhh…arrr…hoo-ahhh-mmm! That felt good. But why did this text-yawn make you yawn? You haven’t yet? You will soon.

Animals, fish, and human fetuses yawn. Some people think we yawn because we’re sleep-deprived, decompressing after stress, or stabilizing ear pressure. Others guess that yawning is actually a physiological mechanism to concentrate attention when we’re just not personally involved (bored). Some of us yawn more often on a dark and cloudy day, during soft and slow music—or in a committee meeting!

In a 2007 issue of the Journal of Evolutionary Psychology (bedtime reading?), researcher Andrew C. Gallup unequivocally states that yawning is contagious, and postulates that yawning cools the brain so it can operate more efficiently. (Since heat is an energy transfer, maybe our brains are smokin’ hot from processing the journal article.)

Remember the illustration of the pig and the chicken at breakfast time. The chicken is involved in contributing the egg to the menu, but the pig is truly committed to providing the bacon. (Some doctors say that humans should be wholly committed to fruits and grains in the morning.)

We don’t often yawn when we’re physically, intellectually, or emotionally engaged—truly committed. When we’re telling a personal story, we’re full of energy and enthusiasm. Jesus said that when we’re witnessing before authorities, God will provide the words for us. Even when we’re comforting and encouraging people in Jesus’ name, we’re energized. Yawning usually won’t happen at times like that.

The word “enthusiasm” is rooted in Greek “en theos,” translated “God within” or “possessed by God.” Although it’s nearly impossible to describe to an unbeliever, believers share the experience of God speaking to our hearts. It may be actual words and sentences, a conviction, the urge to action, a visual image, the memory of a similar situation, or an entirely new concept that never before entered your mind. When God speaks, you are enthused.

Enthusiasm should be as contagious as yawns. When it is that “catchy,” it’s called “evangelism.” When we know Jesus as the Friend who intensely loves us from eternity past to eternity future, we cannot be blasé or indolent. His commission to preach the good news of salvation by grace is not an easy task—but He gives us the tools to do His bidding.

“God is not unjust; he will not forget your work and the love you have shown him as you have helped his people and continue to help them. We want each of you to show this same diligence to the very end, in order to make your hope sure. We do not want you to become lazy, but to imitate those who through faith and patience inherit what has been promised.” Hebrews 6:10-12 NIV.

The Lord wants to possess you—inhabit you. Look at the enthusiasm He calls you to in Deuteronomy 30:8-10 The Message, “And you will make a new start, listening obediently to God, keeping all his commandments that I'm commanding you today. God, your God, will outdo himself in making things go well for you: you'll have babies, get calves, grow crops, and enjoy an all-around good life. Yes, God will start enjoying you again, making things go well for you just as he enjoyed doing it for your ancestors. But only if you listen obediently to God, your God, and keep the commandments and regulations written in this Book of Revelation. Nothing halfhearted here; you must return to God, your God, totally, heart and soul, holding nothing back.”

Totally, heart and soul, holding nothing back. That’s how God blesses us, and that’s the love He desires from us. We’ll forget all about yawning.

Related links
www.howstuffworks.com/question572.htm (Especially the “interesting yawning facts” sidebar!)
http://en.wikipedia.org/wiki/Yawn
www.epjournal.net/filestore/ep0592101.pdf

Visions and revelations

A recent paper in the Journal of Archaeological Science detailed archaeological discoveries from villages of the 16th-century Taino Indians of Cuba. The substance for which Tainos traded all the gold of their Colombian heritage was loved for its iridescence, reddish hue, exotic origins, and connection to the supernatural realm. They called it turey, for heaven. The metal they craved was an alloy of zinc and copper: brass on the shoelaces of the Spanish explorers.

A television news story reported that alcohol is prohibited in U.S. military camps in Iraq. So how do some soldiers relax and let down their crew-cut hair? With cigar-appreciation evenings. “A good cigar is heaven,” rhapsodized one warrior, as he released a cloud of toxic exhaust. (Smoking one cigar may equal the “hit” of up to three packs of cigarettes. www.sbcphd.org/ahp/tobacco/basics.html)

An older brother traded his posterity and share in a vast estate for a bowl of lentils cooked by his younger brother. The first king of Israel put an end to his own reign and dynasty—for some sheep and cattle of a conquered hilltop village. A younger son wished his father dead so he could spend his part of the estate on riotous living, but he ended up hungrier than pigs.

Surely God blesses us with wonderful things, people, and situations that are the best experience we can have on this planet, but these blessings are only a reflection or shadow of the glorious experience to come in heaven.

Paul talked about visions and sight in 2 Corinthians 12:1-10. He had been snatched away to heaven, whether bodily or in spirit he didn’t know, and he had seen and heard things that were inexpressible, even unutterable. He wasn’t allowed to talk about it, he said.

The visions and revelations of heaven he received were so glorious that he’d been given a handicap to keep him from being conceited. Many Bible experts believe that the “thorn in the flesh” was eye problems or partial blindness, a result of Paul’s Damascus Road experience, or a remnant of his many scrapes with death. In Galatians 6:11 NIV, he wrote, “See what large letters I use as I write to you with my own hand!” which some scholars believe to be an indication that he was sight-impaired. You know how painful it is to have just an eyelash or bit of chaff in your eyes. It might as well be a thorn!

Paul believed that the handicap which weakened him made him completely dependent on Jesus Christ, who paradoxically made him strong. Paul was so empty of self that there was only room for the strength and power of the Lord. If the handicap was poor vision, even near-blindness, then Jesus provided the painless, unimpeded, telescopic and microscopic vision that Paul lacked.

Because of Jesus, Paul saw the most important visions and revelations: the things of God. He used his spiritual sight to focus on “things true, noble, reputable, authentic, compelling, gracious—the best, not the worst; the beautiful, not the ugly; things to praise, not things to curse. Put into practice what you learned from me, what you heard and saw and realized. Do that, and God, who makes everything work together, will work you into his most excellent harmonies.” Philippians 4:8, 9, The Message.

Paul would never have compared brass or cigars to the “third heaven,” or Paradise, the very presence of God beyond the atmosphere and outer space. He would never have traded soup or livestock for his eternal heritage. Paul considered riches and worldly pleasures as dung, refuse to be flung away, so that he may gain Christ. (Philippians 3:8) Paul’s eyes were zoomed in on Christ, the source of eternal life, the One who has gone to prepare a place for His beloved children.

Do you ever wonder what it would be like to fling away the worst, the ugly, the cursed, and cling only to the things that God’s eyes show us? Things so beautiful, blessed, and praiseworthy that we have no words for them; things outside our dimension, like colors and vibrations invisible to our “naked” eye; or so invisibly small or so far from our reckoning that we forget their presence.

God shows us, by glimpses of joy in our little world, visions of what He can hardly wait to introduce to us. When we take pleasure in the laugh of a child, the warmth of an embrace, the scent of rain on the desert, the bliss of chocolate, or the fiery sunset after a blustery day, we have treasures. They’re gifts given to us by a loving Father, who invites us to lay our heads on His shoulder and listen to His heart beating with love.

Mmm, that’s heaven.

Streams in the desert

Friends asked on a private forum, “What is heaven-on-earth to you?”

Here are some of the answers:

When my son laughs with complete and utter abandon—for any reason.
The herbs and vegetables we've grown from seeds on our front porch.
Being with people who love and care about me.
Sweet pineapple and cottage cheese in the same bowl.
Heaven is being in the arms of someone who loves me for me.
Seeing the pure glee of children as you enter a house and they drop everything, scream your name, and run toward you with open arms and hug your leg so hard (before you can get your shoes off and drop your bags) that you almost fall over!
Heaven is warm: a nice warm cup of cocoa, a cuddly blanket by a warm fire, a warm and cozy bed, a warm embrace.
Heaven is a cat laying on your chest purring loudly, and a dog licking your toes withhis warm tongue.
It’s the scent of citrus blossoms on a meandering breeze.
Heaven is immersion in a pipe organ concert in a European cathedral.
Licking a spoon of hot peach jam made from home-grown peaches.
A Heath-covered Klondike ice cream bar.
The middle of a great book.
The moment you realize you're being used by God to help another.
The Milky Way seen from the floor of the Grand Canyon.
Heaven on earth is the scent of spring rain on creosote in the Arizona desert, with its multicolor lightning, chiaroscuro clouds that dwarf the highest mountains, the sweet herbal scents, the germination of poppies and daisies so fast you can almost see it, and watching dry gullies fill with flash floods that recede to pools where frogs and fish miraculously appear from the reconstituted earth.

The Lord loves a desert storm, too! Isaiah 35:1-7 NLT tells of God’s ideal party for those He loves and redeems. Even the wilderness and desert will be glad in those days. The wasteland will rejoice and blossom with spring crocuses. Yes, there will be an abundance of flowers and singing and joy! The deserts will become as green as the mountains of Lebanon, as lovely as Mount Carmel or the plain of Sharon. There the Lord will display his glory, the splendor of our God. With this news, strengthen those who have tired hands, and encourage those who have weak knees. Say to those with fearful hearts, “Be strong, and do not fear, for your God is coming to destroy your enemies. He is coming to save you.” And when he comes, he will open the eyes of the blind and unplug the ears of the deaf. The lame will leap like a deer, and those who cannot speak will sing for joy! Springs will gush forth in the wilderness, and streams will water the wasteland. The parched ground will become a pool, and springs of water will satisfy the thirsty land. Marsh grass and reeds and rushes will flourish where desert jackals once lived.

Streams in the desert. For those who live in a land of plenteous water, this may not resonate within. But to people born and raised in a desert, water does beautiful and miraculous things. It springs from a rock. It washes away impurity. It falls from the sky and makes the air and earth sparkle. It is a display of the glory and splendor of God. To the Israelites of the exodus and their Egyptian oppressors, to the Jews exiled to Assyria and Mesopotamia, to anyone who experiences a drought, God has often used the medium of water, indispensable to human life, as a metaphor for Himself. He is the living water and the river of life.

In Isaiah 43:19-21 NIV, the Lord says, See, I am doing a new thing! Now it springs up; do you not perceive it? I am making a way in the desert and streams in the wasteland. The wild animals honor me, the jackals and the owls, because I provide water in the desert and streams in the wasteland, to give drink to my people, my chosen, the people I formed for myself that they may proclaim my praise.

If you’ve recently experienced violent storms and are facing deep and wide rivers in your life, remember that God provides a way through them (Isaiah 43:2), because He loves you. You are precious and honored in His sight! Rivers are not barriers when He leads the way, but channels of blessing and life-giving nutrients.

Jesus said that the water He gives will become a spring of water welling up to eternal life (John 4:14).

With this news, strengthen those who have tired hands, and encourage those who have weak knees. Say to those with fearful hearts, “Be strong, and do not fear, for your God is coming to destroy your enemies. He is coming to save you.” Isaiah 35:3,4 NLT.

God loves us and is coming to save us. That is heaven on earth. That is good news. That is the gospel.

The Omega Man

Titel: The Omega Man / Den siste mannen
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Boris Sagal
I rollerna: Charlton Heston, Rosalind Cash, Anthony Zerbe, Paul Koslo

Handling: Robert Neville har experimenterat med ett vaccin. Därför klarar han sig när en pest sprider sig över Jorden som följd av ett världskrig med biologiska vapen. Fortfarande finns det levande människor, men alla är deformerade och psykotiska. Dessutom anser de att Neville är en symbol för vetenskapen, den gamla världen, och måste dö.

Omdöme: Denna film, tillsammans med boken, låg som grund för I Am Legend. Därför är det inte så konstigt att likheterna är ganska stora de två filmerna emellan. Släng in en del av 28 dagar senare och man får The Omega Man. Robert Neville spelas av Charlton Heston som var en vetenskapsman/läkare innan det biologiska kriget bröt ut. Han kör runt som en galning i det ödelagda Los Angeles på dagtid, men så fort det blir mörkt dyker konstiga varelser upp. De är klädda som ett brödraskap och kallar sig för "familjen". De leds av Matthias (Anthony Zerbe) som är fast besluten om att tillfångata Neville och döda honom.



Filmen känns på sina håll nästan TV-aktig och "familjen" är inte direkt skräckinjagande. Till stora delar måste man nog klaga på regissören som inte lyckats göra det här till en särskilt bra eller spännande film som den hade potential att bli. Men till skillnad från remaken I Am Legend som började klart lovande för att sedan bara gå utför, lyckas The Omega Man hålla en relativt jämn nivå rakt igenom, utan att direkt höja sig när den borde gjort så. Det är lite irriterande att se en sån här lovande story inte lyckas bättre. En annan del jag tyckte borde varit bättre var musiken som för det mesta inte passade till vad som hände. Själva musiken var annars helt ok, men man spelade fel typ av musik vid fel tillfälle. Det tog sig dock en del under sista tredjedelen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

No Way Out

Titel: No Way Out / Ingen utväg
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Kevin Costner, Gene Hackman, Sean Young, Will Patton

Handling: Tom Farrell är marinofficer som jobbar åt försvarsministern. På en fest träffar han ministerns älskarinna och blir kär i henne. När hon mördas måste han hitta ett sätt att avslöja mördaren och i en kamp mot tiden måste han samtidigt hindra att han själv blir misstänkt.

Omdöme: Det här är en gammal goding som inte faller i samma fälla som många andra filmer, speciellt från 80-talet, i den här genren lätt faller i. Det hela börjar ganska oskyldigt då Tom Farrell (Kevin Costner) förälskar sig i Susan Atwell (Sean Young), som visar sig vara älskarinna till försvarsministern David Brice (Gene Hackman), som Tom kommer att jobba för inom Pentagon. Och även om filmen till en början inte har någon direkt spänning, bygger man upp en gedigen story som kommer att bli allt mer invecklad. För när hon hittas död i sitt hem vill Scott Pritchard (Will Patton), som är försvarsministerns högra hand/rådgivare, att man startar en utredning för att sätta dit någon oskyldig för dådet.



Ansvarig för utredningen blir Tom som sätts i ett väldigt svårt läge som han inte hittar någon utväg från. Han är fast på Pentagon och måste inte bara ha hand om utredningen gällande att hitta någon att skylla på (sig själv) utan även den riktiga mördaren. Detta kan dock bli svårare sagt än gjort då han har allas ögon på sig, speciellt Scott Pritchard som är en blodigel. Will Patton som Scott Pritchard är filmens behållning och dominerar varje scen han är med i. Definitivt värd en Oscarsnominering han aldrig fick. Skådespeleriet ligger rakt igenom på en hög nivå och intensiteten och pulsen stiger allt mer. En bra film helt enkelt som delvis är en remake på noiren The Big Clock.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Raising Cain

Titel: Raising Cain / Cains många ansikten
Genre: Thriller/Mysterium
Land: USA
År: 1992
Regi: Brian De Palma
I rollerna: John Lithgow, Lolita Davidovich, Steven Bauer, Gregg Henry

Handling: Jenny Nix, gift med barnpsykologen Carter Nix, blir mer och mer orolig över sin mans tvångsbeteende kring uppfostran av deras dotter. Men hennes egna vänsterprassel med en gammal flamma gör att hon missköter sina moderliga plikter ända tills några kidnappningar i området får henne att vakna till.

Omdöme: Brian De Palma har haft en svängig karriär som regissör, men en sak är säker - hans stora inspirationskälla är Alfred Hitchcock. Vissa gånger blir det kanske lite övertydligt, men det är trots allt kul att se och han har gjort ett flertal "Hitchcock-filmer" med blandat resultat. Oftast blandar han in drömmar och mardrömmar i historierna vilket gör att man efter ett tag inte längre vet vad man ska tro på. Det är något han gör här och effekten av det hela blir tyvärr att man då är beredd på att vad som helst kan vara en dröm.



Men filmen har också dess starka sidor. Det han lyckas bäst med är fotot som bjuder på några fina vinklar och framförallt en väldigt lång kameraåkning som håller på i flera minuter och tar oss mellan flera våningar där tre personer ständigt är i rörelse och pratar hela tiden. Riktigt skickligt utfört. Den andra saken som står ut är slutuppgörelsen som är riktigt elegant ihopsatt med det fallande regnet, slow motion och klippningen som gör att man får till det hela. Annars är det John Lithgow som får spela ut hela sitt register i tre roller som bör uppmärksammas. En halvmysig film, men inte en av De Palmas bättre då den är för ojämn.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.6