SPT.. Boulder City NV?? or Forks WA??

Only Forks, if I were working on the set of New Moon, I need my sunshine!

Quicksand

Titel: Quicksand
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1950
Regi: Irving Pichel
I rollerna: Mickey Rooney, Jeanne Cagney, Peter Lorre, Barbara Bates

Handling: En bilmekaniker stjäl 20 dollar ur kassan på sitt jobb för att ha råd att bjuda ut en tjej. Han skall få tillbaka pengar för en skuld dagen efter, och har för avsikt att betala tillbaka dem då. Men dagen därpå får han inte tag i killen som är skyldig honom pengar. Istället måste han begå ytterligare brott för att täcka över sitt brott, och han hamnar i en ond cirkel där han blir tvungen att utföra allt grövre brott.

Omdöme: Mickey Rooney var med i filmer redan 1926 då han var 6 år och har alltså gjort film i över 80 (!) år, imponerande minst sagt. Trots detta har jag aldrig tänkt på honom som skådespelare utan snarare trott att han varit komiker/TV-ankare. Här får han spela huvudrollen i en film-noir där han faller allt längre in i brottets bana pga av en blondin som är dyr i drift. Det börjar med 20 dollar och rullar sen på tills allt går över styr.



Jag tänkte flera gånger på James Cagney när jag såg Mickey Rooney i huvudrollen som Dan Brady. De var ganska lika varandra i längd och utseende. Även om Rooney inte kan matcha Cagney i skådespeleriet och intensiteten så sköter han sig ändå bra. Hade gärna sett Cagney i rollen och med en större budget, hade varit intressant. Vad som är intressant är att hans syster, Jeanne Cagney, spelar den farliga blondinen som Dan faller för. Allt som händer är pga henne och hon introducerar även Dan till Nick (Peter Lorre) som är en skum figur. Helt ok för en B-noir, men jag saknar det kraftiga slutet, som här känns lite vekt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

The Argentine

Titel: The Argentine
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Frankrike/Spanien
År: 2008
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Benicio Del Toro, Demián Bichir, Jsu Garcia, Yul Vazquez

Handling: Filmens fokus ligger på den kubanska revolutionen, från det ögonblick Fidel Castro, Che Guevara och de revolutionära styrkorna landstiger på Kuba tills de lyckas störta Fulgencio Batista två år senare.

Omdöme: Denna biografi om Ernesto 'Che' Guevara regisseras av Steven Soderbergh vars främsta film Traffic också hade Benicio Del Toro. Här får han axla rollen som 'Che', en idol/ikon för många. Själv kan jag inte säga att jag varken tycker det ena eller det andra om honom då jag inte satt mig in i exakt vad det var han gjorde. Därför kände jag på förhand att det skulle bli intressant att stifta bekantskap med honom i The Argentine, som är den första delen av två om 'Che' (den andra är Guerilla som fortsätter där denna slutar).



Benicio Del Toro och de övriga sköter sig fläckfritt trots att (eller tack vare att) de flesta av skådespelarna är okända. Filmen, som alltså inte behandlar hela historien, försöker bygga upp en bild av 'Che' och revolutionen på Kuba. 'Che' var född i Argentina, bosatt i Mexiko, men kom alltså till Kuba för att hjälpa till med revolutionen. Och som filmen porträtterar honom så verkade han ha gedigna värderingar. Men att han skulle vara en helylle kille tror jag inte på.



Det jag inte riktigt gillar är att man under de första två tredjedelarna av filmen lägger alldeles för stor fokus på det politiska där 'Che' ofta ses hålla tal. Det blir lite trist att titta på. Sen under sista tredjedelen kommer filmen igång på ett bättre sätt när man får ta del av de avslutande striderna på Kuba. Men samtidigt räcker det inte för att jag ska tycka det är en riktigt bra film. Den är välgjord och välspelad, absolut, men kunde varit mycket intressantare. Sen var jag lite besviken på att 'Che' inte var mer karismatisk, iaf i filmen. Han känns väldigt lågmäld hela tiden.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

Dream

Titel: Bi-mong / Dream
Genre: Drama/Romantik
Land: Sydkorea
År: 2008
Regi: Kim Ki-duk
I rollerna: Odagiri Jô, Lee Na-yeong

Handling: Två människor möts i ett komplext sömnlandskap. Konstnären Jin inser att hans drömscenarion utspelas i verkligheten av den vackra, men ångestfyllda, sömngångerskan Ran. Samtidigt som fantasi och verklighet kolliderar gör även Jin och Ran det.

Omdöme: Jag har sett ett par av Kim Ki-duks filmer där den överlägset bästa är Livets hjul. Denna är, liksom de övriga jag sett av honom, inte min typ av film och problemet jag har är väl att jag hellre hade velat se en rakt igenom romantisk film istället för att blanda mystik, dramatik och romantik som man gör här. Problemet är väl att jag endast känner något mot slutet då det både blir gripande, dramatiskt och romantiskt, men inte riktigt på rätt sätt.



Det som kanske förstör mest är det faktum att själva storyn inte direkt är intressant där man hela tiden kastas in i mannens drömmar som kvinnan sedan lever ut i verkligheten när hon går i sömnen. Det blir många upprepningar och det känns lite som man hade tänkt igenom slutet, men fram dit blev det mest en transportsträcka. Roligast är väl när de båda försöker hålla sig vakna med alla möjliga medel. Inte helt ointressant, men för mig krävs det lite mer. Men som sagt har den några scener mot slutet som får en att känna lite och det är alltid positivt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

Pleasantville

Titel: Pleasantville / Välkommen till Pleasantville
Genre: Drama/Fantasy/Komedi
Land: USA
År: 2008
Regi: Gary Ross
I rollerna: Tobey Maguire, Reese Witherspoon, Joan Allen, William H. Macy, Jeff Daniels

Handling: I 50-tals TV-serien Pleasantville är livet svartvitt, lagom och oskyldigt perfekt. Det regnar aldrig, basketbollarna går alltid i korgen, och maten står på bordet när pappa kommer hem från jobbet. Och sex - det finns bara inte... Men helt plötsligt och mystiskt hamnar David och hans syster Jennifer mitt i denna 50-talsidyll. Nu börjar det hända saker i staden som ingen ens vågat tänka på. Och i färg dessutom...

Omdöme: Man kastas rent utsagt in i en annan värld när man ser Pleasantville. David (Tobey Maguire) är TV-seriens kanske största fan, men ses av sin syster Jennifer (Reese Witherspoon) som en tönt. Hon är mer intresserad av att få till det med skolans snyggingar. Men när de båda hamnar mitt i TV-serien blir allt svartvitt. De måste nu anpassa sig till den nya livsstilen och acceptera att allt är svartvitt. Snart vänder de dock upp-och-ner på det mesta vilket sätter färg på saker och ting...



En slags saga/fantasyberättelse som fungerar förvånansvärt bra. Kanske för att jag gillar det faktum att de kastas in i 50-talets värld och att det hela är svartvitt. Filmen fungerar bäst under första halvan, kanske lite längre, när saker och ting börjar dyka upp i färg. Det gör sig väldigt snyggt och man har fått till dessa effekter väldigt bra. Men jag tycker filmen tappar ju mer färg det blir. Som sagt, så länge det bara var enstaka saker som är i färg håller filmen intresset uppe, men när allt mer övergår till färg tappar filmen också lite av sin charm och allt blir som vanligt.



Trots allt gillade jag det här och det är en skön film att skåda. Man hamnar liksom i enklare tider, samtidigt som de två syskonen både måste anpassa sig och förändra samhället. En skön och komisk scen är när William H. Macy, som spelar pappan George Parker, kommer hem och det inte finns någon middag. Han blir helt lamslagen, går runt hemmet och ställer frågan "Var är min middag?" ett flertal gånger.



Tobey Maguire passar också bra som killen som gillar serien och som inte har några problem med att anpassa sig, men måste hålla koll på sin vilda syster (som också spelas bra av Reese Witherspoon). Joan Allen får man inte glömma som i rollen som mamman får stå för den stora förändringen när färg kommer in i deras liv. Filmen fick tre Oscarsnomineringar, men konstigt nog inte för fotot...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

W.

Titel: W.
Genre: Drama
Land: USA
År: 2008
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Josh Brolin, James Cromwell, Elizabeth Banks, Richard Dreyfuss, Scott Glenn, Ellen Burstyn, Stacy Keach, Jeffrey Wright, Bruce McGill, Thandie Newton

Handling: George W. Bush går samma väg som sin far och blir president efter ett tumultartat val. En krönika över Bushs liv och hans tid som president.

Omdöme: Regissören Oliver Stone har under sin karriär gjort många politiska filmer. Några av dem är Salvador, Plutonen, JFK, Nixon och så nu W. Det är väl bara naturligt att mannen som redan gjort film om JFK och Nixon även tar hand om W. Men en sak är säker - hans slagkraftiga tid är över. Han har enligt mig tappat sin pondus som han hade och filmer som Alexander och World Trade Center var misslyckanden. Sistnämnda borde t.ex. ha varit mycket mer gripande och kraftfull, men det var den långt ifrån.



W. har han gjort trots att, eller tack vare att, han inte alls gillar Bush. Som så många andra i Hollywood (och framförallt i Sverige). Med tanke på detta måste man ändå säga att filmen håller sig förvånansvärt neutral. Men detta gör också att jag inte tycker Oliver Stone får fram det bästa. Hade filmen varit mer kritisk hade jag kanske inte alls gillat den, och hade den varit mer inåtgående hade det kanske inte heller blivit bra, men antagligen intressantare.



Nu får man se en del från hans tidigare år där han bl.a. handskas med sina alkoholproblem (vet inte hur allvarliga dessa var i verkligheten), hur han har svårt att satsa på något då han inte vet vad han vill jobba med och hur han till slut vill bevisa för sin far att han visst duger till något. På ett sätt tycker jag han framställs som charmig och man visar även att det främst är människorna runt honom som påverkar och tagit många felaktiga beslut, men i slutänden är det han som får ta all kritik. Och jag tror mycket ligger i det. Visst bör han kritiseras, men många hatar honom alldeles för mycket och felaktigt.



Skådespeleriet känns bra rakt igenom med ett undantag. Undantaget heter Thandie Newton som spelar Condoleezza Rice. Det känns väldigt onaturligt och krystat när hon pratar och saknar den pondus som hon har i verkligheten. Josh Brolin sköter sig bra som George W. Bush och får stundtals till karaktären perfekt med både armrörelserna, gångstilen, rösten, skrattet och utseendet. Men minst lika mycket imponerar James Cromwell (som George H. W. Bush), Richard Dreyfuss (som Dick Cheney), Scott Glenn (som Donald Rumsfeld), Stacy Keach (som Earle Hudd) samt Jeffrey Wright (som General Colin Powell). Filmen lämnar mig dock utan känslor och är därför inte särskilt minnesvärd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

Venkovský ucitel

Titel: Venkovsky ucitel / The Country Teacher
Genre: Drama/Komedi
Land: Tjeckien
År: 2008
Regi: Bohdan Sláma
I rollerna: Pavel Liska, Zuzana Bydzovská, Ladislav Sedivý, Tereza Vorísková

Handling: En ung lärare lämnar pojkvännen, karriären och sin sexuella identitet i Prag för att istället söka lugn och ro på landsbygden. Han blir vän med en kvinna som snart vill ta relationen längre, men själv är han mer intresserad av kvinnans 17-årige son.

Omdöme: Utan att veta vilken typ av film jag skulle få se visste jag lite om grunden. Läraren, spelad av Pavel Liska, kommer till landsbygden där han får chansen att utöva sitt yrke och vara i lugn och ro. Rektorn på skolan förstår inte varför någon skulle välja bort ett erkänt lärarjobb i Prag för detta. Men han vet att det måste vara för att läraren hamnat i trubbel på något sätt. Läraren kommer snart in i landsbygdens atmosfär och umgås med de lokala invånarna som gärna tar sig ett par öl. Sakta men säkert tätnar dock intrigerna och läraren lever allt farligare.



Filmens första halva är ganska lättsam med en del träffsäker humor. Man mjuknar upp tittaren och bjuder på en avslappnad stämning som jag tycker är skön att se. Det känns lite som något från den gamla skolan när regissören Bohdan Sláma låter scenerna flyta på med många långa tagningar utan klipp. Tempot är perfekt för den här omgivningen ute på landet och den kräver även att skådespelarna gör sitt jobb. Och det gör de utan tvekan. Det är inte bara i huvudrollerna utan även de mindre birollerna känns helt rätt. Filmen blir allvarligare och lite svårare under andra halvan, man vet dock inte vart det ska leda. Lite tappar den här, men samtidigt gillar jag helheten.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3