Saturday, July 10, 2010

Youth | Mixtape | Mixtape VI, Italy



Mixtape VI, Music As Reading Goes To Italy

Mai quest’onda mai mi affonderà, gli squali non mi avranno mai. Mai quest’onda mai mi affonderà …Sha la la la la Sha la la la la la, un’altra volta un’altra onda. Sha la la la la Sha la la la la la, quanto resisterai?


As you may have noticed on Wednesday, Music As Reading has gone to Italy!

Hence, this week’s mixtape comes to you from Italy! What follows is five Italian manifestations of something with a fair bit in common with the Music As Reading project. Part one, Opera, speaks for itself: opera is a musical reading of a historical or fictional narrative, a scattering of empty, useless words made sense of only by music, arguably the very concept of music as reading’s most sublime form. These two arias performed best of all the Italian arias in Radio 3’s slightly jingoistic Nation’s Favourite Arias. Part two contains two tracks by that rare thing, music- and culture-literate Italian bands. It is this kind of artist that has filled up a majority of the preceding mixtapes’ content, that’s why they’re here. Part three is two themes from Fellini movie soundtracks – these significant to the project because of the general question of soundtracking and the way they attempt, opera-like, to read a narrative with music. That they are evidence of a fruitful relationship between a filmmaking genius and a compositional genius is also important. Part four is a cheat, two songs written into a couple of Shakespeare’s Italian plays – ignore the fact that the Willow Song is a traditional English folk piece, not important, what is, is that Shakespeare used it, music, to define Desdemona’s final moments. Oh, and finally, two Italian fragments of that most explicit (in every sense of the word) and unavoidable form of lyricism in action, the hippity-hop. One good, one very, very bad.

Part one, Opera

E Lucevan Le Stelle (from Tosca) – Giacomo Puccini
Casta Diva (from Norma) – Vincenzo Bellini

Part two, Literate bands

A New Start for Shoegazing Kids – Giardini di Mirò
It Was Bliss! – Settlefish

Part three, Film music

Toby Dammit Theme (from Fellini’s third of Tre Passi Nel Delirio) – Nino Rota
Aria Di Roma (from Fellini’s Roma) – Nina Rota

Part four, Shakespeare in Italy

Willow Song (from Othello) – arranged by Ralph Vaughan Williams
Light o’ Love (from Two Gentlemen of Verona) – arranged by Tom Kines

Part five, Italian hip-hop

La Grande Onda – Piotta
Tranqi Funky – Articolo 31

Maxwell Zagorski by Jeremy Kost



Friday, July 9, 2010

Youth | Chapbook | 'The Jam Trap' by Chrissy Williams

CLICK HERE TO READ


Vol XIX: The Jam Trap

Chrissy Williams (9.7.10) 

Chrissy Williams sent us this beautiful sticky mess, full of upfront tenderness and dialogues just between two - We thought 'this Jam worth spreading' - So here it is on our communal toast (bring your own tea).

Thursday, July 8, 2010

What Have They Done to Your Daughters?



Titel: La polizia chiede aiuto / What Have They Done to Your Daughters?
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller/Rysare
Land: Italien
År: 1974
Regi: Massimo Dallamano
I rollerna: Claudio Cassinelli, Giovanna Ralli, Mario Adorf, Farley Granger

Handling: I samband med att polisen hittar en hängd 15-årig flicka i närheten av en skola nystar man upp en prostitutionshärva på skolan. Så småningom börjar man jaga en motorcykelburen mördare som gärna tar till en stor köttkniv vid behov.

Omdöme: Regissören Massimo Dallamano var ett intressant namn vars egna regikarriär tog ordentlig fart efter framgångarna som cinematograf åt Sergio Leone på För en handfull dollar och För några få dollar mer. Hans tre bästa filmer, What Have They Done to Solange? (1972), denna och Colt 36 Special Squad (1976), är alla bra filmer som har det lilla extra där han går från giallo (1972) till en blandning mellan giallo och poliziotto (1974) och avslutar med en poliziotto (1976). Poliziotto, som är en italiensk typ av polisfilm där varken polisen eller de kriminella lägger fingrarna emellan, hade sin topp på 70-talet, precis som giallon. Tyvärr dog Dallamano i slutet av 1976 just som hans bästa filmer hade kommit.



Som en slags fristående uppföljare, eller fortsättning, på What Have They Done to Solange? fortsätter han här på samma tema med skolflickor som de utsatta av en seriemördare. Polisinspektören Silvestri (Claudio Cassinelli) och den kvinnliga distriktåklagaren Vittoria Stori (Giovanna Ralli) har hand om fallet med den döda 15-åriga flickan som hittas hängd i en vindsvåning. Utvecklingen är klart intressant där man alltså kombinerat de typiska giallo-elementen med polisens arbete som kan liknas med poliziotto där Silvestri blir allt mer upprörd och frustrerad över de uteblivna resultaten.



Filmen har tyvärr inte bästa produktionskvalitén vad gäller foto, men med det sagt är det inget dåligt foto. Tvärtom lyckas man många gånger dra in tittaren väldigt bra under intensiva scener med sitt innovativa användande av kameran som är lyckat. Hade gärna velat ha ytterligare någon cool mördarscen/jakt då dessa var av hög kvalité. Egentligen inte så komplicerad som en vanlig giallo brukar vara, men det behövdes inte heller då det hela löstes i bra takt. Avslutningsvis vill jag säga ett par ord om Stelvio Cipriani som står för musiken. Jag hade hört den tidigare och blivit förälskad i den, melodier som verkligen utmärker sig och skapar en tät stämning varje gång de kommer igång.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3


Matt Aymar by Bruce Weber


Youth | Music | Postcards from Italy

Music As Reading has gone Italy! I lie: in fact, at the time of writing, Music As Reading is sitting on his bedroom floor half-writing, half-packing in preparation for his Tuscan holiday – it’s Friday 2nd July, soon to become Saturday 3rd July. Music As Reading is coming at you…from the past!

Anyway, long and short of it is Italy and t’internet are, despite sharing two letters (three if you count the T twice) not as happy friends as England and t’internet (by England, I mean all of England except Cumbria). Which means that for two weeks only, Music As Reading (mixtapes not included within that umbrella-sort-of-term incidentally – I prepared those earlier) will be relying upon more analogue methods of communication. Inspiration courtesy of the wonderful Beirut, whose ‘Postcards from Italy’ can be enjoyed in its Spotified entirety if you’re willing to click on the hyperlinked title above…

Whose ‘Postcards from Italy’ also has some maybe-profound things to say about this week’s theme, yoof, actually:

The times we had
Oh, when the wind would blow with rain and snow
Were not all bad
We put our feet just where they had, had to go
Never to go…

The shattered soul
Following close but nearly twice as slow
In my good times
There were always golden rocks to throw
At those who admit defeat too late
Those were our times, those were our times…

And I will love to see that day
That day is mine
When she will marry me outside with the willow trees
And play the songs we made
They made me so
And I would love to see that day
Her day was mine…


Hmmm. A link at best tenuous, at worst entirely non-existent. I’ll move on. Basically, throughout my Tuscan retreat (lol) I’ll be sending postcards from Italy to one of my fellow editors in lieu of contributing to the blog (for, let’s be honest, this is hardly a proper contribution) in the hope that, A, they don’t get lost or take a million years to get to England, it being not quite yet high season, and B, one of said editors can be arsed to scan them into the blog so Silkworms gets to see them. Both sides please chaps, scan both sides! Not yet being in Italy, I obviously have no idea what I’m going to write, but I will promise now that it will be vaguely linked to the weekly themes and SHORT. Such is the advantage of postcards. An advantage blogging lacks, as I daresay you’ve noticed.

They shall be our very own Postcards from Italy – without a ukulele in sight or sound. Actually, I lie, Mother’s bringing her ukulele with her, so goodness knows what kind of synthesis might happen. Useful fact: BA are cool with passengers bringing a musical instrument (guitar or smaller) in addition to their hand luggage onto their flights. A boon Mother intends to take full advantage of. I recommend you do the same. And there you were thinking BA were strike-breaking bastardbitches and nothing more. Shame on you. Shame on us all.

(To access a [very, very short] Spotify essay-soundtrack-playlist to accompany the above, click here)

Sam Kinchin-Smith
Music Editor

Don't Torture a Duckling



Titel: Non si sevizia un paperino / Don't Torture a Duckling
Genre: Mysterium/Thriller/Rysare
Land: Italien
År: 1972
Regi: Lucio Fulci
I rollerna: Barbara Bouchet, Tomas Milian, Florinda Bolkan, Marc Porel

Handling: Tre tolvåriga pojkar i en underutvecklad bondby full av vidskepelse och övertro, lever och leker som italienska pojkar i allmänhet - d.v.s. plågar lite smådjur, trakasserar byfånen, röker cigaretter och drömmer om sex med äldre matronor. När en av dem hittas strypt och begraven faller misstankarna först på den plattskallige byfånen, men efter förhör kan bypolisen avskriva honom som potentiell mördare och de står handfallna utan ledtrådar.

Omdöme: Det här är en giallo med ganska hög produktionskvalité på många håll där man märker att regissören haft känsla för ett genomgående fint foto. Regissören Lucio Fulci, som tio år senare gjorde The New York Ripper med en mördare som pratar som Kalle Anka, har även här en referens till Kalle Anka i form av en Kalle Anka-docka som får viss betydelse för handlingen. Det måste annars vara den enda filmen jag kan minnas där man har en kvinnlig pedofil i form av en vacker Barbara Bouchet som förför pojkar i 12-års åldern. Men det är gjort med en viss charm som man inte kan bli äcklad av.



Barbara Bouchet ja, henne får man inte nog av i denna film där hon spelar Patrizia, dottern till en rik man som är född i byn och byggt ett modern och fräckt hus som Patrizia nu bor i. Hon har kommit dit från storstan för att komma bort från alla skriverier om sitt drogmissbruk (men har alltså istället blivit en sorts sexmissbrukare). Hon verkar inte göra så mycket mer än att åka runt byn i sin sportbil och ragga upp pojkar, haha. Tomas Milian, en känd figur från 70-talets italienska filmer, spelar här en journalist som inte fyller så stor funktion förrän mot slutet.



En karaktär stör mig under filmens gång och det är Maciara (spelad av Florinda Bolkan) som är en slags häxa som utövar svart magi. Man vill väl få tittaren att tappa fokus från att försöka hitta den riktiga mördaren med att ha fullt upp med hennes voodoo-liknande metoder. Dessa bitar är dock helt onödiga för resten av filmen och jag hade gärna sett att man tagit bort dem. Det är inte bara hon som håller på med svart magi vilket gör att fler är misstänkta pga detta, vilket dock bara är ett villospår. Småtrevlig och ett extra plus alltså för fotot som alltid är en bonus i denna genre.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Total Pageviews

Get Paid To Promote, Get Paid To Popup, Get Paid Display Banner