Thursday, July 8, 2010

Who Saw Her Die?



Titel: Chi l'ha vista morire? / Who Saw Her Die?
Genre: Mysterium/Thriller/Rysare
Land: Italien/Västtyskland
År: 1972
Regi: Aldo Lado
I rollerna: George Lazenby, Anita Strindberg, Adolfo Celi, Dominique Boschero

Handling: Francos dotter Roberta försvinner och hittas mördad ett par dagar senare. Franco börjar undersöka fallet, men kan inte koncentrera sig p.g.a. dotterns död. Detta är på väg att driva honom till vansinne och medan han snokar vidare börjar de misstänkta dö som flugor.

Omdöme: Den f.d. Bond-mannen George Lazenby syns här som aldrig förr. Han lär ha gått ner runt 15 kilo till den här filmen, även om jag inte tror han gjorde det specifikt för just denna roll. Och man känner definitivt inte igen honom från sin tid som Bond då han här har långt ovårdat här, jättepolisonger och mustasch. Som en blandning mellan Nicolas Cage i Arizona Junior och Peter Sellers när han klär ut sig till pirat i en av Rosa Pantern-filmerna, klockrent alltså !



Hans lilla flicka kommer och besöker sin far i Venedig där han arbetar som skulptör. Att han är gift är inget han verkar bry sig om då han har sina älskarinnor vid sidan om. För att hans dotter inte ska bevittna denna sexuella relation, lämnar han henne lekandes med några andra barn och går själv och "leker" med sin älskarinna. Det klockrena är att dottern självklart försvinner under denna period och givetvis är det hans fel att hon blivit utsatt för en mördare.



Efter den klart lovande inledningen går filmen lite på tomgång när Franco (George Lazenby) försöker hitta mördaren. Det blir många misstänkta där samtliga målas upp som skyldiga och även ser skyldiga ut, vilket gör att det förvisso är omöjligt att lista ut vem som är skyldig men även att det blir lite för komplicerat för sitt eget bästa. När själva motivet avslöjas är det lite lamt och långsökt, även om filmen aldrig är dålig. Känns dock som man inte riktigt har en röd tråd rakt igenom utan mest försöker förvirra tittaren.



Venedig gör sig bra (tänker bl.a. på Don't Look Now som kom året efter och har ett liknande upplägg och kan ha fått inspiration av denna) samtidigt som Ennio Morricones huvudmelodi både är kuslig och passande när mördaren dyker upp. Tyvärr används den nästan för mycket vilket gör att den tappar lite effekt efter ett tag. Fotot är på sina håll bra, men inget utöver det vanliga och det blir lite för mycket scener filmade i mörker samtidigt som dödsscenerna inte är de bästa eller mest innovativa man sett.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.4


Affliction



Titel: Affliction / Ont blod
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Paul Schrader
I rollerna: Nick Nolte, Sissy Spacek, James Coburn, Willem Dafoe

Handling: Wade är ensam polisman i en byhåla i New Hampshire. Hans arbete är föga upphetsande. Men så blir en man dödad under en jakt. Wade misstänker att det är mord och om han kan lösa det kan han återfå en del av sitt borttappade liv som innehåller både en skilsmässa och en alkoholiserad far.

Omdöme: Paul Schrader, som här både regissiserat och skrivit manus, stod bl.a. för manus till hyllade klassikerna Taxi Driver och Raging Bull. Vi får följa polisen Wade (Nick Nolte) i den lilla hålan i norra USA där de är mitt uppe i vintern och jaktsäsongen är redo att dra igång. På första dagen av jaktsäsongen blir Wade kallad till platsen där en rik man, som kommit dit för att jaga, hittas död av sin guide, Jack. Wade jobbar extra vid sidan av sitt polisyrke med att köra plogbil tillsammans med Jack åt Gordon LaRiviere som är byns mäktigaste man.



Wade, som genomgått en tuff skilsmässa och plågas av minnen från sin alkoholiserade far Glen (James Coburn), försöker leva ett så normalt liv han kan. Han har ihop det med Margie (Sissy Spacek) som jobbar på den lokala lunchrestaurangen samtidigt som han vill försöka få delad vårdnad om sin lilla dotter Jill. Men minnena från barndomen har satt starka spår efter sig och Wade måste kämpa för att inte bli som sin far. Som stöd har han även sin bror Rolfe (Willem Dafoe) som för länge sen flyttat till storstaden och som är den lugnare av de två. Wade kan inte släppa tanken om att dödsfallet under jakten kan ha varit mord och försöker pussla ihop trådarna samtidigt som han försöker göra detsamma med sitt egna liv.



Det är en klart intressant film där dödsfallet hamnar lite i skymundan vilket jag fann ovanligt då det oftast brukar vara det man bygger filmen på. Men istället är det Wade som är huvudtemat och allt som rör sig i hans huvud. Det är en blek och mörk historia från början till slut, och det blir inte bättre mot slutet. Man bjuds på riktigt bra skådespeleri i roller skrivna på ett utomordentligt sätt. Både Nick Nolte (bäst) och James Coburn blev Oscarnominerade för sina prestationer, med en guldgubbe till Coburn (hans enda i karriären) som belöning och de funkar verkligen perfekt som far och son. Även Sissy Spacek bör nämnas då även hon passar klockrent in vid sidan om Wade. Lite synd att Willem Dafoe inte utnyttjades mer då han dyker upp efter runt en timme och bara har enstaka scener, förutom att han agerar berättarröst. Definitivt sevärd liten film.



5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9


Yakuza deka



Titel: Yakuza deka / Gangster Cop
Genre: Action/Kriminalare
Land: Japan
År: 1970
Regi: Yukio Noda
I rollerna: Sonny Chiba, Ryoji Hayama, Rinichi Yamamoto, Ryohei Uchida

Handling: Hayata är en "undercover"-polis som infiltrerar Yakuzan. Men litar de på honom?

Omdöme: Varje gång man ser en Sonny Chiba-film vet man att man får underhållning på ett eller annat sätt. Att sen handlingen inte alltid är den bästa får man ta. Och så är fallet här där mycket av det som händer aldrig förklaras utan man kan slänga in actionscener mitt i bara för att få lite fart. Det är förvisso kul, men efter ett tag känns det som det inte är någon vidare idé att försöka följa med i handlingen utan istället bara "njuta" av vad man får se.



Det noterbara är att filmen blir allt bättre av två enkla anledningar. Den ena är humorfaktorn som hela tiden finns där och bjuder på en hel del skratt rakt igenom filmen. Det kan vara småsaker som det överdrivna ljudet under slagsmålen till att bilar exploderar och börjar brinna utan anledning. Det andra är att man bjuds på en hel del action som stundtals blir proffsig, speciellt med tanke på att filmen är skickligt filmad och har ganska bra musik. Och avslutningsvis är Sonny Chiba alltid värd att se och blixtrar till med sin kvickhet och coolhet.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.8

Malèna



Titel: Malèna
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Italien
År: 2000
Regi: Giuseppe Tornatore
I rollerna: Monica Bellucci, Giuseppe Sulfaro, Luciano Federico, Gilberto Idonea

Handling: En bitterljuv berättelse om Malèna, som väljer att gå sin egen väg och utmana bygemenskapen i den lilla sicilianska staden Castelcuto. Malèna är oerhört vacker och när hennes make rapporteras ha stupat i strid kastar byns män, gamla som unga, lystna blickar efter henne. För den 13-årige Renato, sprängfylld av alla romantiska filmer han sett, blir Malena den sinnliga kärleken personifierad. Han följer henne överallt och blir allt mer besatt av tanken att hon blir hans.

Omdöme: Giuseppe Tornatore, förmodligen den mest hyllade italienska regissören från slutet av 80-talet till början av 2000-talet efter sin Oscarvinnare Cinema Paradiso (1988), har här behandlat Monica Bellucci som en gudinna (Malèna). Hennes kropp, ansikte, hår, ja allt visas med stor kärlek till denna vackra kvinna genom ögonen på en 13-årig pojke vid namn Renato. Renato får upp ögonen för Malèna, som är dotter till skolans professor/lärare, när hans kompisar väntar utanför hennes hus på att hon ska ta sin dagliga tur in till stan. De cyklar efter henne för att få se så mycket som möjligt av henne, men Renato går ett steg längre - han följer henne dag som kväll, och på natten fantiserar han om henne.



Filmen utspelar sig under kriget och Malèna är en ensam, vacker ung kvinna vars make är i Nordafrika och slåss. Hon får pengar skickade av honom, men när han förklaras död slutar pengarna komma och hon måste försörja sig på något sätt. Ryktena om att hon skulle sova runt med olika män sprider sig, men Renato gör allt för att skydda hennes rykte och göra henne till sin (i sina drömmar och fantasier). Det jag måste säga är att filmen verkligen vågar ta ut svängarna och visa en hel del av Renatos sexuella fantasier, utan att gå för långt. Och Monica Bellucci är definitivt rätt kvinna för rollen, och känns väldigt komfortabel med att visa upp sin kropp, från topp till tå.



Filmen har den typiska italienska humorn som båda är rolig och ja, bitterljuv för allt är inte positivt med den. Tycker även att man många gånger går för långt med humorn och i dessa partier (de är ganska många) så lyckas inte musiken fullt ut och blir lite pajasaktig. Musiken står annars Ennio Morricone för (som han blev Oscarnominerad för) och den är absolut som bäst under de mer sorgliga, dramatiska och fantasi-partierna, speciellt huvudmelodin som är väldigt vacker och som passar utmärkt till det genomgående klockrena fotot. Jag får blandade känslor till filmen som å ena sidan lyckas fullt ut med att visa pojkens syn av denna vackra kvinna, å andra sidan hade de kunnat dra ner på humorn och gjort det än mer romantiserat, det var vad som funkade bäst. Dock överraskad över några kraftfulla händelser som inträffar mot slutet som verkligen känns.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4


Wednesday, July 7, 2010

Looking for a Beautician in Aberdeen?

Hi guys!

This post is for anyone who is looking for a super friendly, professional beauty therapist in Aberdeen.  My gorgeous friend, Eilidh Beaton (formerly of Mowa & Finishing Touches) will be working her magic at Tranquility (Within 1979 Hair Salon, 34 Ashley Road, Aberdeen, AB10 6RJ, Tel – 01224 596007, Mob – 07894 577666, E-mail – tranquilityaberdeen@yahoo.co.uk).

Eilidh's services include:
  • Dermalogica Facials
  • Hot Stone Massage
  • Manicures
  • Pedicures
  • Waxing
  • Tinting
  • Pulsar IPL Permanent Hair Reduction
You can book an eyelash tint and receive a complimentary luxury hand massage...bliss!  Please contact Eilidh for a full price list.  Please note that there are Waxing Packages Available as well.  Her prices are extremely reasonable and as a person, I can't recommend her highly enough.  She is a lovely girl with a passion for what she does.  So next time you think of treating yourself, check her out!

Youth | Fiction | We Need To Talk About Yoof: Letters to the Grown-Ups

I think something may be happening to me. I no longer laugh at Magic FM for its old-timer cheese-ballads on a constant loop.  Actually, as it turns out, it’s quite a mellow driving experience, isn’t it? And now when I see a teenage couple canoodling in the park, the corners of my lips begin to twitch upwards into a sneer that mimics the current shape of my hairline. I read an article in the Economist yesterday about the perils of cyber-warfare and now I’m tapping gingerly at my beloved laptop as if it’s going to bite me.

I think, in short, that I may be getting old.





Coolio, in Gangsta’s Paradise, soundtrack to a film about out-of-control youth, Dangerous Minds, raps, “I’m twenty-three now; will I ever see twenty-four?” And twenty-four does, when I think about it, seem like the appropriate age at which we stop being ‘youthful’. The UN agrees with me on this, I know, though the World Bank is slightly more optimistic and says it’s twenty-five, but some commentators claim it’s as low as nineteen. So even by the most hopeful estimates, I don’t have long before I cease to be a ‘youth’, before I no longer have any right to stick up for the youth of today or decry the people who have a problem with the youth of today. I will probably never join the list of youths who get a column in a mainstream newspaper to discuss 'youth issues', by which I mean Peaches Geldof.



And this is a great worry to me, partly because I feel these public defenders of youth (there have been some. But they’re not as famous as Peaches, so I don’t remember their names) are too earnest, too reasonable, too eager to prove to the ‘adultfolk’ that ‘actually, we’re just like you.’ Sensible articles and letters suggesting that not everyone under twenty carries a butcher knife and sets fire to homeless people while Twittering are ignored, or at best, dismissed as naivety from well-off, articulate e'er-do-wells who don't really have a right speak for the generation as a whole. For impact's sake, I’d go for something a bit more polemical, like this;

Dear Sir,



That’s right. Write your fearful little articles complaining about us, the young. Sit back, and keep whining, impotent, as we devour you, one by one. You thought all of those internet/text acronyms were just lazy shorthand? Wrong. Coded messages, spread amongst the young people, hidden in contemporary music and on reality television, priming them for bloody revolution. All of those violent video games were just part of the training; all of our apparent idleness and isolation merely a form of meditation.

May the ROFLcopters bring their burning napalm and a dub-step re-sampled version of Ride of the Valkyries to your doorstep.

 Best, Jon Ware.


That was fun.  Who else was there?  Ah, yes...


Dear Sunday Times columnist covering the state of today’s youth and by proxy, the 2008 Kent train-station-pushing incident,

 You may think that nobody remembers your article about the lack of respect amongst young people towards adults nowadays, and the example you cited; that of the two men who shoved a middle-aged woman onto some rail tracks in Kent, because she told them to stop smoking. You weren’t alone in blaming the young; the Guardian called them ‘young men’ and so did the Telegraph. You called them ‘children’.


Ionel Rapisca, the man who actually did the pushing, was thirty-three. (Also, incidentally, after the woman fell onto the tracks, he jumped down and dragged her back onto the platform.) But that didn’t fit the narrative you wanted to, er, push, did it?


I don’t blame you. It’s far easier to pursue an agenda when you lie, as you will discover yourself when I reveal that Lee Harvey Oswald was, in fact, a Sunday Times columnist.

Best, Jon Ware.




And this is an open letter to Lee Siegel, who as you may or not may aware, used the New Yorker’s ’20 Under 40’ list last week as a springboard for his own article in the New York Observer, decrying- that’s right- the decline of contemporary fiction. His items of evidence are three in number; the rise of cutting-edge non-fiction, James Wood (that dastard!), and, least insane of all, the ’20 Under 40’ list. This is my counter-statement;



Dear Mr Siegel,

Totally with you, at the start.  Any list of ‘up-and-coming’ writers that people were disappointed Dave Eggers wasn’t in clearly has some problems. And the existence of extremely powerful, self-applauding literary cliques may not, as a general rule, benefit writers. But you then go on to argue that a symptom of fiction’s decline is that you haven’t seen a cheeky, rebellious ‘counterlist’ put up challenging the '20 Under 40’. That’s due to a lack of bravery, you claim, and a lack of creative ‘mischief’.


Now, if you like, I’ll make that counterlist for you, Mr Siegel. It could feature biographies of fiction novelists, parodies of the establishment figures in the New Yorker, or perhaps it could simply exaggerate the talents of the young writers I happen to know and admire.

But I’m not sure it would constitute a genuinely ambitious piece of ‘mischief’. More likely, it’d be a savvy attempt to develop a hip literary counterculture in-crowd. It could keep mocking the New Yorker and its circle of writers, like King Kong tossing faeces at Godzilla. It could become wildly popular (-with your support, obviously). But it would still be a self-applauding literary clique, and it would not herald the rebirth of fiction. Perhaps the reason “everyone’s complaining” about the New Yorker list but not creating their own ‘Salon des Refuses’ is that literati are becoming more interested in having their own opinions – and reading, or writing (!)- rather than creating rival gangs for schoolyard spats; more interested in playing games with literature, rather than with literary culture. It’s a nice thought.


Real mischief - real bacchanalic, creative mischief , if you’re looking for it - might be found in genuinely exciting literary pranksters (and good writers) like the media-baiting, Satanic-hoax-perpetuating Wu Ming collective in Italy, rather than in making arbitrary lists and watching them race. (And the death of fiction is not, self-evidently the same concept as the death of feuding organisations in fashionable literary culture, in Manhattan.)



Best, Jon Ware.



And there you have it. Self-righteous vitriol is best reserved for the young and angry, I think.  Soon I'll no longer be able to peddle it.  Use yours while you have the chance.

Best,

Jon Ware
Fiction Editor

Tuesday, July 6, 2010

Greater love hath no dog


Greater love has no one than this, that he lay down his life for his friends. You are my friends if you do what I command. John 15:13-14
This is my command: Love each other. John 15:17

When I was five, my parents adopted a miniature poodle from the Humane Society shelter. We named her Gypsy. She was gunmetal gray, with soft, wavy hair—not curly, like a poodle. Sometimes, her hair grew out all shaggy, as you see in the photo.

Although only about 25 pounds, Gypsy was a giant in spirit. She knew about 70 phrases and commands, learned with graham cracker treats. She came along on every vacation between Phoenix and northern Minnesota, where my grandparents lived. Gypsy would stick her head out the window and her pink tongue would fly in the Rambler’s slipstream. When we arrived at the lake cabin in Minnesota, Gypsy snuffled around the lake shore while we frolicked in the water.

My teenage cousin Debbie had a similar hairstyle and coloring to my mom. When Debbie flew by the dock on water skis and released the tow rope, Gypsy thought Debbie was Mom, and Mom seemed to be drowning. Gypsy, at full tilt, launched herself from the dock and paddled to Debbie to save her life. When Debbie turned around to swim back in, Gypsy discovered her mistake, gave up on the rescue, and headed back to shore, but her long fur dragged her down in the water. My dad ended up rescuing the struggling dog. Thirty years later, we still laugh at the memory.

Another time, my family was playing on a hand-pulled mono-rail car, crossing the Verde River in Arizona. My younger brother shouted with laughter, and that was enough for the mighty poodle to launch from our elderly friend’s care, diving into the swift river to save us. Again, Gypsy had to be rescued from her heroic mission.

God gave us domestic animals for love, companionship, to assist us in many ways, and to teach us lessons about our relationship with and obedience to our Master. The prophet Nathan used a pet ewe to teach David about his sin (2 Samuel 12). Many faithful animals love their masters more than their own lives, and their obedience is legendary.

Praise God for His wisdom and His gift of pets to brighten our lives and teach us about love, tenderness, obedience, and loyalty.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Total Pageviews

Get Paid To Promote, Get Paid To Popup, Get Paid Display Banner