Prizes | Introduction | It’s all about being the best Jamaican bobsleigh team you can be...

Week 3 | Prizes | Contents

Tuesday | Poetry | The Silkies

Wednesday | Fiction | The Inkies 

Thursday | Music | Awards Awarded Awarded Awards Award

Friday | Chapbook | The Awards Ceremony: Poems, by Todd Swift

Saturday | Mixtape | To A Wolf 

Sunday | Mini Essay | Ironical Action, Killing in the Name Of, and Spring-heeled Jack, by Jon Ware

Atrophy is a decrease in size of an organ caused by disease or disuse. A trophy is a prize or memento, such as a cup or plaque, received as a symbol of victory.

In life there are winners and losers – the difference between the two can be slight. In our winners we find new rules and in our losers will find eternal comedy & tragedy.


There are many tongue-in-cheek awards out there; The Darwin awards, The Golden Raspberry Awards, A.K.A ‘The Razzies’, The Bidone d’Oro, The Ig Nobel Prize etc. They vary in 'prestige' but generally, you don’t want one- they mock-celebrate failure.

However, failure is one thing and coming last is another. Last place has awards and rewards of its own; those worthy of prime mantelpiece real estate.

‘The Wooden Spoon’ originates from the Cambridge University Mathematical Tripos – a prize given to the student who ranked lowest in their final exams. The custom dates back at least to the early 19th century, possibly even earlier, and continued until 1909. Subsequently results were listed in alphabetical order; a great shame as 'the wooden spoon' was an award of fantastic last place ceremony. Tolerated by the vice-chancellor, the ‘spoon’  (literally a wooden spoon) was suspended by two pieces of string held by two students in the gallery above the graduation ceremony – as the recipient graduand came forward to accept their degree the spoon was lowered and from up high bestowed upon them. In later years the spoon measured up to 1.5m long.

The last wooden spoon was awarded to Cuthbert Lempriere Holthouse, an oarsman of the Lady Margaret Boat Club of St. John's College, the handle shaped like an oar was inscribed with the epigram:

In Honours Mathematical
This is the very last of all
The Wooden Spoons which you see here
O you who see it, shed a tear.

It was an honour for those who came last - The Wooden Spoon is a celebration of making it, nonetheless.

The idea is demonstrated more clearly in ‘The Lanterne Rouge’- the competitor in last place in a cycling race such as the Tour de France. The term derives from the French "Red Lantern" which rather poetically refers to the light hung from the last carriage of a train, which conductors would look for in the night to ensure none of the couplings had become disconnected.

Far from a disgrace, ‘The Lanterne Rouge’ is a distinction – to finish last rather than drop out along the way. It is to bring up the rear and to lead in some kind of spirit from the back. 

This week we will mostly be talking about prizes.



James Harringman
Editor

Thirst

Titel: Bakjwi / Thirst
Genre: Drama/Skräck
Land: Sydkorea
År: 2009
Regi: Park Chan-wook
I rollerna: Song Kang-ho, Kim Ok-bin, Kim Hae-sook, Shin Ha-kyun

Handling: En älskad och hängiven präst från ett litet samhälle anmäler sig frivillig till ett medicinskt experiment. Men experimentet går inte riktigt som planerat och han förvandlas till en vampyr.

Omdöme: Regissören Park Chan-wook, med filmer som Oldboy, går ifrån kriminal/thriller-genren och försöker sig på vampyrer. Med sin känsla för detaljerat fotoarbete och en rak-på-approach lyckas man tidigt dra in tittaren i denna värld där skicklige Song Kang-ho spelar prästen som gått med på att vara med på ett experiment som han överlever, men som får fruktansvärda konsekvenser - han blir en blodtörstig vampyr som inte kan leva utan blod.



På sin jakt efter blod träffar han på tjejen Tae-ju (Kim Ok-bin) som han känt sen hon var liten och som är förtjust i honom. Hon visar sig passa perfekt ihop med honom, men frågan är om han kan hålla tänderna borta från hennes hals... Samtidigt letar han blod på nya ställen, så som sjukhus då han inte vill döda någon för att stilla sin blodtörst utan försöker suga ut lite åt gången genom slang. Ja, det finns definitivt flera mörkt komiska inslag i filmen som ger en del skratt.



Filmen är ganska trevlig att titta på, särskilt under första halvan då man går rakt på sak som gör att man blir nyfiken på hur det hela ska arta sig. Men under andra halvan tar filmen en lite annan väg och flippar ut en del (pga en karaktär) som iofs rör om i grytan, men som inte är helt tillfredställande och stör mer än den hjälper filmens utveckling. Filmen har annars ett par snygga actionscener även om effekterna är av blandad kvalité. Slutet är dock till belåtenhet och avslutar med flaggan i topp. Park Chan-wook har trots allt gjort något lite annorlunda med vampyrgenren som är värt att se.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Second Person | Mini Essay | Half-Laughter, by Phil Brown

“Contact with other people does not lead to art; it leads to conversation.” Robert Bly

The literary scene is increasingly becoming a MMORPG. The different meanings of the word ‘profile’ are blurring into each other and bandwidths are bursting with banter suspended as cold clusters of zeroes and ones. This is why, for all its occasional tedium and demand for us to travel to obscure, out-of-the-way little venues, the live-reading system is by far the best way of instantly engaging with the writing ‘community’.

Whilst the internet has been incredibly good at bringing together a variety of disparate specialist-interest communities, poetry included, it will never replace that feeling of sharing a glass of wine with a stranger at a book launch and discovering that you both have a W.D. Snodgrass book in your bag. Whilst a poet may be able to deliver the most assured and postured polemics imaginable in the e-world, it will never replace the feeling of hair-on-end electricity of a confidently delivered poem to a captivated audience – I am thinking specifically here of the Catalan poet, Joan Margarit who reads with such musicality that the so-called ‘language barrier’ is hurdled without hesitation.

However, whilst I can easily recall for you the thirteen times that a poet has left me awestruck and desperate to buy their oeuvre on the strength of a live reading, they are sadly not what sticks in my head when I think of the dangerous ‘poetry + microphone’ equation. To me, poetry gigs are defined by what Michael Hamburger referred to as the ‘titter of recognition’. If you don’t know what I’m talking about then go to a theatre and watch one of Shakespeare’s comedies and listen to the audience. You hear that little smug muttering sound? That’s bourgeoisie for ‘I get the joke because I’m clever’.

I’m no saint in this, we’ve all done it. As a poet, I’ve deliberately chosen to read poems that will elicit a giggle. As an audience member, I’ve grunted my smarmy appreciation for the occasional reference to a book that I like to say I’ve read. As an English teacher, I know all too well the deathly fear of a silent room – it seems counterintuitive.

This is, of course, only natural. In the same way that a horror-film or a comedy will show you footage of its audience as part of its advertising campaign, poets and their audiences are only able to gauge the reception of a piece through an established lingua franca of laughs, groans, sighs and hums.

For all my apprehensions over the actual performance-aspect of some of these events however, I’ve got to know two or three of my favourite people having met them for the first time at poetry readings; you will find these events populated by some of the most ambitious, amiable, conscientious and enthusiastic people you could ever hope to meet. With that in mind, I’m sure that the pretentious half-laughter is a small price to pay.

By Phil Brown

Thief

Titel: Thief / Gatans lag
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Michael Mann
I rollerna: James Caan, Tuesday Weld, James Belushi, Robert Prosky

Handling: Frank är frisläppt efter 11 år i fängelse. Han planerar att skaffa sig en ekonomisk grundtrygghet genom att begå ytterligare några brott. När han träffar Jessie och vill bilda familj med henne antar han erbjudandet av stadens gudfader i den undre världen om att utföra så kallade kontraktsinbrott. De förser honom med hus, bilar och till och med en adoptivson när de inte blir godkända som adoptivföräldrar. När det går upp för honom att just huset, bilen och sonen gör att han betraktas som tillsvidareanställd av maffian tvingas han på ett drastiskt sätt försöka frigöra sig.

Omdöme: Vi kastas in mitt i en diamantkupp där Frank (James Caan) och hans kumpan Barry (James Belushi) tar sig in i en lokal från en bakgata och börjar bryta sig in i ett kassaskåp och stjäla oslipade diamanter. Under de inledande tio minuterna har vi sparsamt med dialog, men desto mer perfekt musik av Tangerine Dream som håller på hela inledningssekvensen. Det tar inte lång tid innan man är helt inne i filmen och känslan och nerven är på topp från första bildrutan.



Att Michael Mann lägger stor vikt på att göra det så verklighetstroget som möjligt är något man känner av väldigt tydligt. James Caan bryter sig verkligen in i ett riktigt kassaskåp som hade köpts in för $10,000, vilket inte var någon liten summa på den tiden. Han använder riktiga verktyg och för att det verkligen ska vara äkta har man tagit hjälp av två f.d. stortjuvar, som för övrigt har roller i filmen - som poliser. Och poliserna i verkligheten får spela skurkar (bl.a. Dennis Farina). Det är en skruvad värld, men en härlig sådan Michael Mann bjuder på.



James Caan har själv sagt att det är hans favoritfilm han medverkat i, tillsammans med Gudfadern, och hans favoritroll. Han har även sagt att scenen på kaféet där han har en lång monolog är den scenen han är mest stolt över i sin karriär. Och det kan man förstå för hans prestation är i princip klockren och den scenen är också den som berättar allt man behöver veta om hans karaktär. Från den scenen förstår man verkligen vad Frank går för och varför han är så härdad som han är.



Tangerine Dreams musik är rent utsagt underbar rakt igenom filmen och jag kan inte tänka mig annan musik i den här filmen, de hör liksom ihop. Jag imponeras också av den nerv som bibehålls under hela filmen trots att jag sett filmen ett par gånger och vet vad som kommer ske. Michael Mann har verkligen gjort det här med kärlek och att den utspelas i Chicago är ingen slump - det är där han är född och uppväxt och känner till de olika platserna väl. Och om man sett hans övriga filmer finns här många likheter, inte minst den behärskning och beslutsamhet Frank visar mot slutet, underbart.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Second Person | Mixtape | Mixtape II, Songs for Natalie

CLICK HERE TO LISTEN

Music As Reading: Mixtape II, Songs for Natalie ‘Tusja’ Beridze, after Don Paterson

O who is this dark angel with her unruly Slavic eyebrows ranged like two duelling pistols, lightly sweating in the pale light of the TTF screen?

Writing actually about music was always going to be an early focus of Music As Reading – it represents a point at which a connection between music-listening and words-reading becomes kind of inevitable: here’s how a writer has described an artist slash song, now I’d better listen to it slash them myself to see how good a job he slash she did. Inevitable, then, but necessary? Does a writer writing about music have as much of an obligation to describe his subject with a precision and three-dimensionality capable of catalysing a reader’s mind’s-eye – without any kind of visual or aural aid – as, I don’t know, a travel-writer sketching a remote destination? Almost certainly – but looking at the breed of metaphor peddled by the NME (the chorus: Frank Black buttfucking Iggy with a barbed-wire-guitar whist Steve Albini squats in the background ejaculating asymmetrical reverb-lines by way of lubrication etc. etc.) rarely is this obligation met with much success (is it even possible?) And neither does justice or precision seem to be Don Peterson’s project with Song…, which owes more to the wonderful bad-poetry of William McGonagall than it does to the best of music journalism.

Rather, Song… is far more encyclopaedic than it is descriptive, choosing in the main to catalogue and generalise (although ‘a kind of glitch-hop Blossom Dearie’ is breathtakingly eloquent, it must be said). Indeed, against a backdrop of actual tracks, the poem sheds a good deal of its seeming music literacy, the sentence that inspires Part two of the mixtape appearing particularly problematic and uselessly generalising – until one remembers that the piece is, A, that rare thing, a genuinely funny poem, and B, as much an indictment of avant-garde electronic geekery as it is a celebration: ‘the true focus of one not merely content – as, no doubt, were others at the Mänover Elektronische Festival in Wien – / to hit play while making some fraudulent correction to a volume slider’. The layers of irony, deliberate obfuscation and acute, high-spec knowledge thus make for a more complex and challenging Music As Reading experience than, say, a haughty comparison of journalistic similes with the records they describe – isn’t writing about music far more about writing than it is about music?

(Don Paterson’s Song for Natalie ‘Tusja’ Beridze can be located in his latest volume of poetry, Rain, published by Faber)



Part one
…your fine vocals, which, while admittedly limited in range and force, are nonetheless much more affecting than the affected Arctic whisperings of those interchangeably dreary / Stinas and Hannes and Bjorks, being in fact far closer in spirit to a kind of glitch-hop Blossom Dearie…

Gorod – Tusia Beridze
Butterfly – Stina Nordenstam
Break My Body - Hanne Hukkelberg
Everything I’ve Got – Blossom Dearie
Wound – Tusia  Beridze

Part two
…how can I pay tribute to your infinitely versatile blend of Nancarrow, Mille Plateaux, Venetian Snares, Xenakis, Boards of Canada and Nobukazu Takemura…

String Quartet, Allegro molto – Conlon Nancarrow
Frictional Nevada – Venetian Snares
Cvet – Tusia Beridze
Plektó – Iannis Xenakis
Kursaa – Tusia Beridze
Roygbiv – Boards of Canada
Alone with the Alone – Zü & Nobukazu Takemura


Part three
…this little I have gleaned: firstly, that you are married to Thomas Brinkmann, whose records are boring – an opinion I held long before love carried me away…

Hextention – Tusia Beridze
Isch – Thomas Brinkmann
Smattack – Tba
Walk With Me – Thomas Brinkmann
Late – Tusia Beridze

Sam Kinchin-Smith
Music Editor

Eian Scully by Greg Vaughan

Major Models

Second Person | Chapbook | Maybe I should sit quietly in a dark room for a while by Paul Beckman

Vol XIV: Maybe I should sit quietly in a dark room for a while

Paul Beckman (4.6.10)



We haven't had a flash fiction chapbook in a while - that's because we have been saving this one. On the nose it has the aroma of great short and short-short fiction - it arrives in bursts. Savor.


CLICK HERE TO READ