FOTD using new MAC products

I hope everyone had a lovely New Year. I couldn't wait to try the new MAC products I got, as featured in my last post, so I went right ahead and used some of them. Now as you know, I'm not one for super dark, dramatic looks so as you've probably guessed, I have done a look using purple eyeshadow that's toned down and totally wearable for daytime. And shock horror, there's winged eyeliner...pretty much my signature look.ha ha. I guess I just find that when I try out really crazy makeup, it generally doesn't suit me and it just kind of defies the whole point of what I'm trying to achieve, which is to enhance my natural features. When I see other people's posts and how adventurous they are with their makeup, I sometimes feel I am too 'safe' but at the end of the day, what suits me, suits me and that's the most important thing I guess. Ok, so onto the makeup....Face: Virgin Vie Skin Dew (as a base), Revlon Colourstay in True Beige and Natural Beige (mixed to suit my paler winter complexion!), Bobbi Brown Colour Corrector (under eyes), Lise Watier Concealer Wheel (palest shade used for around nose and blemishes), MAC Prep & Prime Transparent Finishing Face Powder, Lancome Star Bronzer (all over face), Bare Minerals Faux Tan (to contour), RMK Blush in Holographic Coral, MAC Cream Colour Base in Pearl (on tops of cheekbones and browbones).

Eyes: Benefit Brow Zings palette, MAC Paint Pot in Painterly (as a base), MAC e/s in Naked Lunch (all over lid), MAC e/s in Parfait Amour (applied lightly on outer corners of lid and in crease), Bourjois e/s in Blanc Diaphane (dabbed lightly on centre of lid and in inner corner of eyes), Estee Lauder Double Wear Liquid Liner in Black (along top lashline), MAC e/s in Carbon (to tidy up and soften eyeliner), Rimmel eye pencil in White (waterline), Lancome Hypnose Drama Mascara in Black.

Lips: MAC Creme De Nude lipstick, MAC Cremesheen Lipglass in Boy Bait.

I really love Cream Colour Base in Pearl to create a really nice glow, as I had said in a previous post, it's basically Nars Albatross in cream form. I also tried it over Nars Albatross very lightly to up the glow ante and it worked really well. As long as you don't overdo it, it has a really pretty effect (just remember to dab it on the back of your hand first for a more even application). The Cremesheen Lipglass in Boy Bait is gorgeous over any nude lipstick and I really like the formulation. The P & P Transparent powder, which some people hate, actually turned out to be really good. If you're expecting it to give a really radiant finish then don't get this powder (go for Korres Wild Rose powder or MAC MSF Natural). I found that it gives a flawless soft matte finish, without making you look cakey or ghostly. I do like the powder but it's not my favourite in my collection. I don't really need to comment on the MAC eyeshadows I used as we all know that MAC's e/s are always very good. What I will say is that Naked Lunch is an everyday essential and Parfait Amour, although it looks scarily bright in the pan, when applied lightly, it creates a really pretty effect. If you want a more dramatic look then you can just apply it with a heavier hand than I did. I never thought I would LOVE a purple eyeshadow but it's so beautiful and unique, I couldn't pass it up.

De bästa filmerna 1990-1999

American Beauty (Sam Mendes, 1999)


American History X (Tony Kaye, 1998)


As Good as It Gets (James L. Brooks, 1997)


Braveheart (Mel Gibson, 1995)


Casino (Martin Scorsese, 1995)


Goodfellas (Martin Scorsese, 1990)


Groundhog Day (Harold Ramis, 1993)


Heat (Michael Mann, 1995)


Jackie Brown (Quentin Tarantino, 1997)


JFK (Oliver Stone, 1991)


L.A. Confidential (Curtis Hanson, 1997)


Léon (Luc Besson, 1994)


Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994)


Schindler's List (Steven Spielberg, 1993)


Se7en (David Fincher, 1995)


Terminator 2: Judgment Day (James Cameron, 1991)


The Fugitive (Andrew Davis, 1992)


The Game (David Fincher, 1997)


The Insider (Michael Mann, 1999)


The Shawshank Redemption (Frank Darabont, 1994)

Spellbound

Titel: Spellbound / Trollbunden
Genre: Mysterium/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1945
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Ingrid Bergman, Gregory Peck, Michael Chekhov, Leo G. Carroll

Handling: När överläkaren på en välrenommerad psykiatrisk klinik går i pension, ersätts han av Dr. Edwardes. Han blir genast förälskad i den vackra men något kyliga kollegan Dr. Petersen och de inleder ett förhållande. Dr. Petersen upptäcker snart att hennes chef och älskare själv är psykologiskt instabil och lider av kraftig paranoia och minnesförlust.

Omdöme: I grund och botten ett kärleksdrama, men under ytan visar det sig vara mycket mer än så - ett typisk Hitchcock-mysterium. Det jag gillar är att mysteriet inte går att klura ut förrän man kommit till sista scenen i filmen, välberättat helt enkelt. Inte bland toppen av Hitchcocks filmer, men klart en bra sådan. Det klassiska temat om en (möjligtvis) oskyldig man (Peck) som måste rentvå sitt namn samtidigt som han får hjälp av en vacker psykiatiker (Bergman) med att lösa gåtan om vem han är och vad som egentligen hänt.



Bergman gör en fin prestation och det är nog min favoritprestation av henne som jag annars inte brukar tycka övertygar. Peck är också bra, som vanligt. Han har en otrolig charm som jag tror smittade av sig på Bergman som lyste upp varje gång de var tillsammans i en scen. Sen har vi de klassiska kameravinklarna och humorn som Hitchcock nästan alltid har. Två gånger får vi se en konduktör titta in i kameran efter att de två kysst varann som om de tänker säga adjö till varann, men sen går båda ombord på tåget. En annan detalj är när Peck dricker ett glas mjölk och man får se hela händelseförloppet från hans ögon sett - snyggt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Blood Work

Titel: Blood Work / Blodspår
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2002
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Jeff Daniels, Anjelica Huston, Wanda De Jesus

Handling: Terry McCaleb, en f.d. FBI-agent, har nyligen genomgått en hjärttransplantation. Han hyrs in av Graciella Rivers för att undersöka hennes syster Glorias död. Av en händelse är det Gloria som Terry fått sitt hjärta från. Gloria har mördats av vad Terry tror kan vara en seriemördare som han tar upp jakten på.

Omdöme: Detta kom att bli den sista filmen av Clint Eastwood innan hans mest framgångsrika och lyckade period som regissör. Han spelar själv huvudrollen som den f.d. FBI-agenten Terry McCaleb som tvingats till pension och en hjärttransplantation. Men när systern till kvinnan som han fått sitt hjärta av dyker upp och ber honom undersöka sin systers död, kan han inte annat än börja nysta i fallet. Det visar sig snart att det kan handla om en seriemördare, men frågan är vad motivet är.



Vare sig det är en Oscarsfilm eller en standardrulle som denna så fångar alltid Clint Eastwood mitt intresse. Det tar dock ganska lång tid innan filmen kommer någonvart, men det är ungefär som Terry själv som mest famlar i mörker till en början innan han börjar få upp ett ordentligt spår. Det är också då filmen blir allt bättre och leder någonvart. Jag hade tyvärr redan en god uppfattning om hur det låg till innan jag började se filmen då jag av olika anledningar fått reda på vem mördaren var.



Trots detta hade jag nog ändå klurat ut det innan det avslöjas och det är lite av filmens svaghet. En annan svaghet är det faktum att när man får reda på vem mördaren är och det ska bli en slutuppgörelse så tappar filmen mitt intresse och blir en transportsträcka mot slutet. Man hade gärna fått ha fler karaktärer/misstänkta inblandade som kunde ligga bakom. Likaså är jag inte förtjust i Jeff Daniels karaktär i filmen som mest är irriterande som Terrys vän. Kanske just Jeff Daniels som är irriterande, inte helt säker. Småtrevlig, men lyckas inte ta sig hela vägen in i mål.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.3

Barry Lyndon

Titel: Barry Lyndon
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 1975
Regi: Stanley Kubrick
I rollerna: Ryan O'Neal, Marisa Berenson, Patrick Magee, Hardy Krüger

Handling: Berättelsen om Redmond Barrys uppgång och fall. Han börjar som en irländsk ungtupp, av fin men fattig familj, men genom dueller, falskspel, spioneri och kurtiserande klättrar han i anseende.

Omdöme: Filmen blev belönad med fyra Oscars (foto, art direction, kostym och musik) och var nominerad till ytterligare tre Oscars (film, regi och manus) som Stanley Kubrick gick miste om då Gökboet kammade hem de priserna. Barry Lyndon är berättelsen om hur Redmond Barry blev Barry Lyndon och har man tre timmar att undvara blir man transporterad in i 1700-talets värld.



Ryan O'Neal spelar Barry Lyndon och historien hur han kom att spela honom är lite intressant. Produktionsbolaget Warner Bros. hade ett villkor för att finansiera filmen och det var att Kubrick skulle rollsätta en av dåtidens tio bäst betalda stjärnor. Det var endast två personer på listan som passade för rollen och båda hade irländskt ursprung. Den som tillfrågades först var Robert Redford, men han tackade nej och efter det fick Ryan O'Neal rollen. Som vi alla vet blev Redford den större stjärnan, men jag tror inte filmen hade blivit lika bra eller bättre med Redford.



I övrigt är den inga storstjärnor i rollerna, de flesta dock gedigna brittiska skådespelare som det finns gott om. Filmen innehåller många karaktärer som kommer och går med Barry Lyndon som centralkaraktär. En annan centralfigur är berättarrösten som fungerar alldeles utmärkt och ger filmen rätt mängd humor som lättar upp stämningen och många gånger för filmen framåt då det annars hade kunnat bli lite småtrista scener. Barry Lyndon är en karaktär man lär sig att både älska och hata, men framförallt lär man känna honom och hans liv.



Som vanligt med Stanley Kubrick bjuds man på många detaljer som gör hans filmer så inspirerande att se. Det är helheten som är så slående med de nästan tavelliknande bilderna man får uppleva genom hela filmen. Många scener lär ha filmats med 1700-tals tavlor i åtanke vilket bara förhöjer njutningen av fotot i filmen som är underbart att skåda. Att man nästan bara använt sig av naturligt ljus gör att det känns väldigt äkta och som man är där själv. Sen har vi musiken som passar förträffligt bra då melodierna inte bara spelas på olika instrument som användes på den tiden utan även har både vackra som sorgliga inslag som förhöjer scenerna.



Det är sällan filmer på tre timmar flyter på så pass bra som det gör här, och detta trots ett relativt långsamt tempo. Men det är så intressant och välkomponerat att man blir helt uppslukad av atmosfären, karaktärerna och utvecklingen av historien om Barry Lyndon. Iofs är det lite synd att berättarrösten på sina håll avslöjar vad som kommer hända härnäst, men sammanfattningsvis är det en perfekt matinéfilm som känns fräsch än idag och håller hög klass inom alla områden. Stanley Kubrick var en av de allra främsta regissörerna genom tiderna och hans variation, och höga standard, gjorde honom till just detta.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

Happy 2010!

A very happy new year from BT Headquarters. Thank you all so much for your continued support and inspiration this year -- I am so very grateful.

2010 has some exciting things in store for us and I'm looking forward to yet another year of woolly projects!

Wishing you the best for a new decade...

Forget About the Future?

This year, I have many life-changing events happening in a short time: selling my home of 11 years, packing and moving my belongings from southern California to Arizona, camping with my brother's family before finding a rental house to move my stuff into, finding-nailing down-starting a new job, and more! So much is unknown, and I'm a planner, so this is uncomfortable change.

Did you make New Year’s resolutions? Sometime in the next months, you’ve decided to lose weight, learn a language, find a significant other, start voice lessons, stop bad habits, exercise more, or clean the garage. Most people forget or break their resolutions within two weeks of making them.

Recently, a song which had been just background noise, arrested me with the line, “Forget about the future, let’s get on with the past.”

That’s pretty anti-committal and unwilling to face the uncertainty of the unknown. But how many of us have done that? (Over and over?) Don’t raise your hands—we’re all pretty obvious. All right, let’s not forget about the future, or get on with the past, but maybe we could concentrate on the present at least?

That never-say-die apostle Paul wrote, “Forgetting what is behind [the past] and straining toward what is ahead [the future], I press on toward the goal to win the prize for which God has called me heavenward in Christ Jesus. All of us who are mature should take such a view of things. And if on some point you think differently, that too God will make clear to you.”

Straining toward the future! Every morning at 5:30, my Border collie acts like a Siberian husky, pulling me along, choking in her eagerness to sniff the next tree in the parkway. There’s high tension in that leash, as I drowsily stumble along behind, mumbling, “Slow down, doggie! It’s too early to be enthusiastic.”

The thought that God wants me to strain toward what is ahead is a hard teaching. We all tend to “think differently,” but God intends to make it clear that instead of our being a reluctant Jonah, He wants us to take the path of least resistance to Him. God will lead us toward the goal and its prize. And it seems clear from His Word that He wants us to forget the past and get on with the future. If there’s no tension on your spiritual collar, you’re not really straining. Where is God leading today? Get out there, and pull like a working dog!