The Last Hunter

Titel: L'Ultimo cacciatore / The Last Hunter / Djungelmassakern
Genre: Action/Krig
Land: Italien
År: 1980
Regi: Antonio Margheriti
I rollerna: David Warbeck, Tisa Farrow, Tony King, John Steiner

Handling: En amerikansk soldat får ett hemligt uppdrag och hamnar på fiendernas område i Vietnam. Väl där slår han sig ihop med några landsmän och ska se till att fullfölja sitt uppdrag.

Omdöme: Denna italienska produktion, som dock har amerikanska skådespelare och är på engelska, har tagit mycket inspiration från The Deer Hunter och Apocalypse Now. Filmen är stundtals ganska våldsam och det förekommer mycket explosioner och action. Men där emellan blir det mycket transportsträcka när huvudpersonen Henry Morris måste släpa runt på den kvinnliga fotografen Jane Foster. Detta gör att tempot hela tiden sänks och det inte händer så mycket intressant när det inte är action och krig på gång. Men även dessa scener är ganska mediokra och lyckas inte direkt höja filmen.



Det är annars en ok produktion för att vara italienskt och musiken passar oftast bra. Dock finns det en scen där det plötsligt blir pajasmusik när en amerikansk soldat som straff ska springa från sitt läger genom fiendeterritorium för att hämta en kokosnöt. De övriga hejar på honom och det blir bara tramsigt och jag förstår inte varför man tar med en sån scen i filmen. Skådespeleriet är inget att jubla över och det blir faktiskt ganska intetsägande i det långa loppet. Lite intressant blir det dock mot slutet när man får reda på vad uppdraget går ut på och han ska utföra det. Lite Rambo (tvåan kanske ?) över dessa scener mot slutet faktiskt. Nåja, inte någon bra film och då den i vissa kretsar är ganska omtalad och med kultstatus hade jag hoppats på något bättre, framförallt actionscenerna som inte var så speciella.

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0

Running on Empty

Titel: Running on Empty / Flykt utan mål
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: River Phoenix, Christine Lahti, Judd Hirsch, Martha Plimpton

Handling: Danny är en tonårskille vars föräldrar är efterlysta för ett terroristdåd nästan 20 år tidigare, 1971. Familjen har gått under jorden och flytt sen dess, men nu börjar sonen tröttna.

Omdöme: Man har alltid lite extra förväntningar när man ska se en film av Sidney Lumet. Detta familjedrama fokuserar på tonårige Danny (River Phoenix) som tillsammans med sin yngre bror och sina föräldrar ständigt måste flytta för att undkomma FBI som är dem på spåren. Detta innebär inte bara ny skola, nya vänner, ny identitet, utan även ett problem för främst de två barnen att veta vilka de egentligen är. Men Danny får uppmuntran av sin nye musiklärare när han visar sig ha stor talang för piano. Detta får honom att börja tänka på college och ett liv på egen hand, men hans föräldrar vill inte släppa taget då de fruktar att de aldrig kommer att träffas igen om de delar på sig.



Jag har sett River Phoenix i ett par filmer nu och jag tycker, precis som många andra att det är synd att han dog så ung. Detta var en mycket lovande ung skådespelare som etablerade sig mer och mer som en stjärna som fick mantla huvudroller som denna. Av de filmer jag sett honom i gör han kanske sin bästa prestation här. Han bjuder på både självsäkerhet, osäkerhet och känslor som är imponerande för en så ung skådespelare (17-18 år här). Filmen då ? Jo, den är helt klart sevärd och familjedramat är stundtals starkt. Alla i familjen ger fina prestationer. Jag hade ändå hoppats på lite mer av Sidney Lumet som inte riktigt får fram de djupa känslorna som fanns där. Men ändå trevlig film.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

White Lightning

Titel: White Lightning
Genre: Action/Kriminaldrama
Land: USA
År: 1973
Regi: Joseph Sargent
I rollerna: Burt Reynolds, Ned Beatty, Jennifer Billingsley, Bo Hopkins

Handling: Gator McKlusky sitter i fängelse för spritsmuggling. Han får reda på att hans bror dödats av den sadistiske sheriffen Connors i Bogan County, som tar mutor av spritlangarna. Han beslutar att sätta fast sheriffen och ställer sig till den federala polisens förfogande som infiltratör.

Omdöme: Hade inga direkta förväntningar på denna film, brukar inte ha det på filmer med Burt Reynolds (även om han är bra i en del filmer, som t.ex. den utmärkta Deliverance som kom året innan den här filmen). Här spelar han en självsäker man som går med på att försöka sätta dit sheriffen som tar mutor. Till sitt förfogande får han en topptrimmad bil eftersom man i branschen behöver en snabb bil om man vill köra ifrån polisen. Filmen börjar lovande när sheriffen och hans högra hand är ute i träskmarken och där dränker Gators bror och hans vän genom att sänka deras båt som de är fastkedjade vid.



Filmen är dock ingen höjdare över lag utan det är ett par biljakter som är lite upphetsande, men inte mycket mer. Det känns också som detta är lite av en föregångare till Smokey and the Bandit där Burt också spelar huvudrollen och försöker köra ifrån en sheriff. Denna film är dock allvarligare och Burt sköter sig helt ok. Tyvärr är de flesta andra minst sagt medelmåttiga i bästa fall och då man inte har någon vidare handling blir det till slut tråkigt att följa hans jakt på sheriffen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.9

Basic Instinct

Titel: Basic Instinct
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Michael Douglas, Sharon Stone, George Dzundza, Wayne Knight

Handling: Överst på detektiv Nick Currans lista över misstänkta för ett mord står den enormt sexiga författaren Catherine Tramell. Hennes mordhistorier har en otäck tendens att bli verklighet. När han oundvikligen attraheras av henne och hon ser honom som ett utmärkt objekt till sin nya bok, drar hon in honom i en livsfarlig lek som han är beredd att spela.

Omdöme: Oj, jag var osäker på om jag hade sett denna omtalade thriller för länge sen eller inte. Orsaken var att en av de mest kända scenerna från filmen där Sharon Stone sitter i förhör var något jag visste om. Det var dock inte från denna film jag kom ihåg den från, utan från parodin Laddat vapen där man kör samma scen. Hur som helst var jag glad över att jag inte sett filmen och visste egentligen inte så mycket mer om den än att den hade en del heta sexscener.



Jag tänker direkt på Fatal Attraction där Michael Douglas också spelar. Men den här filmen är mycket mer vågad och jag tycker helt klart den fungerar bra. Samspelet mellan Douglas och Stone är het och hon lyckas vara precis så sexig och farlig som hon ska vara. Något som får mig att känna att detta är lite av en modern film-noir. Det jag gillar är att även om det mesta verkar vara uppenbart blir det allt mer komplicerat ju närmare slutet man kommer. Fler personer blir inblandade och jag visste iaf inte hur filmen skulle sluta. Jag blev glad över detta då jag kunde sluta tänka på hur den kunde sluta och istället se resultatet i lugn och ro. Oftast kan jag bli besviken på ett slut om det blir som jag hade trott. Här kände jag att det inte gick att förutse slutet då det kunde gått lite hur som helst. Och även när filmen slutat har man inte avslöjat allt, vilket självklart är ett plus.



En del sexscener och lite annat hade man kanske kunnat klippa bort för att dra ner på längden som är över två timmar. Men å andra sidan är många av scenerna viktiga för karaktärerna och andra saker i handlingen som dyker upp. Jag tycker definitivt att man ser Hitchcock-referenser i filmen. En klar sådan är när hon ska tas in på polisförhör och sätter upp sitt hår på ett visst sätt och har på sig kläder som liknar de som Kim Novak har i Vertigo. Hon var mycket lik henne i denna del av filmen. Sen utspelar sig filmen i San Francisco, precis som Vertigo.



Musiken i filmen är för det mesta precis så bra och stämningsfull som den ska vara i en thriller. Även här fick jag Hitchcock-vibbar. En intressant detalj är att regissören Paul Verhoeven nästan 10 år tidigare gjorde en thriller i Holland (innan han kom till Hollywood) med namnet De Vierde Man (Den fjärde mannen). Detta lär vara en annan version på den filmen. Som helhet var jag nöjd, trodde inte den skulle vara så smart som den var. Med det sagt fattades det något för att jag skulle gilla den riktigt mycket, men den var bättre än förväntat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

The Hitcher

Titel: The Hitcher / Liftaren
Genre: Thriller/Kriminaldrama
Land: USA
År: 1986
Regi: Robert Harmon
I rollerna: Rutger Hauer, C. Thomas Howell, Jennifer Jason Leigh, Jeffrey DeMunn

Handling: Jim är på väg från Chicago till Kalifornien när han gör misstaget att mitt i natten plocka upp en liftare som visar sig vara en psykopatisk mördare. Jim lyckas dock komma undan liftaren med blotta förskräckelsen. Dock visar det sig dagen efter att nattens mardröm endast har bytts mot en annan. En rad mord sker längs vägen han far och polisen misstänker Jim. Plötsligt jagas Jim såväl av polisen som den psykopatiske liftaren.

Omdöme: Vet inte hur många gånger jag sett denna kultfilm med en av de största kultskådespelarna Rutger Hauer i rollen som liftaren. Men en sak är säker - den blir inte det minsta sämre. Egentligen en ganska enkel roadmovie i stil med Duellen, men här funkar det ännu bättre. Även om vissa saker i filmen och manuset inte alltid är strålande eller logiskt, klarar den sig undan pga resten som är så bra och då inkluderat Rutger Hauer.



Den underbare Rutger Hauer lyfter verkligen varje scen han är med i och på egen hand ger han filmen karaktärsdjup till en karaktär man annars vet väldigt lite om. Han är både cool, konstig, brutal samtidigt som han visar känslor. Ansiktsspråket visar bara vilken underskattad skådespelare han är. Han har tidigare visat vad han kan göra bl.a. i Blade Runner och andra mindre kända filmer, inte minst Flykten från Sobibor. Mindre bra är C. Thomas Howell som iofs spelar en ung kille som hamnar i en tuff situation, men han togs ju in direkt från ungdomskomedierna, så jag hade gärna sett en bättre skådespelare i hans roll. Jennifer Jason Leigh sköter sig helt ok och henne har man ju bl.a. sett i The Machinist på senare tid.



Filmen har en otrolig stämning som verkligen är på topp. Jag hade faktiskt glömt att det var en SÅ bra stämning och atmosfär i filmen. Det är ofta vackra, öde platser det handlar om, tillsammans med mycket stämningsfull musik som ger filmen den rätta känslan. Att man i en sån här typ av film lyckas så otroligt bra med detta är imponerande. Man är van vid att det är en dum mördare som inte lyckas döda någon och sen får jaga personen så att det blir töntigt dåligt. Men här leker mördaren med sina/sitt offer och har chansen att döda dem/honom flera gånger om, men det är inte det han är ute efter. Sen gillar jag att det är en del mystik inblandat också och att man t.ex. inte får svar på alla frågor.



Även fotot i filmen är smakfullt med en del bra kameravinklar, kameraåkningar och några snygga helhetsbilder på det vackra landskapet (berg och öken) gör sitt. Slutligen har filmen några riktigt bra actionscener där jag främst tänker på några bilkrockar som är spektakulära, men samtidigt inte överdrivna på något sätt. De görs i stil med resten av filmen - de kommer överraskande och mäktigt. När filmen slutar känner man sig absolut nöjd, man har fått en underhållande men samtidigt väldigt stämningsfull film, vilket inte hör till vanligheterna.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Me and You and Everyone We Know

Titel: Me and You and Everyone We Know
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2005
Regi: Miranda July
I rollerna: John Hawkes, Miranda July, Miles Thompson, Brandon Ratcliff

Handling: Christine Jesperson är en kontaktsökande performance-artist som använder sig av sina unika artistiska visioner för att närma sig den eller det hon vill ha. Richard Swersey är en nyligen frånskild skoförsäljare och far till två pojkar, och han väntar på att något fantastiskt ska hända i hans liv. Men när han möter den betagande Christine drabbas han av panik.

Omdöme: Jag hade förväntat mig en film i stil med Happiness efter att ha läst om handlingen på förhand. Och även om filmen inte var lika mörk så var den faktiskt i samma stil på många sätt. Det kändes som en kombination av Todd Solondz (Happiness) och Sofia Coppola (Virgin Suicides, Lost in Translation). Och det tycker jag är en lyckad blandning som både har mycket humor, charm och dramatik.



Miranda July har regisserat, skrivit manus och spelar en av huvudrollerna som Christine Jesperson. Och hon lyckas bra med både regin och skådespeleriet. Manuset är kanske inte perfekt då det stundtals känns som vissa händelser/scener bara är ditlagda utan mycket tanke. Men jag tycker ändå det fungerar bra och filmen är rakt igenom intressant och mycket bra.



Skådespelarna är helt okända för mig sen tidigare, men samtliga gör mycket bra ifrån sig och känns perfekta i rollerna. Förutom Miranda July så har John Hawkes den andra huvudrollen som skoförsäljaren Richard och han är riktigt skön. Han har precis separerat från sin svarta fru och har med henne två söner. Dessa söner spelas också bra och har flera roliga scener i filmen. Sen hamnar man även i några typiska Happiness situationer där bl.a. två tonårstjejer ska försöka avgöra vem av dem som ger den bästa avsugningen. Och Richards arbetskamrat försöker stöta på dessa skoltjejer på ett humoristiskt sätt som kunde varit taget från just Happiness.



Det som höjer filmens stämning enormt är den sköna och passande musiken som man har valt till filmen. Jag tänker direkt på Virgin Suicides och Lost in Translation när jag hör den och det blir så där mysigt som man vill att det ska vara. Förutom de två huvudpersonernas historia får vi följa flera andra sidohistorier som har anknytning till de två huvudpersonerna. Detta tycker jag lyckas bra då man inte behöver länka ihop personerna på slutet, utan de har en tydlig länk till de andra historierna från början. Jag gillade helt enkelt den här filmen och för en gångs skull hade jag inget emot den annorlunda karaktären som Miranda July spelade här, även om vissa saker hon hade för sig var lite störande.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo

Titel: Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo / Vi barn från Bahnhof Zoo
Genre: Drama
Land: Västtyskland
År: 1981
Regi: Uli Edel
I rollerna: Natja Brunckhorst, Thomas Haustein, Jens Kuphal, Christiane Reichelt

Handling: Filmen tar oss till drogträsket i slutet av 70-talets Berlin. Vi får följa den snart 14-åriga Christiane som bor med sin mamma och i ett tråkigt bostadområde. Christiane är fasionerad av "Sound", ett nytt diskotek. Fast hon är för ung övertalar hon sina vänner att ta med henne dit. Där träffar hon Detlev, vilket blir början till hennes drogkarriär.

Omdöme: Filmen är baserad på en tidningsserie som följde narkotikaproblemen hos ungdomar på 70-talet. Vi får följa den 13-åriga Christiane som har ett tråkigt liv, men som en dag får följa med en äldre kompis till "Sound", det populära diskoteket där alla de coola hänger. Hon blir snabbt indragen i drogträsket då hon blir erbjuden en tablett som hon testar. De kommande helgerna återvänder hon till "Sound" och börjar umgås med Detlev och hans vänner. Detta leder till att hon testar på den tunga drogen "H" (heroin) och givetvis tappar hon kontrollen över sitt beroende.



Detta är en mycket stark och realistisk film som lyckas med det mesta. Det är ingen försköning av drogmissbruk direkt, utan vi får se ungdomar som dör, faller in i prostitution och en hel del äckliga scener med blod och droger. Filmen är till en början mer ett ungdomsdrama (innan hennes tunga beroende börjar) där hon går på "Sound", lyssnar på musik av David Bowie och till slut även går på en David Bowie-konsert. Det är egentligen efter denna konsert som filmen går över till en mörkare ton, det är även då hennes beroende övergår från att bara vara en "helg grej" till att bli ett dagligt beroende. Det är svårt att se en ung tjej gå ner sig så som hon gör i filmen och man känner verkligen för henne, vännerna och familjen.



Många starka scener i filmen, men det känns aldrig pålagt, utan man känner att detta mer är som en dokumentär där man får följa med denna unga tjej under ett års tid eller så. Musiken i filmen är bra där man blandar David Bowie med elektronisk musik som ökar stämningen ytterligare i de starka scenerna. Skådespeleriet av Natja Bruckhorst, som spelar Christiane, är mycket bra. Hon börjar som en vanlig tonåring för att sen spela den beroende unga tjejen med pondus. Alla är inte lika starka i sina roller, men det gör även att den dokumentära känslan blir än mer stark. Det enda negativa var att filmen kändes lite utdragen sista halvtimmen (den är ändå 2.15 lång) och det blev nästan lite för mycket missär. Men å andra sidan lyckas den så bra med att få fram ett starkt och viktigt budskap. En föregångare till bl.a. Requiem for a Dream och andra liknande filmer, men här är det baserat på verkliga personer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6