American Beauty

Titel: American Beauty
Genre: Drama
Land: USA
År: 1999
Regi: Sam Mendes
I rollerna: Kevin Spacey, Annette Bening, Mena Suvari, Chris Cooper

Handling: Lester Burnham lever ett ganska tråkigt och inrutat liv, men han bestämmer sig för att ändra på det. Han säger upp sig på sitt jobb och vänder sina blickar mot sin dotter Janes väninna. Hans fru Carolyn svarar då med att gå till hennes kollega, Buddy Kane.

Omdöme: Det finns inte en död stund i American Beauty. Den har ett bra tempo, den har flera historier och flera vändningar. Detta gör det hela till en mycket underhållande film att se på. Allt är också väldigt passande, från skådespelarna till musiken och fotot. Den blir helt enkelt inte det minsta enformig och jag gillar verkligen när Lester gör en helomvändning från att vara en "vanlig" arbetare som är underlägsen i hemmet, till att säga upp sig och ta anställning på en snabbmatskedja och dominera i hemmet. Och när han börjar träna i garaget, några av de bästa scenerna i filmen. Det är också några av de viktigaste scenerna som får stor betydelse för slutet.



Kevin Spacey gör nog sitt livs roll som Lester Burnham, även om han var mycket bra i t.ex. De misstänkta. Han spelar till en början ganska töntig och underlägsen för att sen bli cool och överlägsen på något sätt, utan att bli jobbig. Hans relation till sin fru, utmärkt spelad av Annette Bening, är inte den sundaste och det sätter sina spår. Chris Cooper är annars den som av birollsinnehavarna gör den starkaste prestationen som den nyinflyttade marinkårsgrannen som med strikta metoder håller koll på sin son, som i sin tur lär känna sina grannar Lester och hans dotter Jane genom sina affärer och sin förmåga att se det vackra i allt.



Mena Suvari i rollen som Janes väninna Angela Hayes är även hon perfekt i rollen som den snygga tjejen som blir intresserad av Lester, och han av henne. Man känner verkligen att scenerna är laddade när de två är i samma rum, mycket bra. Det får mig att tänka på filmen Lolita, även om det är ännu bättre här. På tal om den lär namnet Angela Hayes vara en referens till Lolita där hon heter Haze i efternamn.



Musiken i filmen är så passande att det inte kunde vara bättre faktiskt. Man fångar varje känsla karaktärerna har och tillsammans med drömsekvenserna blir det en härlig kombination. Det mest imponerade är väl att detta var regissören Sam Mendes första långfilm (han hade gjort två TV-filmer innan). Självklart är manuset mycket bra, men han har lyckats så bra med alla delarna i filmen att det flyter ihop på ett naturligt sätt. Det intressanta är att filmen har mycket underliggande humor som man kanske inte kan förvänta sig av ett så pass starkt drama som det ändå är. Just att den håller för flera tittar är ett starkt tecken på en klassfilm. Högsta betyg ligger mycket nära till hands och jag undrar om det inte borde vara det...

5 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.6

Turks fruit

Titel: Turks fruit / Turkish Delight / Turkisk konfekt
Genre: Drama/Romantik
Land: Holland
År: 1973
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Rutger Hauer, Monique van de Ven, Dolf de Vries, Tonny Huurdeman

Handling: Kvinnotjusaren och konstnären Eric träffar en kvinna som han blir besatt av, men som krossar hans hjärta.

Omdöme: Jag blev lite sugen på att se mer av Paul Verhoeven, men även intresserad av Rutger Hauer innan han kom till Hollywood. Då blev det detta romantiska drama där han spelar konstnären Eric Vonk. Filmens första 10-15 minuter innehåller mer naket än t.ex. Basic Instinct gör sammanlagt. Här går Rutger Hauer omkring helt naken vid flera tillfällen och tar hem flera kvinnor för att ha sex med. Men han hittar hela tiden något fel på dem. Efter ett tag förstår man att det är hans ex som han saknar - ingen kan vara lika vacker och perfekt som hon.



Efter denna inledning går man tillbaka två år för att där ta del av huvudpersonen i dramat som är den vackra och unga Olga Staples. Eric träffar henne när han liftar och hon plockar upp honom. De råkar sen ut för en svår bilolycka och hennes föräldrar (mamman) vill inte att de ska träffas något mer. Men Eric blir allt mer besatt av henne och till slut hittar han henne. De umgås allt mer och lever tillsammans. Men kan de leva lyckligt tillsammans i resten av sina liv ?



Det är utan tvekan en intressant film som man efter ett tag dras in i. Trots att handlingen inte är så speciell glömmer man lätt bort tiden (nästan två timmar) och blir tagen av de två skådespelarna i huvudrollerna. Rutger Hauer ger en annorlunda prestation än man är van vid från honom som älskare och konstnär och känns naturlig i sin roll. Utan tvekan visar han prov på talang. Monique van de Ven klarar också av att spela sin karaktär på olika plan som utvecklas genom filmens gång. Lite känsla av Love Story, fast mer konstnärlig. En båda romantisk, men stundtals komisk och dramatisk film som sätter sig. Och även om betyget inte blir så högt är det ändå en sevärd film som säkert tilltalar en del.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

House of Usher

Titel: House of Usher / Gäst i skräckens hus
Genre: Skräck/Drama
Land: USA
År: 1960
Regi: Roger Corman
I rollerna: Vincent Price, Mark Damon, Myrna Fahey, Harry Ellerbe

Handling: Vincent Price spelar Roderick Usher i den första av Roger Cormans hyllade Edgar Allen Poe filmatiseringar. Övertygad om att hans familjs blod är smittat med generationer av ondska, tänker Roderick göra allt för att hålla sin syster borta från äktenskap och instängd i familjehemmet. Men när Madelines fästman anländer till det hemsökta huset för att hämta sin fästmö, upptäcker han snart att för denna familj är deras hus mer än ett hem... det är deras gravplats.

Omdöme: Roger Corman är känd för att ha gjort lågbudgetproduktioner, gärna med Vincent Price i huvudrollen. Så är även fallet här, men jag blev imponerad över hur fräsch filmen kändes. Den är filmad i färg och för det mesta proffsigt gjord där man endast har fyra skådespelare och filmen utspelar sig bara i det stora huset. Detta är givetvis orsaken till varför man kan hålla nere kostnaderna, men det fungerar, så varför inte ? Filmens handling är kanske inte den bästa då det egentligen inte händer så mycket, men man får ändå till en ganska bra känsla. Det blir aldrig skrämmande, trots att det klassas som skräck, men så får man också tänka på att den har ett par år på nacken. Det är nog inte heller meningen att det ska vara särskilt skrämmande, däremot att man ska vara lite illa till mods av Roderick Usher och huset.



Vincent Price är utan tvekan filmens behållning och jag förstår varför han är så uppskattad av många. Han tar över varje scen han är med i och spelar både med pondus, komik och så man blir lite illa till mods. Jag har för mig att han spelade Dracula ett par gånger också och det förstår man när man ser honom här. Han är lång, har vitt hår och bär en slags lång röd kappa, riktigt coolt. Hans röst är också speciell som får en att lyssna extra noga. Har bara sett ett par filmer där han varit med tidigare, men detta var första gången han hade huvudrollen i en. Han var även bra i t.ex. film-noir klassikern Laura där han gör en bra prestation. De övriga skådespelarna är så där och filmen är alltså småtrevlig, men avslutningen kanske för överdriven.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

The Man Who Would Be King

Titel: The Man Who Would Be King / Mannen som ville bli kung
Genre: Äventyr/Drama
Land: Storbritannien/USA
År: 1975
Regi: John Huston
I rollerna: Michael Caine, Sean Connery, Christopher Plummer, Shakira Caine

Handling: Två företagsamma soldater försöker lura i några överstepräster i en by i Kafiristan att en av dem är en gud. Avsikten är att få prästerna att lämna över sina rikedomar.

Omdöme: Denna klassiker hade jag länge velat se, men det hade aldrig blivit av. Så när jag väl ser den blir det en besvikelse. Jag kände aldrig att det blev särskilt bra helt enkelt. Michael Caine och Sean Connery är så klart bra i huvudrollerna, men deras karaktärer är lite udda och på något sätt känns hela filmen lite för lättsam för att iaf jag ska bli indragen i handlingen.



Finns egentligen inte så mycket att säga om den mer än att det känns som den är väldigt överskattad. Men många verkar gilla den pga deras samspel och vänskap, vilket man kanske kan förstå i det avseendet. Men som helhet är det inte mycket som tilltalar med storyn eller hur den är gjord.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

Poliziotto senza paura

Titel: Poliziotto senza paura / Fatal Charm / Fearless Fuzz
Genre: Action/Kriminaldrama
Land: Italien/Österrike
År: 1977
Regi: Stelvio Massi
I rollerna: Maurizio Merli, Joan Collins, Gastone Moschin, Franco Ressel

Handling: Privatdektektiven Wally får i uppdrag att hitta en försvunnen österrikisk kvinna i Rom. Plötsligt får han reda på att hans uppdragsgivare återfunnit kvinnan. Snart anar han dock oråd och börjar undersöka saken på egen hand.

Omdöme: Då och då ser jag en italiensk eurocrime film. Då och då blir jag positivt överraskad, men för det mesta blir det ungefär som denna. Denna hade ingen hög produktionskvalité, fotot var inte direkt speciellt och handlingen var inget vidare. Filmerna brukar kunna ha ganska sköna actionscener, men så var inte fallet här. Dock blixtrade den till vid ett par tillfällen, framför allt mot slutet, vilket gjorde att man iaf fick lite mer underhållning.



Maurizio Merli är ganska skön i huvudrollen och fluktar bl.a. på en 13-årig tjej i sin bil. Annars är det väl en scen som jag tycker är mest lyckad och minnesvärd och det är när han blir jagad av två män och gömmer sig i en telefonkiosk. När de passerat honom börjar han slå ett nummer och efter varje siffra filmas hans ögon när han vänder sig om för att se om de som jagar honom kommer tillbaka. Riktigt snygg detalj som man gärna hade velat se i en psykologisk thriller/rysare och inte i en billigt gjord sunkfilm som denna. Den då 44-åriga Joan Collins dyker också upp efter halva filmen och strippar, om man nu vill se det...

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
9 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.8

The Hunter

Titel: The Hunter / Människojägaren
Genre: Action/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1980
Regi: Buzz Kulik
I rollerna: Steve McQueen, Eli Wallach, Kathryn Harrold, LeVar Burton

Handling: Ralph "Papa" Thorson är en prisjägare i Chicago. Han använder ibland extrema metoder för att få fatt sitt byte, ibland så extrema att hans eget liv utsätts för fara.

Omdöme: Detta blev den omtyckte Steve McQueens sista film då han några månader senare dog i cancer. Antagligen visste han om sin sjukdom när filmen spelades in, men han gör ändå en bra prestation och det märks endast på hans ansikte att han är sliten. Filmen är annars baserad på en verklig person med samma namn - Ralph "Papa" Thorson och hans liv som prisjägare. Stundtals blir det mycket fokus på hans familjeliv med sin gravida sambo, något som visar prov på att han har en annan sida än bara den som är ute och försöker ta fast kriminella. Detta sänker dock tempot i filmen, även om det inte behöver vara en renodlad actionfilm rakt igenom.



Tyvärr känns det som regissören inte riktigt vet vad han vill med filmen då "Papa" slängs ut på olika uppdrag hela tiden, utan att de blir särskilt intressanta. Men sista uppdraget blir dock precis så bra som man hade velat ha resten av filmen. Sista 20 minuterna eller så händer plötsligt mer än under resten av filmen. Det blir plötsligt en vild jakt efter mannen han ska ta fast och det mesta man kan tänka sig händer. Det är biljakter, jakt till fots, på en tunnelbana, skottlossning m.m. Allt som allt är det en relativt tråkig film förutom sista 20 alltså. Roligast är kanske att Steve McQueen, som ju var en riktigt bra förare, inte alls verkar kunna köra bil och kör in i det mesta. Detta är något som blir ganska roligt då det upprepas genom hela filmen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.1

Sin City

Titel: Sin City
Genre: Action/Crime/Thriller
Land: USA
År: 2005
Regi: Robert Rodriguez
I rollerna: Bruce Willis, Mickey Rourke, Benicio Del Toro, Jessica Alba

Handling: Den våldsamma staden där polisen är korrupt och gatorna dödligt farliga. I de tre sammanvävda historierna får vi möta huvudkaraktären Marv som letar efter den som mördade Goldie, en kvinna han tillbringade en kärleksnatt med och som han sedan fann död bredvid sig i sängen morgonen efter, Dwight som kallhjärtat utnyttjats av en manipulativ kvinna och söker hämnd, och Hartigan - en polisman som snart ska gå i pension och som är misstänkt för ett brott han inte begått.

Omdöme: Det första jag tänker är att detta är en film man skulle ha sett på bio. Det enormt snygga fotot gör att bara det är värt att se på bio. Filmen är annars mest upplagd som en typisk film-noir och det är mycket snyggt att skåda. Sen kände jag väl att de olika historierna inte riktigt flöt ihop som de kunde ha gjort, även om de korsar varandra en del.



Det dyker upp en hel del kända ansikten filmen igenom, i små och stora roller, vilket självklart är kul. Men jag tycker inte någon egentligen visar prov på något riktigt bra skådespeleri då det främst handlar om det visuella och mindre om starka och bra karaktärer. Den enda som jag känner är bra är Bruce Willis i rollen som Hartigan. Det är väl också han som kan klassas som huvudperson. Det är nog även den historien jag gillar mest.



Det jag inte gillar med filmen är att den har en tendens att bli väldigt överdriven i många avseenden. Jag vet att det baseras på en serietidning, men jag hade hellre velat se att karaktärerna inte var några superhjältar som kan bli skjutna flera gånger utan att dö. Detta är något som drar ner betyget för min del, men jag vet att många inte tycker detta stör. Hade det istället varit en modern film-noir hade detta kunnat bli riktigt bra. Till viss del är det riktigt bra, man har svårt att hålla ögonen borta och man njuter av flera sköna detaljer. Men sen händer saker som gör att man blir irriterad, som t.ex. när det kommer en bil åkandes som hoppar fram som i en animerad film. Jag gillar inte överdrivna saker som dessa och de gör att jag tappar känslan.



Jag kommer säkerligen se om filmen och kanske kommer jag gilla den mer. För en så här snygg film kan man se om och kanske växer den med tiden, vi får se. Mest störande karaktären var förresten Miho (med svärden) som jag störde mig på en del. Kanske var det hennes utseende, jag vet inte. Den karaktär man lyckades bäst med var nog Kevin som spelades av den lite fjantige Elijah Wood, med glasögon som mestadels lyste i den svarta bakgrunden, något som gjorde honom cool. Jessica Alba, som inte är någon lysande skådespelerska, passade annars bra i sin roll som Nancy med sitt utseende. Slutligen kan jag säga att jag förstår den höga placeringen på IMDb, men håller inte riktigt med pga filmens brister.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4