Titel: Never Let Me Go
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien/USA
År: 2010
Regi: Mark Romanek
I rollerna: Carey Mulligan, Andrew Garfield, Keira Knightley, Charlotte Rampling
Handling: Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där?
Omdöme: Regissören Mark Romanek har gjort otaliga musikvideos åt kända artister. Han regisserade även One Our Photo (2002) med Robin Williams i huvudrollen i en sevärd om än kanske lite kall film där han även skrev manuset. Denna gång har han filmatiserat en bok och genast känner man en tyngd i både karaktärer och story. Det hela tar sin början i Storbritannien på en skola år 1978 där de tre vännerna Kathy, Tommy och Ruth får lära sig lite annorlunda saker då det är en speciell skola för speciella elever. Åren går och de tre kommer mötas igen under andra omständigheter, under omständigheter som redan var förutspådda för dem för länge sen.
Jag kan inte säga annat än att jag gillar det här. Den trycker på rätt knappar och det är framförallt den förtrollande musiken som drar in mig redan från början i denna gripande och vackra berättelse. Musiken står Rachel Portman för, den första kvinnliga kompositören att vinna en Oscar (1997 för Emma), och hon har verkligen träffat rätt här. Det är enkla, men ack så vackra toner vi får höra som helt lyckas ta fram det känslosamma från historien och gör mig rörd. Detta tillsammans med skicklig regi gör det till en njutning att sitta igenom filmen.
Nu är kanske inte storyn så märkvärdig i sig, men den fungerar även om det tar ett tag att förstå vad det egentligen går ut på. Detta pga att man aldrig visar något direkt konstigt utan bara pratar om det, fast utan att verkligen förklara förrän mot slutet. Det är ingen fartfylld film, men det är också det som gör att den är så behaglig att se på - tempot är perfekt. Och lägg därtill ett gediget foto som fångar scenerna och som passar så väl med musiken att det stundtals blir smått magiskt.
Vad gäller skådespelarna så har jag inte varit särskilt förtjust i Carey Mulligan tidigare och känt att hon varit platt och tråkig i sitt skådespeleri. Men här, om än ingen muntergök, visar hon sig från sin bästa sida och är båda sympatisk och väldigt duktig som Kathy. Hon visar känslor på ett sätt jag inte sett henne göra tidigare och hon känns naturlig och perfekt för rollen. Påminner mig förresten här mycket om Michelle Williams. Andrew Garfield spelar Tommy på ett nästan lika övertygande sätt som en skadad själ som inte finner ro. Keira Knightley fungerar också även om hon är svagast av de tre.
Kanske var det för att jag av någon anledning förväntade mig en lättsammare film som jag blev så nöjd, eller så är den bara bra, men personligen tycker jag detta är bättre än många mer uppmärksammade filmer från året. Det är alltid lika trevligt att bli positivt överraskad av filmer man inte vet så mycket om och där man kanske förväntar sig något annat än man får. Skulle det vara upp till mig skulle filmen få ett par Oscarsnomineringar för musiken, Carey Mulligan, Andrew Garfield och kanske fotot och bästa film.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
