Titel: Enter the Void
Genre: Drama/Thriller
Land: Frankrike/Tyskland/Italien
År: 2009
Regi: Gaspar Noé
I rollerna: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy, Olly Alexander
Handling: Historien utspelar sig i Tokyo och handlar om syskonparet Oscar och Linda, deras föräldrars brutala död och hur Oscar svär på sitt liv att skydda sin lillasyster från all ondska.
Omdöme: Jag ville först se denna film av Gaspar Noé, som gjorde den högst sevärda Irréversible (2002), redan på Stockholm Filmfestival 2009. Men pga feber och kraftig förkylning valde jag att inte se den då. Och så här i efterhand känns det nog rätt då jag förmodligen hade fått världens tripp och tuppat av... För det här är en helt egen värld vi bjuds på, det är Gaspar Noés sjukt twistade värld som vi kommer in i.
Man kan bara under förtexterna se att det är regissören av Irrévesible med den rapidblinkande texten och energiska musiken. Förtexterna visar direkt vad man ska förvänta sig och när filmen så börjar är vi någonstans i centrala Tokyo där syskonparet Oscar (Nathaniel Brown) och Linda (Paz de la Huerta) är i sin lägenhet och står på balkongen och tittar ut över Tokyo kvällstid. Linda ska till jobbet som strippa medan Oscar ska träffa en kontakt som han ska sälja droger till.
Det är ett makalöst foto i filmen som verkligen visar att Gaspar Noé tillhör eliten vad gäller cinematografi och att göra något helt annorlunda och dra in tittaren totalt med det han gör. Pga att det används droger i filmen blir det en del hallucinationer som låter Noé experimentera rejält, men utan att gå för långt. Det färgglada fotot är magnifikt att skåda och inledningsvis överträffar filmen alla mina förhoppningar, speciellt med de långa svepande tagningarna.
Fotot består egentligen av tre delar. Den första är att se allt från Oscars ögon med en subjektiv kameravy, en idé Noé fick när han drogpåverkad såg klassiska Lady in the Lake (1947) där man får följa huvudkaraktären med hans ögon. Den andra är att man följer Oscar direkt bakifrån så man inte ser hans ansikte utan baksidan av hans huvud och lite av ryggen. Och den tredje är rakt uppifrån för att titta ner på Tokyo och människorna som vi följer i storyn.
Jag gillar verkligen användandet av färger filmen igenom, hur man lyst upp scenerna och hur extremt snyggt Tokyo blir på kvällen, trots att man inte alltid vistas i de finare kvarteren. Övergångarna och klippningen är även de riktigt, riktigt bra och ger filmen ett mycket bra flyt. En annan sak jag gillar lite extra är hur man ett flertal gånger lyckas få in överraskningsmoment mitt i en scen som man inte alls är beredd på. När det slår till med full kraft blir man verkligen överraskad och dras än mer in i filmen. Något som kunde varit bättre, även om det var bra, var musiken som främst använde sig av basen i låtarna där jag istället hade velat höra melodierna lite mer.
Intresset finns där under den inledande timmen, ja faktiskt under en och en halv timme av filmen. Problemet är att filmen är 2.35 lång och den sista timmen går ifrån vad den byggt upp och man tar liksom ett steg tillbaka och iakktar karakärerna utan att något händer. Det blir upprepande och utdraget vilket tyvärr förstör stora delar av upplevelsen för mig. Filmens första halva, kanske lite mer, var minst en fyra, men avslutande timmen är inte mer än en tvåa. Det är fortfarande skickligt utfört, men man tappar tråden och det är väldigt synd.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.3
