Titel: The Last of the Mohicans / Den siste mohikanen
Genre: Äventyr/Action/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1992
Regi: Michael Mann
I rollerna: Daniel Day-Lewis, Madeleine Stowe, Wes Studi, Russell Means
Handling: Berättelsen handlar om hur brittiska och franska trupper krigar i det tidiga koloniala Amerika (mitten av 1700-talet). I kriget om Nordamerika tvingas både indianstammar och nybyggare välja sida. De brittiska trupperna rekryterar de lokala nybyggarna och skapar en milis för att hjälpa trupperna. En man adopterad av de sista levande mohikanerna, kallad Hawkeye, får i uppdrag tillsammans med de andra mohikanerna att skydda en officers två döttrar. En skildring av det tidiga Amerika och politiska konflikter vid denna tidpunkt.
Omdöme: Första gången jag såg den här filmen var för länge sen och då originalversionen. Bra, men inget speciellt tänkte jag då. Sen såg jag Director's Cut för några år sen och gillade den. Nu har jag sett Director's Cut igen och kan inte annat än njuta. Om man läser vad som skiljer de två versionerna upptäcker man att man lagt till bra, brutala och viktiga scener medan man tagit bort onödiga repliker och scener. Ursprungsversionen lär dock ha varit tre timmar lång, men filmbolaget tvingade Michael Mann korta ner den till två timmar. Han var aldrig nöjd med den, men fick fria händer till DVD-releasen 1999 och det är den (Director's Cut) som han är mest nöjd med.
Filmen börjar sakta bygga upp en bakgrund där man får se Hawkeye (Daniel Day-Lewis) tillsammans med sin mohikan-bror Uncas och mohikan-pappa Chingachgook och hur de räddar döttrarna till officer Munro. Efter dem är Magua (Wes Studi) och hans Huron-män som slåss för fransmännen. Hawkeye och de andra tar döttrarna till fästningen där deras far befinner sig. Men fransmännen attackerar den för fullt och det är bara en tidsfråga innan engelsmännen förlorat slaget. Hawkeye och de övriga måste nu skydda döttrarna Munro mot Huron-männen som dödar allt, även kvinnor och barn.
Det tar ett tag för filmen att verkligen komma igång, men det gör också att man uppskattar avslutningen desto mer. Man bygger upp Maguas karaktär perfekt och Wes Studi kan inte bli eller passa bättre i rollen. Han är som tagen från tidsperioden och vildmarken. Man visar också bra hur han och hans män är genomonda och inte viker ner sig för någon. Det är ungefär efter halva filmen som jag tycker den verkligen kommer igång och det är i samband med att man lämnar fästningen. Den äldre dottern spelas av Madeleine Stowe som gör en fin prestation och har flera bra scener med Daniel Day-Lewis. Den yngre spelas av Jodhi May som jag inte sett i någon annan film och som är ok, men som dock passar bra med sitt söta utseende.
Daniel Day-Lewis imponerar som vanligt, även om han inte alltid får så mycket uppmärksamhet för rollen, men han håller också en väldigt hög standard i alla sina filmer. Precis som Wes Studi lyckas med Magua, tycker jag han lyckas med att vara Hawkeye - man tror verkligen på det och inte att man ser en "snygg" skådespelare som det lätt hade kunnat bli. Fotot av Dante Spinotti (som jobbat med Mann vid ett flertal tillfällen) är många gånger hissnande vackert och skickligt. Men det är också mycket tack vare den underbara musiken med huvudmelodin i spetsen som gör att allt blir så mycket bättre och starkare.
Melodin spelas flera gånger under filmens gång, men aldrig i onödan och aldrig att det inte passar eller blir för mycket. Det spelas på olika sätt, nedtonat, pampigt, olika instrument, som ger det lilla extra i varje scen. Förstår inte hur det inte kunde bli fler Oscarsnomineringar till filmen då det endast blev en för bästa ljud (som den vann för och förtjänade). Men så var det inte Director's Cut-versionen. Avslutande tio minuter eller så är bland det starkaste, vackraste och skönaste man kan se på film. Musiken kör hela vägen och allt är så intensivt och laddat, underbart. Med lite starkare första halva hade detta varit riktigt bra, nu är det mycket bra.
4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.7
Genre: Äventyr/Action/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1992
Regi: Michael Mann
I rollerna: Daniel Day-Lewis, Madeleine Stowe, Wes Studi, Russell Means
Handling: Berättelsen handlar om hur brittiska och franska trupper krigar i det tidiga koloniala Amerika (mitten av 1700-talet). I kriget om Nordamerika tvingas både indianstammar och nybyggare välja sida. De brittiska trupperna rekryterar de lokala nybyggarna och skapar en milis för att hjälpa trupperna. En man adopterad av de sista levande mohikanerna, kallad Hawkeye, får i uppdrag tillsammans med de andra mohikanerna att skydda en officers två döttrar. En skildring av det tidiga Amerika och politiska konflikter vid denna tidpunkt.
Omdöme: Första gången jag såg den här filmen var för länge sen och då originalversionen. Bra, men inget speciellt tänkte jag då. Sen såg jag Director's Cut för några år sen och gillade den. Nu har jag sett Director's Cut igen och kan inte annat än njuta. Om man läser vad som skiljer de två versionerna upptäcker man att man lagt till bra, brutala och viktiga scener medan man tagit bort onödiga repliker och scener. Ursprungsversionen lär dock ha varit tre timmar lång, men filmbolaget tvingade Michael Mann korta ner den till två timmar. Han var aldrig nöjd med den, men fick fria händer till DVD-releasen 1999 och det är den (Director's Cut) som han är mest nöjd med.
Filmen börjar sakta bygga upp en bakgrund där man får se Hawkeye (Daniel Day-Lewis) tillsammans med sin mohikan-bror Uncas och mohikan-pappa Chingachgook och hur de räddar döttrarna till officer Munro. Efter dem är Magua (Wes Studi) och hans Huron-män som slåss för fransmännen. Hawkeye och de andra tar döttrarna till fästningen där deras far befinner sig. Men fransmännen attackerar den för fullt och det är bara en tidsfråga innan engelsmännen förlorat slaget. Hawkeye och de övriga måste nu skydda döttrarna Munro mot Huron-männen som dödar allt, även kvinnor och barn.
Det tar ett tag för filmen att verkligen komma igång, men det gör också att man uppskattar avslutningen desto mer. Man bygger upp Maguas karaktär perfekt och Wes Studi kan inte bli eller passa bättre i rollen. Han är som tagen från tidsperioden och vildmarken. Man visar också bra hur han och hans män är genomonda och inte viker ner sig för någon. Det är ungefär efter halva filmen som jag tycker den verkligen kommer igång och det är i samband med att man lämnar fästningen. Den äldre dottern spelas av Madeleine Stowe som gör en fin prestation och har flera bra scener med Daniel Day-Lewis. Den yngre spelas av Jodhi May som jag inte sett i någon annan film och som är ok, men som dock passar bra med sitt söta utseende.
Daniel Day-Lewis imponerar som vanligt, även om han inte alltid får så mycket uppmärksamhet för rollen, men han håller också en väldigt hög standard i alla sina filmer. Precis som Wes Studi lyckas med Magua, tycker jag han lyckas med att vara Hawkeye - man tror verkligen på det och inte att man ser en "snygg" skådespelare som det lätt hade kunnat bli. Fotot av Dante Spinotti (som jobbat med Mann vid ett flertal tillfällen) är många gånger hissnande vackert och skickligt. Men det är också mycket tack vare den underbara musiken med huvudmelodin i spetsen som gör att allt blir så mycket bättre och starkare.
Melodin spelas flera gånger under filmens gång, men aldrig i onödan och aldrig att det inte passar eller blir för mycket. Det spelas på olika sätt, nedtonat, pampigt, olika instrument, som ger det lilla extra i varje scen. Förstår inte hur det inte kunde bli fler Oscarsnomineringar till filmen då det endast blev en för bästa ljud (som den vann för och förtjänade). Men så var det inte Director's Cut-versionen. Avslutande tio minuter eller så är bland det starkaste, vackraste och skönaste man kan se på film. Musiken kör hela vägen och allt är så intensivt och laddat, underbart. Med lite starkare första halva hade detta varit riktigt bra, nu är det mycket bra.
4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.7
