Titel: The Defiant Ones / Kedjan
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1958
Regi: Stanley Kramer
I rollerna: Tony Curtis, Sidney Poitier, Theodore Bikel, Charles McGraw
Handling: När en fångtransport kör av vägen lyckas två ihopkedjade fångar, Noah och John, fly. De måste lära sig att komma överens för att undvika att bli infångade. Det finns bara ett problem - en är vit, den andra svart.
Omdöme: Det här lär ha varit en av de första filmerna, om inte den första, där en vit och en svart skådespelare hade lika viktiga och stora roller. På den här tiden, speciellt i den amerikanska södern, var det ovanligt att svarta och vita umgicks. Här får de samarbeta för att ta sig ifrån polisen och hundarna som är dem hack i häl. Efter ett tag börjar de respektera och gilla varandra, men de råkar också ut för svåra situationer som de måste försöka ta sig ut från tillsammans. Något som är lättare sagt än gjort.
Det finns humor i filmen som vissa gånger kanske inte ska vara så roligt, men pga att det förekommer korkade rasistiska handlingar här och där blir det så kul att man måste skratta åt det. Både Noah (Sidney Poitier) och John (Tony Curtis) är starka mentalt och låter sig inte pressas till något dumt. Poliserna som jagar de två känns som tagna från Jagad och First Blood. Det gör att all fokus inte bara ligger på de två rymlingarna, vilket är bra.
En sak jag tyckte var lite störande var musiken. Den enda musiken i filmen kom från en liten bärbar radio som en av jägarna hela tiden lyssnade på. Jag trodde, och hoppades, att någon skulle slå sönder den mot slutet, men det uteblev tyvärr. Den andra "musiken" kom när Sidney Poitier sjöng tre gånger under filmen - falskt. Allt som allt låg filmen på gränsen till ett högre betyg, men det blev liksom ett antiklimax, något fattades mot slutet. Noterbart är att filmen vann två Oscars (foto och manus) och nominerad till hela 9 Oscars, inte illa.
4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.7
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1958
Regi: Stanley Kramer
I rollerna: Tony Curtis, Sidney Poitier, Theodore Bikel, Charles McGraw
Handling: När en fångtransport kör av vägen lyckas två ihopkedjade fångar, Noah och John, fly. De måste lära sig att komma överens för att undvika att bli infångade. Det finns bara ett problem - en är vit, den andra svart.
Omdöme: Det här lär ha varit en av de första filmerna, om inte den första, där en vit och en svart skådespelare hade lika viktiga och stora roller. På den här tiden, speciellt i den amerikanska södern, var det ovanligt att svarta och vita umgicks. Här får de samarbeta för att ta sig ifrån polisen och hundarna som är dem hack i häl. Efter ett tag börjar de respektera och gilla varandra, men de råkar också ut för svåra situationer som de måste försöka ta sig ut från tillsammans. Något som är lättare sagt än gjort.
Det finns humor i filmen som vissa gånger kanske inte ska vara så roligt, men pga att det förekommer korkade rasistiska handlingar här och där blir det så kul att man måste skratta åt det. Både Noah (Sidney Poitier) och John (Tony Curtis) är starka mentalt och låter sig inte pressas till något dumt. Poliserna som jagar de två känns som tagna från Jagad och First Blood. Det gör att all fokus inte bara ligger på de två rymlingarna, vilket är bra.
En sak jag tyckte var lite störande var musiken. Den enda musiken i filmen kom från en liten bärbar radio som en av jägarna hela tiden lyssnade på. Jag trodde, och hoppades, att någon skulle slå sönder den mot slutet, men det uteblev tyvärr. Den andra "musiken" kom när Sidney Poitier sjöng tre gånger under filmen - falskt. Allt som allt låg filmen på gränsen till ett högre betyg, men det blev liksom ett antiklimax, något fattades mot slutet. Noterbart är att filmen vann två Oscars (foto och manus) och nominerad till hela 9 Oscars, inte illa.
4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.7
