Titel: Fat City - chansernas stad
Genre: Drama
Land: USA
År: 1972
Regi: John Huston
I rollerna: Stacy Keach, Jeff Bridges, Susan Tyrrell, Nicholas Colasanto
Handling: En historia om två boxare och deras problem. Den ena är på väg neråt, den andra på väg uppåt.
Omdöme: En film jag velat se en längre tid, men som jag inte visste så mycket om på förhand. Regissören John Huston har annars gjort ett flertal klassikers, så detta var något man inte ville missa. Filmen tar upp två boxares liv och drar in tittaren i deras skitiga och dystra värld. Vi får följa en avdankad äldre boxare vid namn Tully (Stacy Keach) samt Ernie (Jeff Bridges), en ung lovande kille på väg uppåt.
Då filmen har ett lugnt tempo med mycket samhällskritik, blir det lite händelsefattigt emellanåt. Men denna mellankoliska stämning går rakt in i ryggmärgen när den presenteras av John Huston och skådespelarna. Genom hela filmen är det prov på strålande skådespeleri av flera olika personer. Stacy Keach gör en riktigt bra prestation som den avdankade boxaren Tully som förlorat sin fru, jobb m.m men som försöker bygga upp allt igen genom att göra comeback i boxningsringen. Han träffar på Ernie, som spelas av Jeff Bridges som även han gör en fin prestation som den unga, hungriga boxaren. Han å andra sidan ser allt på ett annat sätt, skaffar flickvän och ser sin chans att bli något.
Trots att dessa två övertygar stort är det en annan skådespelare som jag tycker imponerar något oerhört och det är en skådespelerska jag aldrig hade hört talas om eller sett tidigare (vad jag vet). Det är Susan Tyrrell i rollen som Oma som hänger på den lokala baren och som Tully blir involverad med. Hon är helt inne i sin karaktär och det fullkomligt lyser om henne så glödhet som hon är i rollen. Hon blev även Oscarsnominerad för sin prestation och det förstår jag fullt ut. Tycker nog även att Stacy Keach borde fått en nominering, men det var ett tungt år med bl.a. Gudfadern.
Filmen i sig når aldrig de höjderna jag hade hoppats på, men skådespeleriet och stämningen i den lyckas man med perfekt. Så här i efterhand har även filmen växt på mig då den lyckas med att ge iaf mig en tankeställare. Och det är en scen som dyker upp mot slutet som fick mig att fundera på vad den egentligen betyder, vad den vill säga.
*** Avslutar med en liten spoiler om denna scen mot slutet, så läs inte längre om du inte sett filmen ***
Tully och Ernie sitter på ett fik sent en kväll, de beställer kaffe av den gamla servitören och den ena frågar den andra om han kan föreställa sig att vara i den gamla servitörens skor. Den andra svarar att han kanske är glad och nöjd med sitt liv. Tully vänder sig då om och tittar på männen som sitter runt borden och spelar poker. Plötsligt fryser allt och ljudet försvinner och Tully tittar vidare över de andra borden. Sen är allt normalt igen och Ernie säger att han måste gå. Tully ber honom stanna kvar och Ernie går med på det. De sitter sen och tittar rakt fram och filmen slutar.
Detta tyckte jag höjde filmen helt och hållet, speciellt som det var så oväntat. Frågan är om Tully, som åkte på mycket stryk i sin senaste fight, fått en hjärnskada som gör att han fått en frysning på hjärnan. Eller om han inser att han är precis som de övriga runt borden och att han aldrig kommer bli något stort. Kanske är det en kombination, men jag tycker båda situationerna är möjliga och ger resten av filmen en helt ny mening. Den där tunga känslan infinner sig som får en att inse att någonstans tar det slut, vare sig det är en dröm eller livet självt.
5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
Genre: Drama
Land: USA
År: 1972
Regi: John Huston
I rollerna: Stacy Keach, Jeff Bridges, Susan Tyrrell, Nicholas Colasanto
Handling: En historia om två boxare och deras problem. Den ena är på väg neråt, den andra på väg uppåt.
Omdöme: En film jag velat se en längre tid, men som jag inte visste så mycket om på förhand. Regissören John Huston har annars gjort ett flertal klassikers, så detta var något man inte ville missa. Filmen tar upp två boxares liv och drar in tittaren i deras skitiga och dystra värld. Vi får följa en avdankad äldre boxare vid namn Tully (Stacy Keach) samt Ernie (Jeff Bridges), en ung lovande kille på väg uppåt.
Då filmen har ett lugnt tempo med mycket samhällskritik, blir det lite händelsefattigt emellanåt. Men denna mellankoliska stämning går rakt in i ryggmärgen när den presenteras av John Huston och skådespelarna. Genom hela filmen är det prov på strålande skådespeleri av flera olika personer. Stacy Keach gör en riktigt bra prestation som den avdankade boxaren Tully som förlorat sin fru, jobb m.m men som försöker bygga upp allt igen genom att göra comeback i boxningsringen. Han träffar på Ernie, som spelas av Jeff Bridges som även han gör en fin prestation som den unga, hungriga boxaren. Han å andra sidan ser allt på ett annat sätt, skaffar flickvän och ser sin chans att bli något.
Trots att dessa två övertygar stort är det en annan skådespelare som jag tycker imponerar något oerhört och det är en skådespelerska jag aldrig hade hört talas om eller sett tidigare (vad jag vet). Det är Susan Tyrrell i rollen som Oma som hänger på den lokala baren och som Tully blir involverad med. Hon är helt inne i sin karaktär och det fullkomligt lyser om henne så glödhet som hon är i rollen. Hon blev även Oscarsnominerad för sin prestation och det förstår jag fullt ut. Tycker nog även att Stacy Keach borde fått en nominering, men det var ett tungt år med bl.a. Gudfadern.
Filmen i sig når aldrig de höjderna jag hade hoppats på, men skådespeleriet och stämningen i den lyckas man med perfekt. Så här i efterhand har även filmen växt på mig då den lyckas med att ge iaf mig en tankeställare. Och det är en scen som dyker upp mot slutet som fick mig att fundera på vad den egentligen betyder, vad den vill säga.
*** Avslutar med en liten spoiler om denna scen mot slutet, så läs inte längre om du inte sett filmen ***
Tully och Ernie sitter på ett fik sent en kväll, de beställer kaffe av den gamla servitören och den ena frågar den andra om han kan föreställa sig att vara i den gamla servitörens skor. Den andra svarar att han kanske är glad och nöjd med sitt liv. Tully vänder sig då om och tittar på männen som sitter runt borden och spelar poker. Plötsligt fryser allt och ljudet försvinner och Tully tittar vidare över de andra borden. Sen är allt normalt igen och Ernie säger att han måste gå. Tully ber honom stanna kvar och Ernie går med på det. De sitter sen och tittar rakt fram och filmen slutar.
Detta tyckte jag höjde filmen helt och hållet, speciellt som det var så oväntat. Frågan är om Tully, som åkte på mycket stryk i sin senaste fight, fått en hjärnskada som gör att han fått en frysning på hjärnan. Eller om han inser att han är precis som de övriga runt borden och att han aldrig kommer bli något stort. Kanske är det en kombination, men jag tycker båda situationerna är möjliga och ger resten av filmen en helt ny mening. Den där tunga känslan infinner sig som får en att inse att någonstans tar det slut, vare sig det är en dröm eller livet självt.
5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
