Titel: The Proposition
Genre: Drama/Kriminalare/Västern
Land: Australien/Storbritannien
År: 2005
Regi: John Hillcoat
I rollerna: Guy Pearce, Ray Winstone, Emily Watson, Danny Huston, John Hurt
Handling: Australien på 1800-talet. Ett gäng på tre bröder anklagas för att ha våldtagit och dödat en kvinna. Mitt ute i den hårda, ociviliserade obygden får en av bröderna, Charlie Burns, ett förslag av den lokale sheriffen Kapten Stanley. Enda sättet för Charlie att rädda sin yngre bror Mikey från galgen är att leta reda på och döda deras psykotiska, äldre bror. Ett fruktansvärt förslag som han inte kan ignorera.
Omdöme: Manuset och musiken står musikern Nick Cave för, något som är ett lite annorlunda val än vad man är van vid. Tillsammans med regissören John Hillcoat visar de ett brutalt Australien mitt ute i det tomma intet. Bröderna Burns anklagas för att ha våldtagit och dödat en kvinna och för att få tag på den hänsynslöse ledaren Arthur Burns, väljer sheriffen Stanley att komma med ett förslag till brodern Charlie Burns. Hitta och döda din bror Arthur, annars hänger vi din yngre bror Mikey och dödar dig. Ja, med ett sådant förslag är det givetvis upplagt för en lovande film.
Det är egentligen två saker som står ut i den här filmen. Det första är landskapet som jag tycker har huvudrollen i filmen och som skapar en alldeles egen atmosfär. Man har fångat detta öde landskap på ett skickligt sätt och gett det liv. Man gillar att filma på avstånd och använda sig av färgerna och skuggorna, helt klart fint att titta på. Det andra som står ut är skådespeleriet som genomgående är bra. Ray Winstone har jag börjat uppskatta allt mer och här påminner han en del om Russell Crowe. Men det är inte bara han som ger en fin prestation utan samtliga måste ges en eloge.
Jag gillade också den viskande rösten med tillhörande poesi som var ett annorlunda grepp som funkade. Och musiken är halvbra, kunde varit bättre, men stundtals riktigt passande och bra. Tyvärr är den lite för ojämn då man vissa gånger förstör fina melodier med oljud som inte hör hemma. Å andra sidan tillför musiken överlag en stämning som passar bra med atmosfären som landskapet skapat. En kombination som definitvit bjuder på något extra. Kanske synd att handlingen inte kunde bjuda på lite mer, även om karaktärerna är starka. Jag hade kanske önskat lite mer slagkraftiga scener då det fanns gott om möjligheter till detta. Trots allt en klart sevärd film efter en lite trevande inledning.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.5
Genre: Drama/Kriminalare/Västern
Land: Australien/Storbritannien
År: 2005
Regi: John Hillcoat
I rollerna: Guy Pearce, Ray Winstone, Emily Watson, Danny Huston, John Hurt
Handling: Australien på 1800-talet. Ett gäng på tre bröder anklagas för att ha våldtagit och dödat en kvinna. Mitt ute i den hårda, ociviliserade obygden får en av bröderna, Charlie Burns, ett förslag av den lokale sheriffen Kapten Stanley. Enda sättet för Charlie att rädda sin yngre bror Mikey från galgen är att leta reda på och döda deras psykotiska, äldre bror. Ett fruktansvärt förslag som han inte kan ignorera.
Omdöme: Manuset och musiken står musikern Nick Cave för, något som är ett lite annorlunda val än vad man är van vid. Tillsammans med regissören John Hillcoat visar de ett brutalt Australien mitt ute i det tomma intet. Bröderna Burns anklagas för att ha våldtagit och dödat en kvinna och för att få tag på den hänsynslöse ledaren Arthur Burns, väljer sheriffen Stanley att komma med ett förslag till brodern Charlie Burns. Hitta och döda din bror Arthur, annars hänger vi din yngre bror Mikey och dödar dig. Ja, med ett sådant förslag är det givetvis upplagt för en lovande film.
Det är egentligen två saker som står ut i den här filmen. Det första är landskapet som jag tycker har huvudrollen i filmen och som skapar en alldeles egen atmosfär. Man har fångat detta öde landskap på ett skickligt sätt och gett det liv. Man gillar att filma på avstånd och använda sig av färgerna och skuggorna, helt klart fint att titta på. Det andra som står ut är skådespeleriet som genomgående är bra. Ray Winstone har jag börjat uppskatta allt mer och här påminner han en del om Russell Crowe. Men det är inte bara han som ger en fin prestation utan samtliga måste ges en eloge.
Jag gillade också den viskande rösten med tillhörande poesi som var ett annorlunda grepp som funkade. Och musiken är halvbra, kunde varit bättre, men stundtals riktigt passande och bra. Tyvärr är den lite för ojämn då man vissa gånger förstör fina melodier med oljud som inte hör hemma. Å andra sidan tillför musiken överlag en stämning som passar bra med atmosfären som landskapet skapat. En kombination som definitvit bjuder på något extra. Kanske synd att handlingen inte kunde bjuda på lite mer, även om karaktärerna är starka. Jag hade kanske önskat lite mer slagkraftiga scener då det fanns gott om möjligheter till detta. Trots allt en klart sevärd film efter en lite trevande inledning.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.5
