Titel: Opera
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: Italien
År: 1987
Regi: Dario Argento
I rollerna: Cristina Marsillach, Ian Charleson, Urbano Barberini, Daria Nicolodi
Handling: Stjärnan är med i en bilolycka och detta ger Betty möjligheten att ta över huvudrollen i operan MacBeth. Betty förföljs av en maskerad mördare som hon haft mardrömmar om tidigare. Mördaren tvingar henne att bevittna hans mord genom att binda henne och tejpa fast nålar under ögonlocken så hon inte kan blunda. Polisen misstänker operans regissör, Marco, (en känd skräckfilmsregissör) och menar att detta verkar ganska likt hans filmer. Betty kan inte känna sig säker var hon än befinner sig...
Omdöme: Säga vad man vill om Dario Argento, men när han får till det får han verkligen till det. Denna film räknas till hans sista bra filmer och efter att ha sett den förstår jag definitivt varför. Filmen har en ganska ordinär story, men sättet den är utförd på gör att man måste höja på ögonbrynen (minst sagt). I huvudrollen som Betty ses Cristina Marsillach, en söt spanjorska som jag inte kände till sen tidigare. Hon står i centrum vid ett flertal mord som hon blir tvingad att se på. Varför mördaren gör detta är länge oklart, istället får man njuta av de förvånansvärt brutala överfallen (även för Argentos standard).
Det känns helt klart som han tagit lite av det bästa från flera av sina tidigare filmer, men utan att upprepa sig. Den maskerade mördaren med svarta handskar har man sett tidigare i de flesta giallos. Men Argento har en skön cinematografi där man med svepande kamera bjuds på ett flertal eleganta kameraåkningar. Emellanåt är filmen lite konstigt ihopsatt, främst till en början, och jag har lite svårt för operabitarna. Som tur är finns det gott om bra scener i den här filmen som håller en intresserad från början till slut. Vi bjuds bl.a. på ett av de snyggaste och coolast genomförda morden jag sett när en person stoppar en pistol i ett titthål. Resten är ett stycke klassisk Argento som tål att ses om och om igen.
Det är synd att musiken inte håller samma fina standard som i många av hans andra filmer. Stundtals, kanske fyra-fem gånger genom filmen, ligger det skön musik i bakgrunden som aldrig riktigt får komma igång. Förutom denna stämningsmusik så blir det mest hårdrock som drar igång under morden. Även om detta fungerar så föredrar jag den mer stämningsfulla elektroniska musiken av Goblin. Dubbningen är som vanligt irriterande till en början, men som vänjer sig vid efter ett tag. Den värsta av dem alla är som tur är bara med i första scenerna. Det här var en trevlig och lite överraskande överraskning, och sett till morden bland hans bästa verk.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.1
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: Italien
År: 1987
Regi: Dario Argento
I rollerna: Cristina Marsillach, Ian Charleson, Urbano Barberini, Daria Nicolodi
Handling: Stjärnan är med i en bilolycka och detta ger Betty möjligheten att ta över huvudrollen i operan MacBeth. Betty förföljs av en maskerad mördare som hon haft mardrömmar om tidigare. Mördaren tvingar henne att bevittna hans mord genom att binda henne och tejpa fast nålar under ögonlocken så hon inte kan blunda. Polisen misstänker operans regissör, Marco, (en känd skräckfilmsregissör) och menar att detta verkar ganska likt hans filmer. Betty kan inte känna sig säker var hon än befinner sig...
Omdöme: Säga vad man vill om Dario Argento, men när han får till det får han verkligen till det. Denna film räknas till hans sista bra filmer och efter att ha sett den förstår jag definitivt varför. Filmen har en ganska ordinär story, men sättet den är utförd på gör att man måste höja på ögonbrynen (minst sagt). I huvudrollen som Betty ses Cristina Marsillach, en söt spanjorska som jag inte kände till sen tidigare. Hon står i centrum vid ett flertal mord som hon blir tvingad att se på. Varför mördaren gör detta är länge oklart, istället får man njuta av de förvånansvärt brutala överfallen (även för Argentos standard).
Det känns helt klart som han tagit lite av det bästa från flera av sina tidigare filmer, men utan att upprepa sig. Den maskerade mördaren med svarta handskar har man sett tidigare i de flesta giallos. Men Argento har en skön cinematografi där man med svepande kamera bjuds på ett flertal eleganta kameraåkningar. Emellanåt är filmen lite konstigt ihopsatt, främst till en början, och jag har lite svårt för operabitarna. Som tur är finns det gott om bra scener i den här filmen som håller en intresserad från början till slut. Vi bjuds bl.a. på ett av de snyggaste och coolast genomförda morden jag sett när en person stoppar en pistol i ett titthål. Resten är ett stycke klassisk Argento som tål att ses om och om igen.
Det är synd att musiken inte håller samma fina standard som i många av hans andra filmer. Stundtals, kanske fyra-fem gånger genom filmen, ligger det skön musik i bakgrunden som aldrig riktigt får komma igång. Förutom denna stämningsmusik så blir det mest hårdrock som drar igång under morden. Även om detta fungerar så föredrar jag den mer stämningsfulla elektroniska musiken av Goblin. Dubbningen är som vanligt irriterande till en början, men som vänjer sig vid efter ett tag. Den värsta av dem alla är som tur är bara med i första scenerna. Det här var en trevlig och lite överraskande överraskning, och sett till morden bland hans bästa verk.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.1
