Titel: The Fog / Dimman
Genre: Thriller/Mysterium/Rysare
Land: USA
År: 1980
Regi: John Carpenter
I rollerna: Adrienne Barbeau, Jamie Lee Curtis, Janet Leigh, Hal Holbrook
Handling: Hundraårsjubileet av en liten kuststad i Kalifornien, Antonio Bay, närmar sig. Samtidigt som invånarna förbereder festligheterna, reser sig de osaliga offren för brotten som grundade staden, för att utkräva sin vedergällning. I skydd av dimman utför de osaliga sina attacker, sökandes efter vad som rättmätigt är deras.
Omdöme: Filmad med en relativt liten budget använder Carpenter sig av widescreen-formatet som gör att filmen ser proffsigare ut. Och han har helt klart känsla för hur man ska hantera kameran. Genom radioprataren (och ägarinnan av stationen) Stevie Wayne (Adrienne Barbeau) har invånarna i den lilla kuststaden någon som håller dem sällskap under småtimmarna. Till den staden kommer Elizabeth (Jamie Lee Curtis) som är på genomresa, men som blir en av huvudpersonerna när helvetet bryter löst.
Också kul med veteranskådespelare som Janet Leigh och Hal Holbrook i biroller som ger filmen mer trovärdighet än om det skulle vara några okända b-skådisar. På tal om b-skådisar dyker det upp tre skådespelare från Carpenters tidigare film Attack mot polisstation 13, vilket är lite kul. Synd bara att den jag gillar mest, Darwin Joston (som där spelade Napoleon på ett skönt sätt), bara är med i en scen här. De två övriga är förresten Charles Cyphers samt Nancy Loomis (som är dålig i båda filmerna). Lite konstigt också att Jamie Lee Curtis efter succéen med Halloween inte har huvudrollen och istället har en lite tam roll.
Filmen handlar om stämning och atmosfär för hela slanten, något Carpenter ofta lyckades med tack vare sin egna stämningsfulla musik. Men det blir även ganska täta scener tack vare fotot och effekterna som skapar dimman. Nu syns det klart och tydligt att det är lite B i vissa scener, men i det stora hela fungerar det ändå bra. Det jag gillar är att filmen har den rätta känslan genom hela filmen och inte bara när det är dags för de viktiga scenerna. Trots att jag gillar musiken och stämningen så når filmen inte upp till de bästa Carpenter-filmerna och det är främst för att jag har lite svårt för det övernaturliga som sker i filmen.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.8
Genre: Thriller/Mysterium/Rysare
Land: USA
År: 1980
Regi: John Carpenter
I rollerna: Adrienne Barbeau, Jamie Lee Curtis, Janet Leigh, Hal Holbrook
Handling: Hundraårsjubileet av en liten kuststad i Kalifornien, Antonio Bay, närmar sig. Samtidigt som invånarna förbereder festligheterna, reser sig de osaliga offren för brotten som grundade staden, för att utkräva sin vedergällning. I skydd av dimman utför de osaliga sina attacker, sökandes efter vad som rättmätigt är deras.
Omdöme: Filmad med en relativt liten budget använder Carpenter sig av widescreen-formatet som gör att filmen ser proffsigare ut. Och han har helt klart känsla för hur man ska hantera kameran. Genom radioprataren (och ägarinnan av stationen) Stevie Wayne (Adrienne Barbeau) har invånarna i den lilla kuststaden någon som håller dem sällskap under småtimmarna. Till den staden kommer Elizabeth (Jamie Lee Curtis) som är på genomresa, men som blir en av huvudpersonerna när helvetet bryter löst.
Också kul med veteranskådespelare som Janet Leigh och Hal Holbrook i biroller som ger filmen mer trovärdighet än om det skulle vara några okända b-skådisar. På tal om b-skådisar dyker det upp tre skådespelare från Carpenters tidigare film Attack mot polisstation 13, vilket är lite kul. Synd bara att den jag gillar mest, Darwin Joston (som där spelade Napoleon på ett skönt sätt), bara är med i en scen här. De två övriga är förresten Charles Cyphers samt Nancy Loomis (som är dålig i båda filmerna). Lite konstigt också att Jamie Lee Curtis efter succéen med Halloween inte har huvudrollen och istället har en lite tam roll.
Filmen handlar om stämning och atmosfär för hela slanten, något Carpenter ofta lyckades med tack vare sin egna stämningsfulla musik. Men det blir även ganska täta scener tack vare fotot och effekterna som skapar dimman. Nu syns det klart och tydligt att det är lite B i vissa scener, men i det stora hela fungerar det ändå bra. Det jag gillar är att filmen har den rätta känslan genom hela filmen och inte bara när det är dags för de viktiga scenerna. Trots att jag gillar musiken och stämningen så når filmen inte upp till de bästa Carpenter-filmerna och det är främst för att jag har lite svårt för det övernaturliga som sker i filmen.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.8
