Titel: La haine / Medan vi faller
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike
År: 1995
Regi: Mattheiu Kassovitz
I rollerna: Vincent Cassel, Hubert Koundé, Saïd Taghmaoui, Solo
Handling: Abdel svävar mellan liv och död på ett sjukhus i förorten efter att ha blivit misshandlad av polisen. Hans tre vänner Saïd, Vinz och Hubert vaknar nästa morgon och finner förorten sönderslagen efter det upplopp som nyheten om Abdel ledde till.
Omdöme: Vi får genom hela filmen följa de tre vännerna Saïd, Vinz och Hubert som alla har olika bakgrund och drabbas av rasismen. De umgås med andra vänner, röker på och lever sitt liv. Vardagen utanför Paris fina kvarter är osäker och "How far you fall doesn't matter, it's how you land" är vad som är viktigt. Man kan leva ett relativt normalt liv, men förr eller senare kommer man råka illa ut. Precis som de tre pratar om att en man föll ner från en skyskrapa och på vägen ner tänkte han "Än så länge är allt ok...Än så länge är allt ok...Än så länge är allt ok". Men hur ser det ut när han väl landar ? Vi får alltså följa de tre ungdomarna medan de faller.
Jag blev överraskad av att filmen inte var våldsammare än den var. Det var ett fåtal våldsamma scener i filmen och dessa var inte särskilt brutala. Istället får vi alltså följa dem i deras vardag, i deras funderingar och deras hat mot polisen. Skillnaden mellan "gettot" där det endast bor invandrare och centrala Paris är stor. Poliserna är t.o.m. trevliga, men de har svårt att anpassa sig till livsstilen när de en kväll blir fast där när de missar sista tunnelbanan hem. Filmen har egentligen ingen röd tråd som man är van vid från Hollywood och det gör att det på något sätt känns mer dokumentärt att endast få följa med i deras vanliga liv. Det är bara en lite annorlunda dag i och med nattens upplopp och hatet gentemot polisen ökar.
Filmen har främst två starka sidor. Den första är skådespeleriet som är riktigt bra av samtliga. Från de tre i huvudrollerna till varje lilla biroll känns det som man har gedigna skådespelare. Mycket tror jag är tack vare regin av Mathieu Kassovitz som man märker är en väldigt talangfull regissör. Han har även gjort bl.a. De blodröda floderna och Gothika, men är även känd som skådespelare. Det andra starka i filmen är fotot som i svartvitt gör sig mycket bra och känns stilrent hela tiden, var man än befinner sig. Man har ingen ryckig kamera eller snabba klipp som man kan förvänta sig av en sån här film. Istället har man ofta långa tagningar och kameraåkningar som är snygga och sköna att se på. Det är därför, tillsammans med skådespeleriet, som man vill titta vidare för att se hur det går.
Handlingen är inte det viktigaste, även om man drar ihop säcken på ett bra sätt. Det är helt enkelt en bra film, men jag saknar kanske det lilla extra i stämningen, känslan. Den blir inte riktigt så gripande som jag tycker den kunde ha blivit, även om den på sätt och vis är det om man tänker sig in i deras situation. Hade hjälpt om de haft stämningsfull bakgrundsmusik i vissa scener. Lite intressant är att filmteamet flyttade in och bodde i området där de filmade tre månader innan de började filma. Detta så att människorna där skulle lära känna dem och för att få grepp om hur de har det. Flera av skådespelarna i filmen är vanliga människor som bor där, amatörer helt enkelt.
5 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.1
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike
År: 1995
Regi: Mattheiu Kassovitz
I rollerna: Vincent Cassel, Hubert Koundé, Saïd Taghmaoui, Solo
Handling: Abdel svävar mellan liv och död på ett sjukhus i förorten efter att ha blivit misshandlad av polisen. Hans tre vänner Saïd, Vinz och Hubert vaknar nästa morgon och finner förorten sönderslagen efter det upplopp som nyheten om Abdel ledde till.
Omdöme: Vi får genom hela filmen följa de tre vännerna Saïd, Vinz och Hubert som alla har olika bakgrund och drabbas av rasismen. De umgås med andra vänner, röker på och lever sitt liv. Vardagen utanför Paris fina kvarter är osäker och "How far you fall doesn't matter, it's how you land" är vad som är viktigt. Man kan leva ett relativt normalt liv, men förr eller senare kommer man råka illa ut. Precis som de tre pratar om att en man föll ner från en skyskrapa och på vägen ner tänkte han "Än så länge är allt ok...Än så länge är allt ok...Än så länge är allt ok". Men hur ser det ut när han väl landar ? Vi får alltså följa de tre ungdomarna medan de faller.
Jag blev överraskad av att filmen inte var våldsammare än den var. Det var ett fåtal våldsamma scener i filmen och dessa var inte särskilt brutala. Istället får vi alltså följa dem i deras vardag, i deras funderingar och deras hat mot polisen. Skillnaden mellan "gettot" där det endast bor invandrare och centrala Paris är stor. Poliserna är t.o.m. trevliga, men de har svårt att anpassa sig till livsstilen när de en kväll blir fast där när de missar sista tunnelbanan hem. Filmen har egentligen ingen röd tråd som man är van vid från Hollywood och det gör att det på något sätt känns mer dokumentärt att endast få följa med i deras vanliga liv. Det är bara en lite annorlunda dag i och med nattens upplopp och hatet gentemot polisen ökar.
Filmen har främst två starka sidor. Den första är skådespeleriet som är riktigt bra av samtliga. Från de tre i huvudrollerna till varje lilla biroll känns det som man har gedigna skådespelare. Mycket tror jag är tack vare regin av Mathieu Kassovitz som man märker är en väldigt talangfull regissör. Han har även gjort bl.a. De blodröda floderna och Gothika, men är även känd som skådespelare. Det andra starka i filmen är fotot som i svartvitt gör sig mycket bra och känns stilrent hela tiden, var man än befinner sig. Man har ingen ryckig kamera eller snabba klipp som man kan förvänta sig av en sån här film. Istället har man ofta långa tagningar och kameraåkningar som är snygga och sköna att se på. Det är därför, tillsammans med skådespeleriet, som man vill titta vidare för att se hur det går.
Handlingen är inte det viktigaste, även om man drar ihop säcken på ett bra sätt. Det är helt enkelt en bra film, men jag saknar kanske det lilla extra i stämningen, känslan. Den blir inte riktigt så gripande som jag tycker den kunde ha blivit, även om den på sätt och vis är det om man tänker sig in i deras situation. Hade hjälpt om de haft stämningsfull bakgrundsmusik i vissa scener. Lite intressant är att filmteamet flyttade in och bodde i området där de filmade tre månader innan de började filma. Detta så att människorna där skulle lära känna dem och för att få grepp om hur de har det. Flera av skådespelarna i filmen är vanliga människor som bor där, amatörer helt enkelt.
5 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.1
