Titel: On the Beach / På stranden
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1959
Regi: Stanley Kramer
I rollerna: Gregory Peck, Ava Gardner, Anthony Perkins, Fred Astaire
Handling: Året är 1964 och Australien inväntar effekterna av nedfallet från det kärnvapenkrig som ödelagt resten av världen.
Omdöme: En film som har en handling som låter mycket intressant bara man läser om den. Lägg därtill ett gäng bra skådespelare och en meriterad regissör så har man en film med mycket potential. Det som står klart är att världen drabbats av ett kärnvapenkrig där man inte vet vem som startade det hela, men där Australien är den enda platsen som hittills inte drabbats. Invånarna i en kuststad inväntar effekterna som väntas komma om runt fem månader. Samtidigt anländer en amerikansk ubåt och besättningen med Kapten Towers (Gregory Peck) i spetsen välkomnas. Peter Holmes (Anthony Perkins), inom australiska marinkåren, blir tilldelad tjänstgöring ombord ubåten och träffar då Kapten Towers.
Filmen inleds som ett melodrama där allting känns ljummet och man aldrig riktigt går in på de djupa känslorna. Kapten Towers paras ihop med Moira (Ava Gardner) för att glömma sin fru och barn som fanns kvar i USA när kärnvapenkriget drog igång. Det är en turbulent situation för alla inblandade och de hanterar situationen på olika sätt. Efter ungefär halva filmen byter man spår ett tag där ubåten med Towers och Holmes i spetsen ger sig ut på uppdrag för att se hur det ser ut med radioaktiviteten. De tar sig bl.a. till San Francisco för att genom periskopet få se den öde staden. Här får filmen lite nerv och jag hade absolut velat ha mer av detta då det kändes som filmen kunde och borde satsa på denna utveckling. Men istället återgår handlingen till kuststaden i Australien där melodramat fortsätter under tiden som tiden försvinner allt mer.
Att man inte lyckas skapa mer känslor i en sån här film med ett så starkt ämne förvånar mig, speciellt med tanke på produktionskvalitéen och skådespelarna som håller hög klass. Alla känns så opåverkade av det inträffade, även om man inte riktigt vet hur länge de vetat om vad som komma skall när filmen börjar. Och upplösningen kan inte direkt kallas klassisk då det blir en massa konstiga hopp mellan de olika karaktärerna utan att man egentligen känner något extra. Kanske kan det ha att göra med musiken där man envisas med att hela tiden spela "Waltzing Matilda", som kallas för Australiens inofficiella nationalsång. Det blir ganska tjatigt efter ett tag, även om man kör olika varianter på den, men den skapar ingen direkt stämning när det behövs. Annars var jag nöjd med de fyra stora skådespelarnas prestationer som håller liv i filmen.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1959
Regi: Stanley Kramer
I rollerna: Gregory Peck, Ava Gardner, Anthony Perkins, Fred Astaire
Handling: Året är 1964 och Australien inväntar effekterna av nedfallet från det kärnvapenkrig som ödelagt resten av världen.
Omdöme: En film som har en handling som låter mycket intressant bara man läser om den. Lägg därtill ett gäng bra skådespelare och en meriterad regissör så har man en film med mycket potential. Det som står klart är att världen drabbats av ett kärnvapenkrig där man inte vet vem som startade det hela, men där Australien är den enda platsen som hittills inte drabbats. Invånarna i en kuststad inväntar effekterna som väntas komma om runt fem månader. Samtidigt anländer en amerikansk ubåt och besättningen med Kapten Towers (Gregory Peck) i spetsen välkomnas. Peter Holmes (Anthony Perkins), inom australiska marinkåren, blir tilldelad tjänstgöring ombord ubåten och träffar då Kapten Towers.
Filmen inleds som ett melodrama där allting känns ljummet och man aldrig riktigt går in på de djupa känslorna. Kapten Towers paras ihop med Moira (Ava Gardner) för att glömma sin fru och barn som fanns kvar i USA när kärnvapenkriget drog igång. Det är en turbulent situation för alla inblandade och de hanterar situationen på olika sätt. Efter ungefär halva filmen byter man spår ett tag där ubåten med Towers och Holmes i spetsen ger sig ut på uppdrag för att se hur det ser ut med radioaktiviteten. De tar sig bl.a. till San Francisco för att genom periskopet få se den öde staden. Här får filmen lite nerv och jag hade absolut velat ha mer av detta då det kändes som filmen kunde och borde satsa på denna utveckling. Men istället återgår handlingen till kuststaden i Australien där melodramat fortsätter under tiden som tiden försvinner allt mer.
Att man inte lyckas skapa mer känslor i en sån här film med ett så starkt ämne förvånar mig, speciellt med tanke på produktionskvalitéen och skådespelarna som håller hög klass. Alla känns så opåverkade av det inträffade, även om man inte riktigt vet hur länge de vetat om vad som komma skall när filmen börjar. Och upplösningen kan inte direkt kallas klassisk då det blir en massa konstiga hopp mellan de olika karaktärerna utan att man egentligen känner något extra. Kanske kan det ha att göra med musiken där man envisas med att hela tiden spela "Waltzing Matilda", som kallas för Australiens inofficiella nationalsång. Det blir ganska tjatigt efter ett tag, även om man kör olika varianter på den, men den skapar ingen direkt stämning när det behövs. Annars var jag nöjd med de fyra stora skådespelarnas prestationer som håller liv i filmen.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
