Titel: Brutti, sporchi e cattivi / Fula, skitiga och elaka
Genre: Komedi/Drama
Land: Italien
År: 1976
Regi: Ettore Scola
I rollerna: Nino Manfredi, Francesco Anniballi, Maria Bosco, Giselda Castrini
Handling: I en kåkstad utanför Rom trängs en fattig familj i sitt nedgångna hus. Pappan och familjeöverhuvudet Giacinto har på grund av en olycka fått ut en miljon lire i försäkringspengar, en skatt som han snålt vaktar från resten av familjen, som i sin tur gör allt för att stjäla pengarna.
Omdöme: En film jag inte visste något om på förhand och som jag inte hade några direkt förväntningar på. Men när man låter en film överraska en blir det oftast inte så illa. När filmen drar igång får man en inblick i hur Giacinto (Nino Manfredi) och hans stora familj lever i sitt lilla slitna hus i kåkstaden utanför Rom. Han bor där med sin fru, sin mor, sina tio barn, barnbarn och annan släkt. Det är som en enda stor soppa och alla vill de komma åt Giacintos pengar som han vaktar med sitt öga. Han har nämligen fått försäkringspengar efter en "olycka". Haha, det känns som en zigenarfamilj som man tittar in hos och som inte bryr sig att en kamera filmar allt.
Det är inte ofta man får se en så politiskt inkorrekt film som ändå är på allvar. Gillar bl.a. "dagiset" som ungarna lämnas till varje morgon, klockrent. Det är en tragikomisk historia som fortsätter vara rolig och som lyckas förändra sig på liten yta. Men efter ungefär en timme måste filmen komma upp till ytan för att hämta andan och tappar lite av sin charm för att efter en kvart vara igång igen ända in till slutet. Det är underhållande och vrickat, och händelserna avslöser varandra som man bara kan skaka på huvudet åt. Jag gillar filmen som vågar ta ut svängarna och ta ett steg extra hela tiden. Detta tillsammans med skådespelarna som känns så bekväma i sina roller att det hela mer känns som en dokumentär om en skruvad familj under sjuka förhållanden.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
Genre: Komedi/Drama
Land: Italien
År: 1976
Regi: Ettore Scola
I rollerna: Nino Manfredi, Francesco Anniballi, Maria Bosco, Giselda Castrini
Handling: I en kåkstad utanför Rom trängs en fattig familj i sitt nedgångna hus. Pappan och familjeöverhuvudet Giacinto har på grund av en olycka fått ut en miljon lire i försäkringspengar, en skatt som han snålt vaktar från resten av familjen, som i sin tur gör allt för att stjäla pengarna.
Omdöme: En film jag inte visste något om på förhand och som jag inte hade några direkt förväntningar på. Men när man låter en film överraska en blir det oftast inte så illa. När filmen drar igång får man en inblick i hur Giacinto (Nino Manfredi) och hans stora familj lever i sitt lilla slitna hus i kåkstaden utanför Rom. Han bor där med sin fru, sin mor, sina tio barn, barnbarn och annan släkt. Det är som en enda stor soppa och alla vill de komma åt Giacintos pengar som han vaktar med sitt öga. Han har nämligen fått försäkringspengar efter en "olycka". Haha, det känns som en zigenarfamilj som man tittar in hos och som inte bryr sig att en kamera filmar allt.
Det är inte ofta man får se en så politiskt inkorrekt film som ändå är på allvar. Gillar bl.a. "dagiset" som ungarna lämnas till varje morgon, klockrent. Det är en tragikomisk historia som fortsätter vara rolig och som lyckas förändra sig på liten yta. Men efter ungefär en timme måste filmen komma upp till ytan för att hämta andan och tappar lite av sin charm för att efter en kvart vara igång igen ända in till slutet. Det är underhållande och vrickat, och händelserna avslöser varandra som man bara kan skaka på huvudet åt. Jag gillar filmen som vågar ta ut svängarna och ta ett steg extra hela tiden. Detta tillsammans med skådespelarna som känns så bekväma i sina roller att det hela mer känns som en dokumentär om en skruvad familj under sjuka förhållanden.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
