Titel: Antichrist
Genre: Drama/Rysare
Land: Danmark/Tyskland/Frankrike/Sverige/Italien/Polen
År: 2009
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg
Handling: Ett par drabbas av en tragisk händelse som leder till att kvinnan får fruktansvärd panikångest. Hennes make är terapeut och trots riktlinjer om att aldrig behandla sina nära och kära, försöker de tillsammans att brottas med hennes våndor, på platsen där hennes ångest upplevs som starkast; Eden, en övergiven stuga mitt i skogen. Den terapeutiska kampen utvecklas till ett krig mellan könen. Hennes demoner finns i de båda och inte ens han kommer undan naturens skoningslösa inneboende ondska.
Omdöme: En härligt sjuk upplevelse som visade sig vara något i hästväg. Det känns definitivt som detta bara kan göras av en europeisk regissör då Hollywood inte skulle skapa något så här skruvat och bisarrt. Filmen inleds med en prolog helt i svartvitt och ultra slowmotion. En på många sätt klockren inledning som berättar allt man behöver veta utan att någon dialog förekommer och ger filmen en bra start. Efter denna inledning drar filmen igång med att kvinnan (Charlotte Gainsbourg) får extrem panikångest och måste tas om hand av sin make (Willem Dafoe). När han inser att hon inte blir bättre beslutar han sig att de ska ta sig till den plats där hon känner mest rädsla - skogarna i Eden där de har en stuga.
Under filmens gång tänker jag på två regissörer som hade kunnat göra detta (iaf första halvan) och det är David Lynch samt Stanley Kubrick. Jag tänker genom hela filmen på The Shining då filmen lyckas skapa en otrolig atmosfär lik den i The Shining. Antar att det främst är musiken/ljuden som känns liknande, men det funkar definitivt för mig. Och även om filmen tar småsteg till en början, vet man att saker kommer hända, när som helst. Och det gör de verkligen. Det är utan tvekan en av de mest extrema och sjuka filmupplevelser jag varit med om. Jag tål mycket, men flera scener är riktigt grova. Och det är inte upprepande heller utan det kommer nya överraskningar hela tiden. Jag var beredd på en lite skruvad film, men inte så här.
Willem Dafoe har jag alltid gillat och han känns som vanligt gedigen. Han har en skön stil som saknas i dagens yngre skådespelare och känns hela tiden som han har fötterna på jorden. Han får dock under stora delar av filmen falla tillbaka för Charlotte Gainsbourg som har mest att jobba med. Hon ser inte bara ut som en knarkare, hon spelar även som en. Hon är definitivt inte vacker att titta på, men gör jobbet utan att ens blinka. Jag tycker hon blir lite väl hysterisk ett tag mot slutet, men å andra sidan är hennes karaktär sådan så man kan inte direkt klandra henne. En sak som jag tyckte var mindre bra var epilogen som förstörde lite för mig. Filmen hade gott och väl kunnat sluta innan epilogen då jag tyckte man redan hade sammanfattat allt.
Väldigt svårt att sätta betyg på filmen då det kan ligga på allt mellan en tvåa upp till en fyra. Känns som en film man måste diskutera och smälta innan man verkligen känner vad som är rätt. Förutom den starka känslan i filmen fanns en del riktigt snyggt filmade scener, speciellt i slowmotion. Men det blandades också med lite för mycket handhållen kamera som sänkte helheten för fotot. Hur som helst är det en fascinerande film som gjorde att jag inte bara satt kvar under hela eftertexterna för att avnjuta "Shining"-stämningen, utan lämnade biografen med ett stort leende på läpparna. Inte för att det var en strålande film, men för att den var så oväntat extrem så man nästan ville skratta. En sak är säker - det är årets sjukaste film, utan tvekan.
4 - Skådespelare
2 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.6
Genre: Drama/Rysare
Land: Danmark/Tyskland/Frankrike/Sverige/Italien/Polen
År: 2009
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg
Handling: Ett par drabbas av en tragisk händelse som leder till att kvinnan får fruktansvärd panikångest. Hennes make är terapeut och trots riktlinjer om att aldrig behandla sina nära och kära, försöker de tillsammans att brottas med hennes våndor, på platsen där hennes ångest upplevs som starkast; Eden, en övergiven stuga mitt i skogen. Den terapeutiska kampen utvecklas till ett krig mellan könen. Hennes demoner finns i de båda och inte ens han kommer undan naturens skoningslösa inneboende ondska.
Omdöme: En härligt sjuk upplevelse som visade sig vara något i hästväg. Det känns definitivt som detta bara kan göras av en europeisk regissör då Hollywood inte skulle skapa något så här skruvat och bisarrt. Filmen inleds med en prolog helt i svartvitt och ultra slowmotion. En på många sätt klockren inledning som berättar allt man behöver veta utan att någon dialog förekommer och ger filmen en bra start. Efter denna inledning drar filmen igång med att kvinnan (Charlotte Gainsbourg) får extrem panikångest och måste tas om hand av sin make (Willem Dafoe). När han inser att hon inte blir bättre beslutar han sig att de ska ta sig till den plats där hon känner mest rädsla - skogarna i Eden där de har en stuga.
Under filmens gång tänker jag på två regissörer som hade kunnat göra detta (iaf första halvan) och det är David Lynch samt Stanley Kubrick. Jag tänker genom hela filmen på The Shining då filmen lyckas skapa en otrolig atmosfär lik den i The Shining. Antar att det främst är musiken/ljuden som känns liknande, men det funkar definitivt för mig. Och även om filmen tar småsteg till en början, vet man att saker kommer hända, när som helst. Och det gör de verkligen. Det är utan tvekan en av de mest extrema och sjuka filmupplevelser jag varit med om. Jag tål mycket, men flera scener är riktigt grova. Och det är inte upprepande heller utan det kommer nya överraskningar hela tiden. Jag var beredd på en lite skruvad film, men inte så här.
Willem Dafoe har jag alltid gillat och han känns som vanligt gedigen. Han har en skön stil som saknas i dagens yngre skådespelare och känns hela tiden som han har fötterna på jorden. Han får dock under stora delar av filmen falla tillbaka för Charlotte Gainsbourg som har mest att jobba med. Hon ser inte bara ut som en knarkare, hon spelar även som en. Hon är definitivt inte vacker att titta på, men gör jobbet utan att ens blinka. Jag tycker hon blir lite väl hysterisk ett tag mot slutet, men å andra sidan är hennes karaktär sådan så man kan inte direkt klandra henne. En sak som jag tyckte var mindre bra var epilogen som förstörde lite för mig. Filmen hade gott och väl kunnat sluta innan epilogen då jag tyckte man redan hade sammanfattat allt.
Väldigt svårt att sätta betyg på filmen då det kan ligga på allt mellan en tvåa upp till en fyra. Känns som en film man måste diskutera och smälta innan man verkligen känner vad som är rätt. Förutom den starka känslan i filmen fanns en del riktigt snyggt filmade scener, speciellt i slowmotion. Men det blandades också med lite för mycket handhållen kamera som sänkte helheten för fotot. Hur som helst är det en fascinerande film som gjorde att jag inte bara satt kvar under hela eftertexterna för att avnjuta "Shining"-stämningen, utan lämnade biografen med ett stort leende på läpparna. Inte för att det var en strålande film, men för att den var så oväntat extrem så man nästan ville skratta. En sak är säker - det är årets sjukaste film, utan tvekan.
4 - Skådespelare
2 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.6
