Titel: The Time Traveler's Wife / Tidsresenärens hustru
Genre: Drama/Romantik/Sci-Fi
Land: USA
År: 2009
Regi: Robert Schwentke
I rollerna: Eric Bana, Rachel McAdams, Ron Livingston, Stephen Tobolowsky
Handling: Första gången Clare träffar sin blivande make Henry är hon bara sex år gammal. Henry är trettiosex och dyker upp hemma hos Clare från ingenstans. Det visar sig att han lider av en minst sagt märklig sjukdom som gör att han kastas från tidsålder till tidsålder. Han är en tidsresande och som sådan lever han ett komplicerat liv. Under åren som följer fortsätter Henry att besöka Clare och så småningom blir hon förälskad i honom. Men det är inte förrän Clare fyller tjugotvå som hennes och Henrys tidsåldrar synkroniseras för första gången, och i nutiden ser situationen plötsligt annorlunda ut. Clare känner igen sin tvillingsjäl och älskade, Henry har ingen aning om vem Clare är.
Omdöme: Jag är inte särskilt förtjust i romantiska komedier, även om det då och då kommer underhållande sådana. Men ett bra romantiskt drama är jag aldrig emot och uppskattar dem allt som oftast så länge karaktärerna inte är allt för skruvade. Vad som drog mig till den här filmen var Eric Bana och Rachel McAdams - två skådespelare jag gillar. Det visade sig att jag hade rätt, de passar mycket bra tillsammans och från allra första scen de har ihop känner jag att det kommer funka. Vill definitivt se mer av båda i större filmer.
Nu har jag inte läst boken, men det verkar vara skilda meningar vad gäller Eric Banas prestation. Han visar inte så mycket känslor och accepterar att han har denna sjukdom. Vissa verkar inte gilla att han inte visar känslor och tycker det är träigt skådespeleri, andra tycker han spelar karaktären perfekt. Jag gillar honom och tycker inte han behöver spela på ett annat sätt, jag förstår varför han inte visar så mycket känslor. Men att se honom med den söta Rachel McAdams gör att det blir rakt igenom mysigt.
Det känns som man tar ämnet på allvar och även om det finns några roliga stunder så försvinner aldrig allvaret från scenen. Och det är något filmen vinner mycket på - att det känns genuint. Visst kunde det varit än mer romantiskt och tragiskt, men det känns som det är så där lagom så man känner vad de känner. Att tänka på logiska luckor och liknande gör jag inte även om man funderar en del över varför han hamnar där han hamnar och varför just då. Man lämnar alltså en del obesvarat och det har jag inga problem med, det brukar bli bättre så.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.2
Genre: Drama/Romantik/Sci-Fi
Land: USA
År: 2009
Regi: Robert Schwentke
I rollerna: Eric Bana, Rachel McAdams, Ron Livingston, Stephen Tobolowsky
Handling: Första gången Clare träffar sin blivande make Henry är hon bara sex år gammal. Henry är trettiosex och dyker upp hemma hos Clare från ingenstans. Det visar sig att han lider av en minst sagt märklig sjukdom som gör att han kastas från tidsålder till tidsålder. Han är en tidsresande och som sådan lever han ett komplicerat liv. Under åren som följer fortsätter Henry att besöka Clare och så småningom blir hon förälskad i honom. Men det är inte förrän Clare fyller tjugotvå som hennes och Henrys tidsåldrar synkroniseras för första gången, och i nutiden ser situationen plötsligt annorlunda ut. Clare känner igen sin tvillingsjäl och älskade, Henry har ingen aning om vem Clare är.
Omdöme: Jag är inte särskilt förtjust i romantiska komedier, även om det då och då kommer underhållande sådana. Men ett bra romantiskt drama är jag aldrig emot och uppskattar dem allt som oftast så länge karaktärerna inte är allt för skruvade. Vad som drog mig till den här filmen var Eric Bana och Rachel McAdams - två skådespelare jag gillar. Det visade sig att jag hade rätt, de passar mycket bra tillsammans och från allra första scen de har ihop känner jag att det kommer funka. Vill definitivt se mer av båda i större filmer.
Nu har jag inte läst boken, men det verkar vara skilda meningar vad gäller Eric Banas prestation. Han visar inte så mycket känslor och accepterar att han har denna sjukdom. Vissa verkar inte gilla att han inte visar känslor och tycker det är träigt skådespeleri, andra tycker han spelar karaktären perfekt. Jag gillar honom och tycker inte han behöver spela på ett annat sätt, jag förstår varför han inte visar så mycket känslor. Men att se honom med den söta Rachel McAdams gör att det blir rakt igenom mysigt.
Det känns som man tar ämnet på allvar och även om det finns några roliga stunder så försvinner aldrig allvaret från scenen. Och det är något filmen vinner mycket på - att det känns genuint. Visst kunde det varit än mer romantiskt och tragiskt, men det känns som det är så där lagom så man känner vad de känner. Att tänka på logiska luckor och liknande gör jag inte även om man funderar en del över varför han hamnar där han hamnar och varför just då. Man lämnar alltså en del obesvarat och det har jag inga problem med, det brukar bli bättre så.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.2
