Titel: Wall Street: Money Never Sleeps
Genre: Drama
Land: USA
År: 2010
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Michael Douglas, Shia LaBeouf, Josh Brolin, Carey Mulligan, Frank Langella, Eli Wallach, Susan Sarandon
Handling: Frisläppt efter ett långt fängelstraff finner sig Gordon Gekko utanför den värld han en gång dominerade. Men en ung idealistisk finansmäklare lär sig den hårda vägen att Gekko fortfarande är en mästare på att manipulera – och att Wall Street idag mer än någonsin är platsen där pengar aldrig sover.
Omdöme: Det så omtalade och älskade originalet såg Michael Douglas kamma hem Oscarn efter en imponerande och minst sagt minnesvärd prestation. En uppföljare över 20 år senare var väl inte direkt på toppen av min lista, men med Oliver Stone bakom kameran och en gedigen grupp skådespelare var det trots allt en film jag var nyfiken på. Att den skulle kunna bräcka originalet var inget jag ens drömde om och givetvis ska man inte heller ställa några sådana förväntningar på filmen.
Jag var väl mest orolig för att Shia LaBeouf skulle kunna förstöra det mesta då Charlie Sheen (som må ha varit en medelmåttig skådespelare men ändå hade det rätta i sig), passade ganska så perfekt. Men lite överraskande gör han faktiskt bra ifrån sig och växer genom filmen och klarar av att mäta sig med de mer etablerade veteranerna. Han är en mer modern version av Bud Fox (Sheen) och det är skönt att man undvikit att lägga in en massa humor och skämt och istället gjort filmen seriös.
Den som däremot stör mig något fruktansvärt är Carey Mulligan som spelar Gordon Gekkos dotter och Jake Moores (LaBeouf) flickvän, Winnie. Hon spelar en vänsterradikal feminist på ett otroligt kallt och enformigt sätt. Hon är en helt ok skådespelerska, men hon är definitivt inte min typ av skådespelerska och är väldigt tråkig, inte ens söt. Visst, karaktären spelar också roll, men jag hade hellre sett en som Michelle Williams istället då hon är lite samma typ, men har ett mycket bredare register och är mer sympatisk. Jag känner helt enkelt absolut noll för Mulligan, vilket är synd då LaBeouf verkligen försöker.
Michael Douglas är tillbaka som Gordon Gekko, underbart. Men jag är besviken under en lång period av filmen då han endast är med som en bifigur och får lite utrymme. Som tur är tar man även fram den gamla Gekko man lärt sig älska genom åren. Tyvärr får han inte det utrymmet som han förtjänar, men några ljustglimtar bjuds man på och Douglas visar att takterna fortfarande sitter i. En som annars stjäl showen lite är Frank Langella som även han tyvärr är med alldeles för lite, men som får mycket att jobba med. Hans scener och historia är nog filmens kanske starkaste och drar verkligen igång filmen på allvar.
Något som är lite synd och överraskande är att man i princip lämnat kontoren i skyskraporna och själva Wall Street och istället koncentrerar sig på dramat i privatliven hos de inblandade. Med sin längd på nästan 2.15 känns filmen onödigt lång där man enkelt hade kunnat klippa bort några partier. Trots sin längd är det dock inte så kännbart då den ändå flyter på hela tiden, men lite trimning hade hjälpt. Sen är jag inte helt nöjd med hur man avslutar filmen, det är liksom lite för enkelt och tillrättalagt. Jag är trots allt nöjd, inte jättenöjd kanske, men det är en seriös uppföljare som gjorts med eftertanke.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.0
