Titel: Per qualche dollaro in più / For a Few Dollars More / För några få dollar mer
Genre: Spaghettivästern
Land: Italien/Spanien/Västtyskland
År: 1965
Regi: Sergio Leone
I rollerna: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Gian Maria Volontè, Klaus Kinski
Handling: Den snabbskjutande prisjägaren som oftast kallas Mannen utan namn är tillbaka. Här slår han sig ihop med f.d. sydstatsöversten Mortimer för att ringa in skurken El Indio och dennes gäng, samt ett kassaskåp fyllt med dollars.
Omdöme: Den andra filmen i dollartrilogin ser Lee Van Cleef hoppa ombord som prisjägaren Mortimer som är ute efter de stora pengarna. Men mannen utan namn, här kallad Monco (Clint Eastwood), vill också vara med och leka och de två beslutar sig för att försöka arbeta tillsammans när de ska försöka plocka in farlige och galne El Indio (Gian Maria Volontè) och hans gäng. Men Mortimer har mer personliga skäl än pengar som gör hans jakt till en blodig hämnd.
Det är en stilsäkrare film om man jämför med den första filmen i trilogin, men med det sagt så var första filmen skickligt genomförd den med. Man kan inte låta bli att njuta av en sån här film som lyckas kombinera alla ingredienser så väl. De tre huvudskådespelarna Clint Eastwood, Lee Van Cleef och Gian Maria Volontè är som gjutna i sina roller och om man bara tittar på El Indios gäng ser man hur perfekt alla passar i den skitiga miljön. För här finns inga snyggingar, det är ett gäng slitna karaktärer som kräver slitna ansikten.
Ennio Morricone skapar här underbar musik som vrids upp precis när det behövs för att ge den lilla extra nerven till viktiga scener. Det är både vackert, sorgligt och spänt, många gånger på en och samma gång. Och med en kraftfull melodi som spelas varje gång en fickklocka öppnas som blivit välkänd. Just fickklockan har en viktig del av historien som berättas och det tycker jag är en bra twist som bakats in i storyn. Det fulländade kom senare för Sergio Leone, men det är en mycket sevärd del i trilogin.
4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.3
Genre: Spaghettivästern
Land: Italien/Spanien/Västtyskland
År: 1965
Regi: Sergio Leone
I rollerna: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Gian Maria Volontè, Klaus Kinski
Handling: Den snabbskjutande prisjägaren som oftast kallas Mannen utan namn är tillbaka. Här slår han sig ihop med f.d. sydstatsöversten Mortimer för att ringa in skurken El Indio och dennes gäng, samt ett kassaskåp fyllt med dollars.
Omdöme: Den andra filmen i dollartrilogin ser Lee Van Cleef hoppa ombord som prisjägaren Mortimer som är ute efter de stora pengarna. Men mannen utan namn, här kallad Monco (Clint Eastwood), vill också vara med och leka och de två beslutar sig för att försöka arbeta tillsammans när de ska försöka plocka in farlige och galne El Indio (Gian Maria Volontè) och hans gäng. Men Mortimer har mer personliga skäl än pengar som gör hans jakt till en blodig hämnd.
Det är en stilsäkrare film om man jämför med den första filmen i trilogin, men med det sagt så var första filmen skickligt genomförd den med. Man kan inte låta bli att njuta av en sån här film som lyckas kombinera alla ingredienser så väl. De tre huvudskådespelarna Clint Eastwood, Lee Van Cleef och Gian Maria Volontè är som gjutna i sina roller och om man bara tittar på El Indios gäng ser man hur perfekt alla passar i den skitiga miljön. För här finns inga snyggingar, det är ett gäng slitna karaktärer som kräver slitna ansikten.
Ennio Morricone skapar här underbar musik som vrids upp precis när det behövs för att ge den lilla extra nerven till viktiga scener. Det är både vackert, sorgligt och spänt, många gånger på en och samma gång. Och med en kraftfull melodi som spelas varje gång en fickklocka öppnas som blivit välkänd. Just fickklockan har en viktig del av historien som berättas och det tycker jag är en bra twist som bakats in i storyn. Det fulländade kom senare för Sergio Leone, men det är en mycket sevärd del i trilogin.
4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.3
