Titel: The Killers / Bödlarna
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1964
Regi: Don Siegel
I rollerna: Lee Marvin, John Cassavetes, Angie Dickinson, Ronald Reagan
Handling: Två förvånansvärt vetgiriga yrkesmördare mördar en man och försöker sedan rekonstruera hans levnadsöde. De kan inte förstå varför mannen varken försökte fly eller göra motstånd.
Omdöme: För något år sedan såg jag originalet Hämnarna från 1946 och var inte allt för förtjust i den. Det enda riktigt positiva var de två mördarna, men de var med alldeles för lite. Jag har lite samma känsla när jag ser denna version, som skiljer sig ganska mycket från originalet. Man kan säga att Don Siegel berättat sin version av Ernest Hemingways historia. Filmen börjar på ett liknande sätt som 1946-års version. Två mördare dyker upp och dödar en man. Man får sedan i återblickar se vem mannen var och orsaken till att han blir dödad. Upplägget är smart och jag gillar det här.
Problemet är att det blir för långsamt tempo vid flera av återblickarna, främst i början av filmen. Man får se hur den mördade mannen, Johnny North (John Cassavetes), träffar den mystiska och förföriska kvinnan Sheila Farr (Angie Dickinson). Detta parti är verkligen för långt och ointressant då man förstår vart det ska leda. Men så dyker de två mördarna upp igen och man befinner sig i "nutid". De två mördarna leds av coola Lee Marvin som spelar den rutinerade, iskalle och äldre lönnmördaren. Till sin hjälp har han Clu Gulager som är lite mer lättsam och, enligt mig, fjantig. Lite synd att man inte kunde ha en lika cool "andremördare". Om man samtidigt hade gjort filmens tillbakablickar intressantare och kortare, hade detta kunnat blivit en riktig klassiker.
Ronald Reagan spelar i sin sista film för första gången en "bad guy" och gör det överraskande bra. Det är scenerna med honom och (framförallt) Lee Marvin som är klart bäst. Men även John Cassavetes sköter sig bra i filmen. Filmens starkaste scener dyker upp mot slutet då filmen verkligen tar fart och har några härliga sekvenser. Man känner verkligen att man hade velat se mer av Lee Marvin när filmen slutar. Don Siegel har ändå skapat en stundtals läcker film som jag är säker på hade blivit riktigt bra om den haft en större budget och om man som sagt gett de två mördarna än mer utrymme och kapat tillbakablicksscenerna. Filmen var ändå tänkt som en TV-film till en början, men ansågs för våldsam och gjordes till biofilm istället. Så kan man sammanfatta filmen - börjar som en TV-film och avslutas som en riktig biofilm...
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.9
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1964
Regi: Don Siegel
I rollerna: Lee Marvin, John Cassavetes, Angie Dickinson, Ronald Reagan
Handling: Två förvånansvärt vetgiriga yrkesmördare mördar en man och försöker sedan rekonstruera hans levnadsöde. De kan inte förstå varför mannen varken försökte fly eller göra motstånd.
Omdöme: För något år sedan såg jag originalet Hämnarna från 1946 och var inte allt för förtjust i den. Det enda riktigt positiva var de två mördarna, men de var med alldeles för lite. Jag har lite samma känsla när jag ser denna version, som skiljer sig ganska mycket från originalet. Man kan säga att Don Siegel berättat sin version av Ernest Hemingways historia. Filmen börjar på ett liknande sätt som 1946-års version. Två mördare dyker upp och dödar en man. Man får sedan i återblickar se vem mannen var och orsaken till att han blir dödad. Upplägget är smart och jag gillar det här.
Problemet är att det blir för långsamt tempo vid flera av återblickarna, främst i början av filmen. Man får se hur den mördade mannen, Johnny North (John Cassavetes), träffar den mystiska och förföriska kvinnan Sheila Farr (Angie Dickinson). Detta parti är verkligen för långt och ointressant då man förstår vart det ska leda. Men så dyker de två mördarna upp igen och man befinner sig i "nutid". De två mördarna leds av coola Lee Marvin som spelar den rutinerade, iskalle och äldre lönnmördaren. Till sin hjälp har han Clu Gulager som är lite mer lättsam och, enligt mig, fjantig. Lite synd att man inte kunde ha en lika cool "andremördare". Om man samtidigt hade gjort filmens tillbakablickar intressantare och kortare, hade detta kunnat blivit en riktig klassiker.
Ronald Reagan spelar i sin sista film för första gången en "bad guy" och gör det överraskande bra. Det är scenerna med honom och (framförallt) Lee Marvin som är klart bäst. Men även John Cassavetes sköter sig bra i filmen. Filmens starkaste scener dyker upp mot slutet då filmen verkligen tar fart och har några härliga sekvenser. Man känner verkligen att man hade velat se mer av Lee Marvin när filmen slutar. Don Siegel har ändå skapat en stundtals läcker film som jag är säker på hade blivit riktigt bra om den haft en större budget och om man som sagt gett de två mördarna än mer utrymme och kapat tillbakablicksscenerna. Filmen var ändå tänkt som en TV-film till en början, men ansågs för våldsam och gjordes till biofilm istället. Så kan man sammanfatta filmen - börjar som en TV-film och avslutas som en riktig biofilm...
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.9
