Titel: The French Connection - lagens våldsamma män
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: William Friedkin
I rollerna: Gene Hackman, Roy Scheider, Fernando Rey, Tony Lo Bianco
Handling: Bygger på en verklig händelse om kriminalinspektörerna Jimmy "Popeye" Doyle och Buddy Russo i New York. De jobbar med att avslöja en narkotikasmugglarliga och kommer The French Connection på spåren.
Omdöme: För varje gång jag ser den blir den bara bättre. Filmen känns så där 70-tals sunkig samtidigt som det ger den det lilla extra för att vara än mer trovärdig. Likt Dirty Harry lyckas den att vara hård och fartfylld utan att lägga några som helst fingrar emellan. En noterbar sak som jag inte tänkt på tidigare är att det inte finns en enda stor kvinnlig roll (endast två kvinnliga småroller). Vad detta gör är att filmen hela tiden fokuserar på det viktiga och det är spaning, spaning och åter spaning. Det finns inte tid till kvinnligt sällskap eller problem med familjen. Det är en av anledningarna till varför den lyckas så väl och står ut från mängden.
Filmen börjar annars med att poliskollegorna Jimmy "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och Buddy Russo (Roy Scheider) försöker sätta dit knarkare på gatan (främst barer). En kväll efter jobbet tar de sig ett glas på ett uteställe och får syn på Salvatore Boca (Tony Lo Bianco) tillsammans med några kända knarksmugglare. De bestämmer sig för att spana på Boca och upptäcker snart att det är något lurt på gång. Samtidigt får vi se Alain Charnier (Fernando Rey) som förbereder sig för att resa från sitt Marseille till New York. Något stort är på gång och det är upp till "Popeye" och Buddy att försöka ta reda på exakt vad.
Filmen glorifierar aldrig polisyrket och det är många sena arbetspass och nätter för de två poliserna. Samtidigt som skurkarna har lyxmiddagar måste de stå ute i kylan i flera timmar och vänta på att deras måltavlor ska röra på sig. Rakt igenom hela filmen är det antingen högt tempo eller en tät stämning som gör det omöjligt att tappa intresset för en endaste sekund. Ja, förutom det faktum att musiken tappar fokus då och då och går från passande och stämningsfull till att låta som någon som experimenterar med droger och samtidigt gör detsamma med olika musikinstrument som inte passar.
Det är utan tvekan en riktigt bra film som bara höjs i mina ögon för varje gång jag ser den. Skådespeleriet är riktigt bra av samtliga inblandade där Gene Hackman givetvis måste nämnas lite extra. Han är fullständigt övertygande som hårdnackad polis som aldrig ger upp och som är varje brottslings värsta mardröm. Roy Scheider sköter sig bra han med, men har en mer nedtonad roll. Tony Lo Bianco och Fernando Rey som Salvatore Boca respektive Alain Charnier passar båda ypperligt i sina roller som den sliskige och hale italienaren respektive den sluge fransosen. Man har helt enkelt lyckats rollsätta helt perfekt.
Avslutningsvis måste jag prata lite om biljakten, även om det inte är en riktig biljakt enligt mig då det endast är en bil som är inblandad. Jag tycker det finns bättre biljakter (som t.ex. Bullitt, To Live and Die in L.A. och The Seven-Ups), men det som gör denna jakt så bra är klippningen och nerven man lyckas skapa. Sen är det inte lätt att få till det så bra i New York av alla ställen. Kanske inte så konstigt att en av bilarna som kör in i "Popeye" under jakten inte ens var planerad utan det var en vanlig bilist på väg till jobbet som inte hade en aning om att de spelade in en film ! Men tagningen blev så pass bra och realistisk att de beslutade sig att ha kvar den i filmen, helt rätt. Detta är helt enkelt en av de allra bästa polisfilmerna och måste räknas i samma klass som Dirty Harry, som alltid varit en personlig favorit.
5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.9
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: William Friedkin
I rollerna: Gene Hackman, Roy Scheider, Fernando Rey, Tony Lo Bianco
Handling: Bygger på en verklig händelse om kriminalinspektörerna Jimmy "Popeye" Doyle och Buddy Russo i New York. De jobbar med att avslöja en narkotikasmugglarliga och kommer The French Connection på spåren.
Omdöme: För varje gång jag ser den blir den bara bättre. Filmen känns så där 70-tals sunkig samtidigt som det ger den det lilla extra för att vara än mer trovärdig. Likt Dirty Harry lyckas den att vara hård och fartfylld utan att lägga några som helst fingrar emellan. En noterbar sak som jag inte tänkt på tidigare är att det inte finns en enda stor kvinnlig roll (endast två kvinnliga småroller). Vad detta gör är att filmen hela tiden fokuserar på det viktiga och det är spaning, spaning och åter spaning. Det finns inte tid till kvinnligt sällskap eller problem med familjen. Det är en av anledningarna till varför den lyckas så väl och står ut från mängden.
Filmen börjar annars med att poliskollegorna Jimmy "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och Buddy Russo (Roy Scheider) försöker sätta dit knarkare på gatan (främst barer). En kväll efter jobbet tar de sig ett glas på ett uteställe och får syn på Salvatore Boca (Tony Lo Bianco) tillsammans med några kända knarksmugglare. De bestämmer sig för att spana på Boca och upptäcker snart att det är något lurt på gång. Samtidigt får vi se Alain Charnier (Fernando Rey) som förbereder sig för att resa från sitt Marseille till New York. Något stort är på gång och det är upp till "Popeye" och Buddy att försöka ta reda på exakt vad.
Filmen glorifierar aldrig polisyrket och det är många sena arbetspass och nätter för de två poliserna. Samtidigt som skurkarna har lyxmiddagar måste de stå ute i kylan i flera timmar och vänta på att deras måltavlor ska röra på sig. Rakt igenom hela filmen är det antingen högt tempo eller en tät stämning som gör det omöjligt att tappa intresset för en endaste sekund. Ja, förutom det faktum att musiken tappar fokus då och då och går från passande och stämningsfull till att låta som någon som experimenterar med droger och samtidigt gör detsamma med olika musikinstrument som inte passar.
Det är utan tvekan en riktigt bra film som bara höjs i mina ögon för varje gång jag ser den. Skådespeleriet är riktigt bra av samtliga inblandade där Gene Hackman givetvis måste nämnas lite extra. Han är fullständigt övertygande som hårdnackad polis som aldrig ger upp och som är varje brottslings värsta mardröm. Roy Scheider sköter sig bra han med, men har en mer nedtonad roll. Tony Lo Bianco och Fernando Rey som Salvatore Boca respektive Alain Charnier passar båda ypperligt i sina roller som den sliskige och hale italienaren respektive den sluge fransosen. Man har helt enkelt lyckats rollsätta helt perfekt.
Avslutningsvis måste jag prata lite om biljakten, även om det inte är en riktig biljakt enligt mig då det endast är en bil som är inblandad. Jag tycker det finns bättre biljakter (som t.ex. Bullitt, To Live and Die in L.A. och The Seven-Ups), men det som gör denna jakt så bra är klippningen och nerven man lyckas skapa. Sen är det inte lätt att få till det så bra i New York av alla ställen. Kanske inte så konstigt att en av bilarna som kör in i "Popeye" under jakten inte ens var planerad utan det var en vanlig bilist på väg till jobbet som inte hade en aning om att de spelade in en film ! Men tagningen blev så pass bra och realistisk att de beslutade sig att ha kvar den i filmen, helt rätt. Detta är helt enkelt en av de allra bästa polisfilmerna och måste räknas i samma klass som Dirty Harry, som alltid varit en personlig favorit.
5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.9
