Titel: Flic Story / Snuten
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike/Italien
År: 1975
Regi: Jacques Deray
I rollerna: Alain Delon, Jean-Louis Trintignant, Claudine Auger, Paul Crauchet
Handling: Året är 1947 och polisen jagar rånaren och mördaren Emile Buisson som precis rymt från fängelset. Filmen bygger på verklighetsbaserade händelser och baseras på polismannen Roger Borniches självbiografi som detaljerat beskriver jakten på brottslingen och hans gäng.
Omdöme: Av någon anledning hade jag fått för mig att det här skulle vara en lättsammare film där Alain Delon och Jean-Louis Trintignant agerar på var sin sida lagen, men med glimten i ögat. Orsaken till att jag fick för mig detta var nog mest DVD-omslaget (inte det som syns här ovanför) där de två går bredvid varandra i sina långa rockar. Men istället fick jag en hård, välgjord och intressant skildring av denna brottsling som drog sin pistol mot vem som helst, när som helst. Om han bara hade minsta misstanke på att någon försökte lura honom eller var i vägen för honom, om det så var hans "vän", tryckte han av. Filmen påminner och ger mig liknande känsla som Le deuxième souffle av Jean-Pierre Melville gav mig (fast den var snäppet vassare).
Delon spelar polisen Bourniche som ständigt har en tänd cigg i munnen och går sin chef på nerverna. Men han är lite av en superpolis och får ändå förtroendet att ta hand om fallet och försöka få fast Buisson. Han spelas i sin tur av Trintignant (mycket bra) som med sina ansiktsuttryck visar prov på en kallblodig och smått galen mördare/rånare. Jag har i efterhand läst att han blev en mördare först efter att hans fru och barn dödades under tiden han satt i fängelse. Detta lär ha påverkat honom och gett honom inställningen att inte bry sig ett dugg. Samtidigt visar han en god sida som bl.a. polisen Buisson märker av. En film som överraskade ganska mycket på mig faktiskt och jag är säker på att den varit klassad som liten klassiker om den gjorts på 60-talet och varit i svartvitt. Men jag gillar den som den är och har inte mycket att klaga på. Kanske sista kvarten som kunde haft lite mer fart, men då den är verklighetsbaserad är det ändå förståligt.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.8
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike/Italien
År: 1975
Regi: Jacques Deray
I rollerna: Alain Delon, Jean-Louis Trintignant, Claudine Auger, Paul Crauchet
Handling: Året är 1947 och polisen jagar rånaren och mördaren Emile Buisson som precis rymt från fängelset. Filmen bygger på verklighetsbaserade händelser och baseras på polismannen Roger Borniches självbiografi som detaljerat beskriver jakten på brottslingen och hans gäng.
Omdöme: Av någon anledning hade jag fått för mig att det här skulle vara en lättsammare film där Alain Delon och Jean-Louis Trintignant agerar på var sin sida lagen, men med glimten i ögat. Orsaken till att jag fick för mig detta var nog mest DVD-omslaget (inte det som syns här ovanför) där de två går bredvid varandra i sina långa rockar. Men istället fick jag en hård, välgjord och intressant skildring av denna brottsling som drog sin pistol mot vem som helst, när som helst. Om han bara hade minsta misstanke på att någon försökte lura honom eller var i vägen för honom, om det så var hans "vän", tryckte han av. Filmen påminner och ger mig liknande känsla som Le deuxième souffle av Jean-Pierre Melville gav mig (fast den var snäppet vassare).
Delon spelar polisen Bourniche som ständigt har en tänd cigg i munnen och går sin chef på nerverna. Men han är lite av en superpolis och får ändå förtroendet att ta hand om fallet och försöka få fast Buisson. Han spelas i sin tur av Trintignant (mycket bra) som med sina ansiktsuttryck visar prov på en kallblodig och smått galen mördare/rånare. Jag har i efterhand läst att han blev en mördare först efter att hans fru och barn dödades under tiden han satt i fängelse. Detta lär ha påverkat honom och gett honom inställningen att inte bry sig ett dugg. Samtidigt visar han en god sida som bl.a. polisen Buisson märker av. En film som överraskade ganska mycket på mig faktiskt och jag är säker på att den varit klassad som liten klassiker om den gjorts på 60-talet och varit i svartvitt. Men jag gillar den som den är och har inte mycket att klaga på. Kanske sista kvarten som kunde haft lite mer fart, men då den är verklighetsbaserad är det ändå förståligt.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.8
