Closer

Titel: Closer
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2004
Regi: Mike Nichols
I rollerna: Jude Law, Natalie Portman, Clive Owen, Julia Roberts

Handling: En dramatisk berättelse om två par och deras passion, kärlek och svek. När mannen från det första paret träffar kvinnan från det andra paret uppstår stora komplikationer.

Omdöme: Det hela börjar med att Alice (Natalie Portman) och Dan (Jude Law) träffar på varandra i London när Alice blir påkörd. De blir ett par, men när Dan blir fotograferad av Anna (Julia Roberts) uppstår känslor. Dan fixar dock via internet fram ett möte mellan Anna och läkaren Larry (Clive Owen), något som leder till känslor. De två paren är dock långt ifrån perfekta, snarare tvärtom.



Till en början känner jag att det kommer bli Larry och Alice som kommer vara "de goda" och som jag kommer gilla under filmens gång. Dan och Anna har jag tidigt svårt för, mycket pga att jag aldrig gillat Julia Roberts. Men här fungerar hon faktiskt för en gångs skull ganska bra. Rollen skulle egentligen ha spelats av Cate Blanchett, men då hon blev gravid hoppade hon av. Väldigt synd för jag gillar henne mycket mer. Det kanske mest intressanta med filmen är att man aldrig vet var man har karaktärerna som ändras hela tiden och man vet inte vem man ska tycka om och inte.



Bästa prestationerna ger nog de båda Oscarsnominerade - Natalie Portman och Clive Owen som båda visar prov på det bredaste registret. Men även Jude Law och Julia Roberts sköter sig bra i denna skådespelardröm med mycket dialog och svängningar. Det största problemet som jag ser det är att jag mest känner tomhet genom hela filmen. Jag förmodar att det är karaktärerna som i många avseenden är så svåra att tycka om. Men det är också en annorlunda inblick i ett romantiskt drama då det sällan saknas någon karaktär man kan gilla. Tyvärr blev filmen inte så bra som jag hade hoppats, mycket pga avsaknaden av känslor.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

The Lost Boys

Titel: The Lost Boys
Genre: Skräck/Fantasy/Thriller/Komedi
Land: USA
År: 1987
Regi: Joel Schumacher
I rollerna: Jason Patric, Kiefer Sutherland, Dianne Wiest, Corey Haim

Handling: Bröderna Michael och Sam flyttar tillsammans med sin mamma till den lilla kuststaden Santa Carla i Kalifornien. Santa Carlas enda kvällsattraktion är nöjesfältet där stadens ungdomar samlas. Det är där Michael träffar Star, den vackraste tjej han någonsin sett. Men Star är tillsammans med David, ledaren för fruktade The Lost Boys. Deras livsfilosofi är enkel; sova hela dagen, festa hela natten, aldrig bli vuxen, aldrig dö...

Omdöme: Denna kultförklarade ungdomsfilm fungerade nog bättre när den kom och var säkert populär bland de som då såg den, främst ungdomarna. Filmen börjar med att Lucy (Dianne Wiest) tillsammans med sina två söner Michael (Jason Patric) och Sam (Corey Haim) bilar till Santa Carla där de ska flytta in hos Lucys far. Snart märker de dock att något inte står rätt till i staden. Sam, som gillar att läsa serietidningar, hittar en affär som säljer just sådana och där jobbar bröderna Edgar och Alan Frog. Dessa varnar honom för vad det finns mycket av i staden - vampyrer.



Filmen har en riktigt typisk 80-tals känsla med modet, frisyrerna, musiken och hela den mysiga atmosfären. Ungdomarna samlas vid nöjesfältet nere vid vattnet där de lyssnar på musik och har kul tillsammans. Där får den äldre brodern Michael syn på Star som flörtar med honom. Han upptäcker dock snart att hon hänger med ett motorcykelgäng ledda av David (Kiefer Sutherland) som älskar att vara ute på kvällen/natten, men som inte vistas ute på dagtid. Till stora delar tycker jag filmen fungerar ganska bra och ett plus är att man inte får se dem flyga vilket hade försört mycket (med tanke på att det hade sett väldigt B ut). Filmen blir lite för överdriven mot slutet och avslutningen blir för mycket.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

The Spy Who Loved Me

Titel: The Spy Who Loved Me / Älskade spion
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1977
Regi: Lewis Gilbert
I rollerna: Roger Moore, Barbara Bach, Curd Jürgens, Richard Kiel

Handling: En rysk och en brittisk ubåt som är omöjliga att spåra försvinner under mystiska omständigheter. Britterna sätter sin bäste man på uppdraget nämligen agent 007, James Bond. Ryssarna ger uppdraget till major Amasova, med kodnamnet "Triple X". Till att börja med kämpar de två mot varandra, men snart tvingas de samarbeta mot den verliga fienden; den galne redaren och miljardären Stromberg som vill utplåna världen för att istället bygga en fantasivärld under havsytan.

Omdöme: En av de mer populära Bond-filmerna och enligt Roger Moore hans personliga favorit av de han gjorde. Efter det att en brittisk och sovjetisk ubåt mystiskt försvunnit, sätter respektive underrättelsetjänst in sin bästa agent på uppdraget. James Bond (Roger Moore) och Anya Amasova (Barbara Bach) måste lära sig samarbeta för att hitta vem som ligger bakom och beger sig till en början till Kairo, Egypten. Där träffar de på ett par utsända mördare, bl.a. den enorme Jaws med ståltänder. Jaws kommer förfölja dem vart de än går och terrorisera dem.



Karl Stromberg (Curd Jürgens) är mannen som ligger bakom allt och som lever under vattnet i sin enorma undervattensanläggning. Han är en enstöring och har inga problem med att likvidera älskarinnor, medarbetare och framförallt fiender. Ken Adam, filmens produktionsdesigner, blev nominerad för en Oscar för sin sanslöst skickliga design av de olika inspelningsplatserna. Han var med på sju Bond-filmer och satte sin säregna stil på designen av bl.a. skurkarnas nästen. I många avseenden var det han som skapade den speciella Bond-känslan som inte går att ta miste på. Noterbart är att en viss Stanley Kubrick kom till inspelningshangaren där slutscenen skulle utspela sig för att hjälpa till med ljussättningen. Ken Adam jobbade bl.a. på Dr. Strangelove och Barry Lyndon (den senare vann han en Oscar för).



Musiken av Marvin Hamlisch blev även den Oscarsnominerad och jaktmelodin är riktigt bra och klassisk Bond. Och som om det inte vore nog har man kanske den häftigaste Bond-bilen av dem alla i den vita Lotusen som görs om till en undervattensbil/ubåt. Barbara Bach har jag lite blandade känslor för då hon dels kan se bedårande ut för att blanda det med lite mindre bra prestationer. Men överlag fungerar hon helt klart bra. Curd Jürgens fungerar också som huvudskurk, men är inte någon av de mer minnesvärda. Men Jaws (Richard Kiel) är helt klart en av de bästa, om inte den bästa, Bond-skurken någonsin. Runt 2.15 lång och med ståltänder - inte vad man vill stöta på om man heter James Bond. Allt som allt en trevlig Bond, men ändå fattas det något för att göra den till de bästa.



Bondskurk(ar):
Carl Stromberg (Curd Jürgens) - 3
Jaws (Richard Kiel) - 5

Bondbrud(ar):
Anya Amasova (Barbara Bach) - 3

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Time Limit

Titel: Time Limit / Krigets ansikte
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1957
Regi: Karl Malden
I rollerna: Richard Widmark, Richard Basehart, Dolores Michaels, Martin Balsam

Handling: Militärutredaren Överste Edwards blir tilldelad ett fall som involverar Major Cargill som anklagas för förräderi under tiden han satt som fånge i ett koreanskt fångläger. General Connors, vars son dog i fånglägret, vill ha en snabb utredning och sätter Edwards under stor tidspress.

Omdöme: Skicklige skådespelaren Karl Malden gjorde här sin regidebut, vilket också blev hans enda. Men anledningen till att det inte blev fler regiuppdrag för honom tror jag mer berodde på att han koncentrerade sig på att etablera sig som skådespelare än att han var en dålig regissör. För här bevisar han att han hade talang även bakom kameran och speciellt vad som krävdes för att få ut det bästa ur skådespelarna. Han vann iofs en Oscar redan 1952 och kanske ville testa något annat.



Favoriten Richard Widmark, som var med och producerade filmen, spelar militärutredaren Överste Edwards i huvudrollen som är mitt uppe i en tuff utredning. Han har flera vittnen att förhöra samt den anklagade Major Cargill (Richard Basehart) som uppträder väldigt kallt och erkännande, men som Edwards misstänker döljer något. Stora delar av filmen utspelar sig inne på Edwards kontor där vittnena, den anklagade, Furir Baker (Martin Balsam), som är en slags springpojke åt Edwards, samt Edwards sekreterare Korpral Jean Evans (Dolores Michaels) samlas. Allt som allt en trevlig liten film som stegvis höjer intensiteten och har en bra upplösning på det hela.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

The Breakfast Club

Titel: The Breakfast Club
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1985
Regi: John Hughes
I rollerna: Emilio Estevez, Molly Ringwald, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason

Handling: Fem ungdomar, från olika socialgrupper, blir tvungna att tillbringa en lördag tillsammans när de alla fått kvarsittning. Andrew, John, Claire, Brian och Allison upptäcker för första gången att de kan prata med varandra och diskuterar allt från föräldrar och sex till pressen om att leva upp till det folk tror att man är. De fem inser att de faktiskt har mer gemensamt än vad de trott och lär sig mer om sig själva och varandra än de gjort tidigare.

Omdöme: Ungdomsfilm när den är som bäst - från 80-talet och gjord av John Hughes. Platsen är en skola i Chicago, det är lördag och fem ungdomar samlas för att sitta av sin kvarsittning på nio timmar. Läraren Richard Vernon (Paul Gleason) kör med stenhårda tag under kvarsittningen och visar tidigt vem som bestämmer. Den rebelliska John (Judd Nelson) är dock föga imponerad och ställer till med det ena efter det andra. Sportige Andrew (Emilio Estevez) har svårt för Johns kaxiga attityd och likaså har Claire (Molly Ringwald) svårt för Johns konstanta påhopp. Brian (Anthony Michael Hall) är en skötsam och mycket duktig elev som ses som en tönt av de övriga. Och Allison (Ally Sheedy) är den tystlåtna och mystiska tjejen som är en notorisk lögnerska.



Det blir verkligen en oförglömlig dag för de inblandade där man går från att inte ha något som helst gemensamt med iständigt tjafsande. Men någonstans på vägen hittar de ett sätt att kommunicera och märker att de faktiskt har en del gemensamt och kanske kan gilla varandra. Filmens upplägg är egentligen väldigt enkelt där man tagit fem ungdomar med olika sociala bakgrunder, men att lyckas med att få filmen att ha en mening och fungera många år senare är skickligt. Det man tar upp är aktuellt nu som då och kommer alltid att vara det. Den typiskt sköna 80-tals känslan går inte att ta fel på och den tillsammans med musiken, handlingen och för det mesta skådespeleriet gör det här till en av favoriterna från 80-talet.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8

Alberta (The Striped Vest Returns!)

I knit this vest last spring - it was a bona fide Frankenstein of harvested tweed from recycled thriftstore sweater wool and a gaggle of handspun Shetland that I had no idea what to do with. It's gotten a lot of wear this year and the folks at Wild Fibers Magazine asked me if I'd write up the pattern for their 5th Anniversary Issue - which I was happy to do!


I took the vest along on my trip to Portland over the holidays for a proper photo shoot and formal pattern-writing session. Alberta is named after the PDX neighborhood of the same name - the place I call home whenever in Portland.


The pattern [Ravelry Link] is written for worsted weight wool - 4.5 stitches to the inch - with no suggested retail yarn, due to the whole Frankenstein thing I mentioned above. I'd love to see what other juicy wools others knit this up in!


The vest is steeked (see the gorey details here & here) for both armholes and neck opening, which means no purling! And also fast knitting - this one just flew off the needles back in May.

As a heads up, a few typos squeaked their way past both me and the tech editor - I've listed the changes at the bottom of the post as well as on the pattern page on Ravelry. My apologies for this!


I'm off to Tampa for 5 days (my first time to Florida. Ever.) - and looking forward to a little sunshine! The most important item on my immediate agenda is the same one we all face the night before a flight: what knitting to bring and how much! As a rule I tend to bring more than I need - carrying an extra project is so worth the alternative - running out of knitting while away from home! Now that's a tragedy!


[Alberta Pattern Errata]
** third row below Begin Working Stripes should read: “Repeat last four rounds, establishing 2-row stripe motif…”
**Last line of Shape Armholes Section should read: Repeat last round until yoke measures 4” (4”, 4”, 4”, 4.5”)

London to Brighton

Titel: London to Brighton
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2006
Regi: Paul Andrew Williams
I rollerna: Lorraine Stanley, Georgia Groome, Johnny Harris, Sam Spruell

Handling: Klockan är 03.07 i London. En ung prostituerad med en 12-årig flicka i släptåg kraschar in på en offentlig toalett i panik, innan de flyr på ett tåg till Brighton. I en annan del av staden blöder gangsterbossen Duncan Allen till döds i ett badrum. Hans psykotiske son Stuart ger hallicken Derek 24 timmar på sig att finna de två flickorna eller själv mista livet. En desperat jakt tar sin början, där det gäller liv eller död.

Omdöme: I denna långfilmsdebut av brittiske regissören Paul Andrew Williams slängs vi direkt in i kaoset när Kelly (Lorraine Stanley) och den yngre Joanne (Georgia Groome) rusar in på en offentlig toalett någonstans i London. Klockan är strax efter 3 på natten och Kelly har blivit slagen i ansiktet medan Joanne också är omtumlad. Det är snart klart att de båda fruktar en man vid namn Derek och väljer att fly med tåg till Brighton där Kelly har en kompis.



I väl valda tillbakablickar får man sedan se vad som hände tidigare under kvällen. Samtidigt är de två tjejerna desperata att komma undan och samtidigt få tillräckligt med pengar för att kunna ta sig vidare. Gangstern Stuart (Sam Spruell) ger hallicken Derek (Johnny Harris) ultimatumet att hitta de två tjejerna inom 24 timmar om han inte vill dö. Tillsammans med sin vän Chum börjar de sin jakt och de tänker inte lägga några fingrar emellan för att få överleva.



Detta visade sig vara en film som lyckas överraska på mig och har övertygande skådespelarinsatser av de fyra stora rollerna. Den greppar tag i en från första scenen och tappar inte greppet efter det, något jag trodde den skulle göra efter ett tag. Men pga att man slänger in tempostarka tillbakablickar när det annars kanske inte hade hänt så mycket, lyckas man bibehålla både spänningen och intensiteten. Det är inte en Guy Ritchie-aktig film med snabba klipp och humor. Detta känns mer realistiskt och med både starka och gripande prestationer. En fin liten film som är ganska så mörk med tunga karaktärer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

The Best Years of Our Lives

Titel: The Best Years of Our Lives / De bästa åren
Genre: Drama
Land: USA
År: 1946
Regi: William Wyler
I rollerna: Dana Andrews, Fredric March, Harold Russell, Teresa Wright

Handling: Tre krigsveteraner återvänder hem efter andra världskriget och måste försöka återanpassa sig till det civila livet.

Omdöme: En riktig amerikansk klassiker på nära tre timmar som följer tre nyss hemkomna krigsveteraner som är på väg hem till sina respektive familjer. De tre spelas av Dana Andrews (Fred), Fredric March (Al) samt Harold Russell (Homer) som träffas på flyget hem till Boone City och som kommer att fortsätta hålla kontakten genom att bl.a. träffas på Homers farbrors bar. Att komma hem från kriget efter flera år sätter sina spår. Människor förändras, de gamla jobben man hade kanske inte finns kvar och tiderna förändras.



De tre har olika förhållanden de återvänder till. Fred har sin vackra fru Marie, som han bara kände i tjugo dagar innan han åkte iväg. Hon har dock blivit väldigt förtjust i att gå ut på klubbar och spendera mycket pengar. Al har sin fru Milly som han varit gift med i tjugo år. De har en dotter och son tillsammans som håller på att bli vuxna. Och så har vi Homer som blev av med sina båda händer under kriget och som istället har mekaniska krokar, något som hans familj och kära flickvän Wilma måste acceptera - och han själv.



Regissören William Wyler har tidigare skapat intressanta historier och karaktärer och gör så även här. I detta sjufaldigt Oscarsbelönade drama (egentligen åttafaldigt då Harold Russell inte bara vann för bästa biroll utan även en hedersoscar för sin prestation i sin filmdebut) som känns aktuellt än i dag. Med fina prestationer rakt igenom, framförallt av Fredric March som Al, en välskriven story (eller rättare sagt tre välskrivna storys) där karaktärerna och historierna går samman och lever på egen hand, och med stark regi som knyter ihop allt. En film med dramatik, romantik och en del humor är en av de bättre filmerna från 40-talet.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Life..

So we are all feeling the "change" in the air in one way or another. I'm feeling it in OH so many ways. But I have hope that change is good. I am thankful for the opportunity that lies ahead. And pray that I can make the right choices.

I have much to contemplate and much to plan. Keep bloggin, I may not be posting much, but I'm checkin in on you ;).