Sunrise: A Song of Two Humans

Titel: Sunrise: A Song of Two Humans / Soluppgång
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1927
Regi: F.W. Murnau
I rollerna: George O'Brien, Janet Gaynor, Margaret Livingston, Bodil Rosing

Handling: En kvinna från staden förför en bonde och föreslår att han ska mörda sin fru. Något han är tveksam till, men beslutar sig för att göra.

Omdöme: Den tyske regissören F.W. Murnau kom, som så många andra européer, till Hollywood och fick göra denna klassiker som sin debutfilm i Hollywood 1927. Han ligger bl.a. bakom klassikern Nosferatu och har av många kallats pionjär inom filmteknik. Man förstår det när man ser Sunrise som bjuder på filmkonst som man blir imponerad av för att vara från 20-talet. Filmtekniskt må det finnas en mängd godbitar, men jag väljer att se filmen för hur den fungerar nu och inte vad den lyckades skapa då. Den blev för övrigt belönad med tre Oscars, fast det är ett annat kapitel.



Det är främst känslorna den lyckas förmedla med skådespelarnas agerande, handlingen och kanske framförallt musiken som är en stor del av framgången. Det är en både vacker, dramatisk och spännande historia som följer två människor som finner varandra på nytt genom oväntade omständigheter. Det är svårt att inte bli tagen av historien och fatta tycke för de båda i huvudrollerna. Mannen, spelad av George O'Brien, gillar jag kanske mest med hans kroppsspråk som säger så mycket om hur han känner. När han är framåthukad är han aggresiv, deprimerad och uppgiven för att sedan lysa upp och bli hur charmig som helst.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Electra Glide in Blue

Titel: Electra Glide in Blue
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1973
Regi: James William Guercio
I rollerna: Robert Blake, Mitch Ryan, Billy Green Bush, Elisha Cook Jr.

Handling: Den kortväxte motorcykelpolisen John Wintergreen har börjat tröttna på sitt oinspirerande jobb. Han vill avancera och en dag får han chansen att visa vad han går för när det sker något som kan vara ett mord i hans distrikt.

Omdöme: Vissa gånger kommer man över filmer man aldrig hört talas om som visar sig vara riktiga pärlor. Så när Electra Glide in Blue börjar hoppas jag på en sådan film. Och inledningen är klart lovande med ett elegant foto och en frän introduktion av huvudkaraktären - motorcykelpolisen John Wintergreen (Robert Blake). Fotot står för övrigt Conrad L. Hall för som vann tre Oscars (av tio nomineringar) och som regissören James William Guercio i sin första (och enda) film hemskt gärna ville ha. Pga budgeten hade han inte råd med honom, så han sänkte sitt eget arvode för filmen till en dollar och fick på så vis råd med sin cinematograf.



Cinematografin är helt klart en av filmens starka sidor, mycket tack vare det vackra Monument Valley som stora delar av filmen utspelar sig i. Det är här John och hans partner Zipper patrullerar vägarna under dagarna. Men John vill inget hellre än att bli mordutredare och får sin chans att visa vad han går för när de hittar Willie (en bra Elisha Cook Jr.) ute i öknen som påstår att en man vid namn Frank är död i sitt hem. John tar sig dit som först på plats och påbörjar utredningen. Filmen dribblar sedan tyvärr bort sig och blir allt för virrig utan poäng. Men med en stark avslutning får man iaf till ett avslut som heter duga. Synd bara att man kastar bort en lovande inledning och en sådan avslutning med ett tomt inehåll.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Monty Python and the Holy Grail

Titel: Monty Python and the Holy Grail / Monty Pythons galna värld
Genre: Komedi
Land: Storbritannien
År: 1975
Regi: Terry Gilliam & Terry Jones
I rollerna: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Michael Palin

Handling: Historien utspelar sig under kung Arthurs tid, när han tillsammans med sina knektar letar efter den heliga graalen. I sin jakt ligger de mest underliga hinder i deras väg och aldrig har vi sett kungliga knektar som de i Monty Pythons tolkning.

Omdöme: Jag har egentligen aldrig förstått storheten med Monty Python, helt enkelt inte min typ av humor. Eller rättare sagt, vissa saker de gör är klockrena, men oftast känns de för ojämna och många gånger inte alls roliga. Denna deras antagligen största klassiker finner jag ganska underhållande och som fungerar nästan rakt igenom. Det är främst tre-fyra scener som verkligen står ut medan de övriga inte riktigt lyckas få mig att le. Det är stundtals så fjantigt att det blir roligt och det är väl deras styrka också.



En av mina favoritscener är när kung Arthur träffar på en skicklig riddare och frågar honom om han kan tänka sig ansluta sig till hans följe. När han inte svarar vill kung Arthur fortsätta, men hindras då av riddaren som vägrar släppa förbi honom. Därefter följer en svärdkamp som nog är historiens roligaste. Riddaren vägrar ge upp trots att han blir av med alla möjliga kroppsdelar, plus att han är kaxig som bara den. En annan bra scen är när prins Herberts far försöker förklara för två vakter att de ska se till att hans son inte lämnar rummet.



En sak som överraskade på mig i en sån här film var musiken som lika gärna hade kunnat vara tagen från en spännande historia. Den satte sig direkt och jag fann mig själv vissla på huvudmelodin efter filmens slut. Och även om jag inte är förtjust i Monty Python så var det här ändå en ganska sevärd film, men den känns alldeles för överskattad i mitt tycke. Kanske hade man sett annorlunda på den om man sett den när den var inne eller om man hade den sortens humor (vissa scener är dock alltså träffsäkra). Något jag inte uppskattade var de animerade delarna som sänkte intrycket direkt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5

On Her Majesty's Secret Service

Titel: On Her Majesty's Secret Service / I hennes majestäts hemliga tjänst
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1969
Regi: Peter R. Hunt
I rollerna: George Lazenby, Diana Rigg, Telly Savalas, Gabriele Ferzetti

Handling: James Bond fortsätter sin jakt på Spectres ledare, Ernst Stavro Blofeld, och han är till och med beredd att begära avsked från underrättelsetjänsten om han inte får fullfölja sitt uppdrag. Den här gången dyker Blofeld upp i de schweiziska alperna, dit kvinnor från hela världen rest för att bli behandlade...

Omdöme: I denna den första Bond-filmen utan Sean Connery ses George Lazenby axla rollen som James Bond. Filmen ser även Bond säga "det här hände aldrig den andra killen" och titta in i kameran, som på så vis introducerade en ny man i huvudrollen. Lazenby var modell och hade varit med i någon reklamfilm, men att ta sig an rollen som James Bond var kanske lite för stort för honom. I intervjuer har han själv sagt att han nog behövde växa upp lite innan han helt skulle ha passat i rollen. Trots allt sköter han sig ganska bra och ett plus var att han bl.a. gjorde alla sina slagsmålsscener själv.



Detta blev även regissören Peter R. Hunts debut som Bond-regissör då han tidigare hade jobbat som editor och assisterande regissör. Hans skicklighet märks tydligt i klippningen av actionsekvenserna som är filmens starkaste sida. Dock är filmen för lång där man känner att tempot stundtals kunde varit bättre och vissa scener hade man lätt kunnat trimma. Bilracingsekvensen är dock skickligt utförd och likaså skidjakten som filmats skickligt av en f.d. olympisk skidåkare som även utförde de mer krävande stuntsen. Jag har alltid gillat denna Bond, men den tillhör nog inte de allra främsta. En sak som förstör ganska mycket är de många närbilderna filmade i studio som förstör närvarokänslan som annars finns. Man gjorde ofta så i äldre filmer, men här används det tyvärr mycket.



Som huvudskurk får vi Telly Savalas som är perfekt som Blofeld, även om jag gärna hade sett mer utav honom och en lite grymmare sida. Han har ingen sidekick som Bond får slåss med och det är också ett minus. Men hans eleganta hem/forskningscentrum på toppen av ett berg i de schweiziska alperna är perfekt. Bond-bruden Diana Rigg känns lite för trist och är inte särskilt vacker för mitt tycke, men hanterar de olika situationerna på ett bra sätt. Det jag annars kanske gillar mest med filmen är dess musik som i många stunder lyfter scenerna på egen hand. Både typiska Bond-melodier till den ytterst vackra "We have all the time in the world". Mot slutet använder man dock musiken på lite fel sätt vilket sänker en del.

Bondskurk(ar):
Ernst Stavro Blofeld (Telly Savalas) - 4
Irma Bunt (Ilse Steppat) - 3

Bondbrud(ar):
Tracy Di Vicenzo (Diana Rigg) - 3

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

Do What You Love... Diary of a Makeup Artist Entry #8

Have you ever heard this... "Do what you love for a living and the money will follow."  I don't know where I got this from, but I heard it somewhere a long time ago.  When asked "What do you do for a living?"  I've always joked... play Barbies!

Meet my Barbie!

This is Theresa K. one of my favorite model friends.  We played together like good little girls.   Today we did a fashion shoot for Luxury Las Vegas magazine celebrating Barbie's 50th birthday.  I got to turn her into Chanel Barbie, 60's Barbie, Malibu Barbie, Birthday Barbie and finally Princess Barbie.

Here are a few sneak peeks from my snapper.

Not only does Theresa make an awesome live Barbie doll, she is a very very wonderful person.  She is so sweet, sensitive, genuine and loving.  Working with her is just like play, not work.

On a side note, another highlight of my day was shooting in Baumann's Rare Books.  And this is what I got to hold in my hands.

This is a first edition Gone With the Wind.  Oh man!  I was freaking out!  I literally wanted to cry, I LOVE books, I love that they represent, enjoyment, escape, learning and the talent of one who has something to share with the world.  It gives me chills when I see a book that has been passed down through time.  This one was only $4000 dollars!  "Chump Change" Rachelle (my best friend who also loves books) called it as I frantically sent her a text to tell her what I was holding.

Take care of your first edition Twilight books girls, your posterity will appreciate it.

Honestly in recent years I have dreamt of being a librarian or even better a professional Bibliophile.  

What do you think?  Barbie girl or librarian?

Tiger Bay

Titel: Tiger Bay / Farligt ögonvittne
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1959
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Hayley Mills, Horst Buchholz, John Mills, Yvonne Mitchell

Handling: Elvaåriga Gillie bevittnar hur en polsk sjöman mördar sin flickvän. Hon lyckas få tag på vapnet, men när polisen frågar ut henne om det hittar hon på historier som bara sätter henne mer i smeten.

Omdöme: Regissören J. Lee Thompson gjorde bl.a. klassikerna Kanonerna på Navarone (1961) och Cape Fear (1962) efter att ha gjort denna. Filmen följer pojkflickan Gillie (Hayley Mills) som hemskt gärna vill vara med och leka med de andra barnen som har knallpulverpistoler. En dag i trappuppgången hör hon hur ett par grälar i en lägenhet på ett främmande språk. Hon tittar in genom brevinkastet och ser mannen och kvinnan skrika på varandra och till slut hur mannen skjuter kvinnan med flera skott. Den nu desperata mannen gömmer vapnet i trappuppgången och Gillie är snabb med att plocka på sig det.



Polisinspektören Graham (John Mills) har hand om fallet och frågar ut Gillie om vad hon sett. Men då Gillie gärna hittar på saker väljer hon att inte avslöja något om mannen hon såg eller om att hon hittat vapnet. Mannen, spelad av Horst Buchholz, letar sedan upp Gillie för att få tillbaka vapnet och ta reda på hur mycket hon vet. Hayley Mills, dotter till John Mills, gör här sin första rollprestation och gör det på ett imponerande sätt för en barnskådespelare. Hon är helt klart filmens behållning. Horst Buchholz, som här gjorde sin första engelskspråkiga roll, var en flickidol på sin tid och påminner stundtals om en ung Johnny Depp. Ett plus till fotot som många gånger ger en film-noir look, men filmen når tyvärr inga större höjder.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

SPT Always Learning :)

tuesday, january 27 i resolve to take more self-portraits doing things i enjoy

from lelly

As a youth, I was way too concerned with all things concerning hairbands.  Hanging every poster I could get my hands on in every nook and cranny in my bedroom as well as hanging out with long haired boys and rocker chick girlfriends.  I was so consumed, that I had zero time for "learning" something worthwhile.  I was a lazy, daydreamy student who didn't care much for lectures or books.  MTV and Hit Parader Magazine were my preferred teacher and books.  Not until my senior year in high school did the bulb flash and I realize that I wasn't going to graduate high school without a some additional effort.

me and my uncle chris the family rockers

I had an english teacher named Mr. Howell, whom everyone hated because his class was so HARD!  I even begged my parents to remove me from his class, they tried without success.  Mr. Howell ended up being the teacher for me that finally made me feel like I was capable of being a good student.  I was floored when I got an "A" in his class.  That A was contagious, and spread to the rest of my classes.  And for the first time in my education I made the honor roll and that sparked a new love of learning.

I'm a self teacher.  I love to learn new things on my own.  These days I am learning how to use one of my new loves... meet "Mac" isnt he so pretty?  I dread having to use the dinosaur PC anymore.  I am also learning how to use Adobe Creative Suite 3, Photoshop is so fun and I can't wait to dig into Dreamweaver and Illustrator.  I'll wait for CS4 to be debugged thank you very much.

How about you, do you enjoy learning new things?

Confession of Pain

Titel: Seung sing / Confession of Pain
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Hong Kong
År: 2006
Regi: Lau Wai-keung & Siu Fai Mak
I rollerna: Tony Leung, Takeshi Kaneshiro, Qi Shu, Jinglei Xu

Handling: Kriminalpolisen Lau Ching Hei mördar sin rike svärfar Chow och hans fru Susan anlitar Hei's ex-kollega, alkoholiserade privatdeckaren Bong till att luska i fallet, men där Hei naturligt nog hela tiden ligger ett steg före och söker röja undan spåren.

Omdöme: Hong Kong thrillers brukar för det mesta inte hålla samma standard som sydkoreanska enligt mig. Så är även fallet här där manuset känns hafsigt och virrigt. Vad som ska vara en twist mot slutet har jag redan misstänkt tidigt i filmen och då blir det inte särskilt överraskande. Vad filmen lyckas bra med är de flashbacks som man använder sig av ett par gånger under filmens gång. De är i svartvitt samtidigt som utredarna som befinner sig på platsen är i färg.



Filmen är även för lång för sitt eget bästa med upp emot två timmar utan att det egentligen behövs. Man har relativt få karaktärer att jobba med och det är sällan filmen blixtrar till. Den lyckades inte hålla intresset uppe, även om jag erkänner att jag var ganska trött när jag såg den. Efter att man sett den har man i princip redan glömt vad som hände under stora delar. Känns som det finns en mängd koreanska filmer i genren som åtminstone är sevärda. Ett plus till fotot som försökte med lite färgklickar och några fina vyer av Hong Kong.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

The Man in the Glass Booth

Titel: The Man in the Glass Booth
Genre: Drama
Land: USA
År: 1975
Regi: Arthur Hiller
I rollerna: Maximilian Schell, Lois Nettleton, Lawrence Pressman, Luther Adler

Handling: Arthur Goldman är en excentrisk rik judisk man som lever i lyx på Manhattan. Han bor där med sin judiske assistent Charlie som han lär mycket om det judiska livet. Charlie blir dock chockad då det en dag kommer israeliska underättelseagenter och arresterar Goldman och beskyller honom för att i själva verket vara en eftersökt nazist. Han tas till Israel där han i en rättegång tvingas konfrontera de människor som anklagat honom.

Omdöme: Det här är en underlig liten film som inte fått så mycket uppmärksamhet men som kanske borde ses av fler. Baserat på en pjäs av skådespelaren Robert Shaw, men som inte ville ha sitt namn på filmen. Dock ändrade han sig när han såg det slutgiltiga resultatet, men då var det för sent att lägga till hans namn. För regin står Arthur Hiller som främst gjorde sig känd för sina komedier. Man har en story som är uppdelad i två delar där man under första får följa den extremt underlige och excentriske Arthur Goldman i sin Manhattan-våning. Under andra delen är det rättegången mot honom när han anklagas för att vara nazisten Karl Adolf Dorff.



Det är nog bland de mest intensiva rollprestationerna jag någonsin skådat när Maximilian Schell bjuder på sin Oscarsnominerade prestation som Arthur Goldman / Karl Adolf Dorff. Hade det inte varit för ett extremt starkt Oscarsår med Jack Nicholson (Gökboet) och Al Pacino (Dog Day Afternoon) hade han garanterat vunnit Oscarn. Även med dessa två megastjärnor är det nästan så att hans prestation överglänser dem då han kör på i full fart från början till slut. Det är en fröjd att se honom blixtra till med tyska takter där han citerat Adolf Hitler för att blanda det med de typiska judiska dragen.



Filmen är annars så där då den börjar ganska ointressant när man får följa Arthur Goldman i sin lyxvåning högst upp i en skyskrapa. Hans vardagssyssla är att titta genom sitt teleskop på människor som vistas på trottoarerna nedanför och då och då får han syn på en bil han tror följer efter honom. De runt omkring honom tror mest han är galen, vilket han också är, men en dag tar sig en grupp beväpnade män in i våningen och anklagar honom för att vara en eftersökt nazist. Här tar filmen en vändning då iaf jag trodde filmen bara skulle följa denna galning i sin lyxvåning. Men detta miljöombyte gjorde att filmen tog sig och genast blev intressantare.

5 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Almeara Gloves

To say I found myself victim to a serious cable-hunger this Fall would be an understatement. My design work is kinda littered with them - these gloves being no exception. My head has been filled with root-wrapped accessories and knot-riddled sweaters (what's new, really?). When I think about it, I'm still kinda stunned by how amazing cables really are. I mean... who thought this up in the first place anyway? I don't think I'll ever get sick of playing with them.

[Oh, before I start talking shop about these and forget: this pattern can be found in Vogue Knitting Winter 2008/09, which I think hits the stands this week, if it hasn't already. Ravelry link here.]


When I got to thinking about super cabley gloves, visions of some root-like gauntlets came to mind - like some fancy armor cast-off from a lost and forgotten forest fantasy world. Leave it to my adolescent fantasy-novel-reading past. Again - cables just do that to me.


With the fear of cable seduction and going overboard, I opted for something simple on the palm: enter garter stitch, my longtime companion. This wonderful yarn (Rowan Scottish Tweed DK) was kinda begging for something textural on the palmside. A DK woolen-spun two ply - this stuff is light and oh-so-woolly, with a touch of irregularity that makes it so beautiful. I wouldn't at all mind knitting up a whole sweater out of this one. This is me making a mental note.


The motifs on the hands are mirrored - same cables, just raying out in opposing directions. The choice of individual unique cables along each finger (a decision I may have cursed myself for while charting the pattern...) make this one a bit more involved than say, mittens of the same flavor, but I hope it's worth the extra work, cause they are kinda fun in the end.


There's an I-cord cast-on for these which, if you haven't tried it, you're in or a treat! Definitely on my top 10 list of fun knitting tricks.

The pattern is accompanied with a fancy-pants article which always seems so very twilight zone, but is very flattering nonetheless and I'm absoluely grateful for it!


I hope you enjoy these! And I'm also hoping for the wintry, wool-wearing weather to stick around for a good while so the sweater (glove/mitten/hat/fill in your own blank) drawer can keep its regular rotation.

Are you getting sick of me constantly worshiping Winter yet?