Titel: Una pura formalità / A Pure Formality
Genre: Thriller/Mysterium
Land: Italien/Frankrike
År: 1994
Regi: Giuseppe Tornatore
I rollerna: Gérard Depardieu, Roman Polanski, Sergio Rubini, Nicola Di Pinto
Handling: Onoff är en berömd författare som inte gett ut någon bok på flera år och blivit en enstöring som bor ute i skogen. En regnig och stormig kväll plockas han in på förhör av den lokala polisen efter att de påträffat honom andfådd, utan ID-handlingar och utan minne av vad som nyligen hänt. Inspektören som förhör honom misstänker att han kan vara inblandad i ett mord som inträffat i skogen under kvällen...
Omdöme: Utan att veta något om handlingen kastades jag snabbt in i en spännande och minst sagt mystisk inledning. Ett vapen går av och en man springer genom skogen. Regnet öser ner och han tar sig ut på en liten väg. Där stoppas han av några män som visar sig vara poliser och vill se ID-handlingar. När han inte har något på sig tar de in honom på förhör i ett gammalt hus som läcker som ett såll. Väl på plats får han träffa inspektören som ska leda förhören med honom.
Stora delar av filmen utspelar sig i ett stort rum inne i detta hus, men samtidigt visas klipp ur berättelsen som Onoff (Gérard Depardieu) berättar. Inspektören spelas av ingen mindre än Roman Polanski som här gör sin andra stora roll som jag sett honom i (efter hans egna film Hyresgästen). Han fungerar mycket bra i båda filmerna och visar att han har mer talang än bara som regissör. Depardieu är även han mycket bra som ensamvargen Onoff, författaren som har en av sina största beundrare i stolen mitt emot honom - insepktören.
Jag blev lite imponerad av hur bra klippningen i filmen var och de smarta lösningarna man använt sig av till fotot. Ett exempel där klippningen används perfekt är när man häller upp vin i ett glas och varje gång det slutar rinna ner i glaset slängs ett klipp, en bild in. Väldigt effektfullt och många gånger kusligt bra, utan att man alltid får se så mycket.
Musiken av Ennio Morricone är bra, inte hans bästa men bra. Några partier är starkare än andra, men helheten passar väldigt bra till vad som försigår. Filmen har något parti som är lite långsamt, men överskuggas av det faktum att man hela tiden vill se vart det ska leda och att man till slut får en värdig avslutning på det hela. Helt klart en sevärd film med bra stämning som jag skulle vilja kalla för "mysig". Påminner en del om australiska The Interview (1998).
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
Genre: Thriller/Mysterium
Land: Italien/Frankrike
År: 1994
Regi: Giuseppe Tornatore
I rollerna: Gérard Depardieu, Roman Polanski, Sergio Rubini, Nicola Di Pinto
Handling: Onoff är en berömd författare som inte gett ut någon bok på flera år och blivit en enstöring som bor ute i skogen. En regnig och stormig kväll plockas han in på förhör av den lokala polisen efter att de påträffat honom andfådd, utan ID-handlingar och utan minne av vad som nyligen hänt. Inspektören som förhör honom misstänker att han kan vara inblandad i ett mord som inträffat i skogen under kvällen...
Omdöme: Utan att veta något om handlingen kastades jag snabbt in i en spännande och minst sagt mystisk inledning. Ett vapen går av och en man springer genom skogen. Regnet öser ner och han tar sig ut på en liten väg. Där stoppas han av några män som visar sig vara poliser och vill se ID-handlingar. När han inte har något på sig tar de in honom på förhör i ett gammalt hus som läcker som ett såll. Väl på plats får han träffa inspektören som ska leda förhören med honom.
Stora delar av filmen utspelar sig i ett stort rum inne i detta hus, men samtidigt visas klipp ur berättelsen som Onoff (Gérard Depardieu) berättar. Inspektören spelas av ingen mindre än Roman Polanski som här gör sin andra stora roll som jag sett honom i (efter hans egna film Hyresgästen). Han fungerar mycket bra i båda filmerna och visar att han har mer talang än bara som regissör. Depardieu är även han mycket bra som ensamvargen Onoff, författaren som har en av sina största beundrare i stolen mitt emot honom - insepktören.
Jag blev lite imponerad av hur bra klippningen i filmen var och de smarta lösningarna man använt sig av till fotot. Ett exempel där klippningen används perfekt är när man häller upp vin i ett glas och varje gång det slutar rinna ner i glaset slängs ett klipp, en bild in. Väldigt effektfullt och många gånger kusligt bra, utan att man alltid får se så mycket.
Musiken av Ennio Morricone är bra, inte hans bästa men bra. Några partier är starkare än andra, men helheten passar väldigt bra till vad som försigår. Filmen har något parti som är lite långsamt, men överskuggas av det faktum att man hela tiden vill se vart det ska leda och att man till slut får en värdig avslutning på det hela. Helt klart en sevärd film med bra stämning som jag skulle vilja kalla för "mysig". Påminner en del om australiska The Interview (1998).
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
