Titel: A Beautiful Mind
Genre: Drama
Land: USA
År: 2001
Regi: Ron Howard
I rollerna: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Christopher Plummer
Handling: Detta är den sanna historien om matematikern John Nash. Filmen utspelar sig under 50-talet där Nash formulerade sin spelteori, som han 40 år senare skulle belönas för. Trots att vi i dag ser honom som ett av de största matematiska genierna under vår tid, klassades han som schizofren av sin samtid.
Omdöme: Filmen belönades med fyra Oscars (borde varit minst en till, kanske två, men det återkommer jag till senare) och det var, efter att ha sett den, välförtjänt om man ser till de nominerade. Filmen fungerar på flera olika plan och det är alltid trevligt att bli överraskad. Givetvis trodde jag att jag skulle få se en bra film, men hade ändå trott den skulle vara lite annorlunda. Det jag gillade, som jag inte hade förväntat mig, var att den hade en del mystik och spänning. Det är främst handlingen som utspelar sig kring karaktären som Ed Harris spelar som jag syftar på. Detta var en bra sidohistoria som inte bara var med hela tiden, men som förändrades och utvecklades under filmens gång.
Nu tyckte jag nog filmen var som bäst under första halvan, men den tog sig mot slutet igen och gjorde att jag blev nöjd med helheten. Russell Crowe känns nästan inte igen i rollen som John Nash. Inte utseendemässigt, men beteendemässigt gör han mycket bra ifrån sig. Var säker på att han vunnit Oscarn, men det var ju Denzel Washington som vann den det året (också bra iofs). Jennifer Connelly vann dock sin Oscar för rollen hon gör som Alicia Nash och den var hon förtjänt av. När man även har bra birollsinnehavare som Ed Harris och Christopher Plummer, för att inte tala om de övriga fyra-fem större birollerna som gör bra ifrån sig, kan man inte annat än vara nöjd med skådespeleriet.
Men det jag föll för allra mest var nog ändå musiken av James Horner. Att han inte vann Oscarn för bästa musik är enligt mig rena stölden. Vinnaren var för Sagan om ringen och även om den var bra så var det här så gripande och passande att jag fick rejäla rysningar tre gånger under filmens gång (förutom att den var bra rakt igenom). Dessa tre gånger var liksom "femmor" för mig då filmen var på sin topp och lyckades verkligen förmedla känslorna genom det visuella, handlingen, skådespeleriet och musiken. En av dessa scener är när Nash och Alicia är på sin första date och tittar upp mot stjärnorna, riktigt känslosam scen med den perfekta musiken.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
21 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.9
Genre: Drama
Land: USA
År: 2001
Regi: Ron Howard
I rollerna: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Christopher Plummer
Handling: Detta är den sanna historien om matematikern John Nash. Filmen utspelar sig under 50-talet där Nash formulerade sin spelteori, som han 40 år senare skulle belönas för. Trots att vi i dag ser honom som ett av de största matematiska genierna under vår tid, klassades han som schizofren av sin samtid.
Omdöme: Filmen belönades med fyra Oscars (borde varit minst en till, kanske två, men det återkommer jag till senare) och det var, efter att ha sett den, välförtjänt om man ser till de nominerade. Filmen fungerar på flera olika plan och det är alltid trevligt att bli överraskad. Givetvis trodde jag att jag skulle få se en bra film, men hade ändå trott den skulle vara lite annorlunda. Det jag gillade, som jag inte hade förväntat mig, var att den hade en del mystik och spänning. Det är främst handlingen som utspelar sig kring karaktären som Ed Harris spelar som jag syftar på. Detta var en bra sidohistoria som inte bara var med hela tiden, men som förändrades och utvecklades under filmens gång.
Nu tyckte jag nog filmen var som bäst under första halvan, men den tog sig mot slutet igen och gjorde att jag blev nöjd med helheten. Russell Crowe känns nästan inte igen i rollen som John Nash. Inte utseendemässigt, men beteendemässigt gör han mycket bra ifrån sig. Var säker på att han vunnit Oscarn, men det var ju Denzel Washington som vann den det året (också bra iofs). Jennifer Connelly vann dock sin Oscar för rollen hon gör som Alicia Nash och den var hon förtjänt av. När man även har bra birollsinnehavare som Ed Harris och Christopher Plummer, för att inte tala om de övriga fyra-fem större birollerna som gör bra ifrån sig, kan man inte annat än vara nöjd med skådespeleriet.
Men det jag föll för allra mest var nog ändå musiken av James Horner. Att han inte vann Oscarn för bästa musik är enligt mig rena stölden. Vinnaren var för Sagan om ringen och även om den var bra så var det här så gripande och passande att jag fick rejäla rysningar tre gånger under filmens gång (förutom att den var bra rakt igenom). Dessa tre gånger var liksom "femmor" för mig då filmen var på sin topp och lyckades verkligen förmedla känslorna genom det visuella, handlingen, skådespeleriet och musiken. En av dessa scener är när Nash och Alicia är på sin första date och tittar upp mot stjärnorna, riktigt känslosam scen med den perfekta musiken.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
21 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.9
