Titel: The Indian Runner
Genre: Drama
Land: USA/Japan
År: 1991
Regi: Sean Penn
I rollerna: David Morse, Viggo Mortensen, Patricia Arquette, Valeria Golino, Charles Bronson, Dennis Hopper
Handling: Efter en kort Vietnamtjänstgöring och en fängelsevistelse återvänder den oförbätterlige slarvern, familjens svarta får, Franky Roberts till Nebraska med en rad våldsamheter bakom sig och med sin flickvän Dorothy. Hans bror, den lokale polisen Joe Roberts, är en man som vigt sitt liv åt att ta hand om hustrun och sonen och att göra Franky till en ansvarsfull man. De hör ihop genom blodsband, men står långt ifrån varandra på grund av ömsesidig misstro och bristande förståelse. Franky och Joe hamnar i en bitter och blodig kamp om ledarpositionen i livets ständigt pågående strid.
Omdöme: Småstadspolisen Joe Roberts (David Morse) lever ett stillsamt liv med sin fru Maria (Valeria Golino) och deras nyfödde son när han en dag jagar en man i en biljakt. Mannen stannar plötsligt sin bil och hoppar ut och börjar skjuta mot Joe som tar fram sin bössa och skjuter mannen som dör. Varför mannen utan anledning valde att stanna sin bil när han var nära statsgränsen förstår jag inte och det förklaras inte heller. Joe möter därefter föräldrarna till mannen han precis dödat och de är inte nådiga mot honom. I samband med detta ska hans yngre bror Franky (Viggo Mortensen), som gör militärtjänstgöring, komma på besök. Han har ett hett temperament och struligt förflutet, men är en bra farbror runt Joes son.
David Morse i all ära, men Viggo Mortensen, i en av sina första stora roller, spelar med stor pondus och övertygelse rakt igenom filmen. Han visar att han både klarar de mjuka som hårdare sidorna och är helt klart filmens stora behållning. Man får inte heller glömma Patricia Arquette som spelar hans flickvän Dorothy och funkar perfekt ihop med honom som den naiva, omtänksamma och snälla tjejen som ser upp till honom. Med sin kortklippta frisyr påminner hon om Mia Farrow i Rosemary's Baby (1968) och Jean Seberg i Till sista andetaget (1960), vilket passar bra in i tidseran. Charles Bronson funkar också i en nedtonad roll som pappan till bröderna medan Dennis Hopper är lite för mycket för min del i rollen som galen bartender.
Filmen har en tung stämning rakt igenom som är deppig och mörk, men har ändå hopp någonstans där i slutet av tunneln. Det finns även ett par starka och minnesvärda scener som gör filmen lite extra gripande, tänker bl.a. på ärtscenen som man sent glömmer. Det är oerhört jobbigt att se Dorothy ta emot så mycket psykisk tortyr och förnedring som Franky utsätter henne för i den scenen, speciellt med tanke på vilket tillstånd hon är i. Och man blir lätt skrämd av Viggo Mortensen som är oerhört trovärdig, inte bara i den scenen, utan genom hela filmen. Tyvärr går filmen lite för ofta på sparlåga vilket gör att helheten inte är så stark som den kunde blivit. Samtidigt är det en i många avseenden lyckad regidebut för Sean Penn som visar prov på skicklighet i att skapa bra karaktärer och få ut den rätta känslan.
5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.0
