Titel: Days of Wine and Roses / Dagen efter rosorna
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1962
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Jack Lemmon, Lee Remick, Charles Bickford, Jack Klugman
Handling: Joe och Kirsten är bilden av den perfekta familjen med sin vackra lilla dotter. Men skrapar man på ytan kommer en helt annan bild fram. Båda har spriten som sitt största intresse och allvarligaste problem.
Omdöme: Jack Lemmon och Lee Remick spelar Joe respektive Kirsten, två unga själar som träffas genom jobbet. Joe jobbar inom PR och har blivit anlitad att göra lite jobb åt ett företag där Kirsten jobbar som personlig sekreterare åt VD:n. De två hamnar på fel fot med varann till en början och Joe försöker rätta till sitt misstag med att be om ursäkt och bjuda på middag. Kirsten spelar ointresserad och kall, men en date blir det och kärlek uppstår. Joes kärlek till spriten får Kirsten att dricka med honom och snart hamnar de i trubbel.
På ett knivskarpt sätt lyckas Blake Edwards ta fram det känslomässiga spelet mellan Joe och Kirsten, och visa frukten av ett alkoholberoende som till en början verkar harmlöst, men som efter ett tag har dem på väg i en nedåtgående spiral. Kirsten, som inte ens gillar att dricka alkohol när hon träffar Joe och föredrar choklad, dras snabbt ner i fördärvet med Joe. De har båda bra jobb och allt de kan önska sig, men av någon anledning tycker de vardagen blir bättre med en vän - flaskan.
Filmens kanske starkaste parti börjar efter ungefär halva filmen då Joe inser att han har ett stort alkoholproblem och får sitta på avvänjning. Jack Lemmon tar verkligen fram det stora registret här och det är ett par starka och otroligt kännbara scener man bjuds på. Jag har alltid gillat Lemmon, men jag tror inte jag sett honom visa upp en så bred repertoar i en och samma film som han gör här. En av många Oscarsnomineringar (åtta, varav två vinster) och en högst välförtjänt sådan. Lee Remick gör även hon en fin prestation vid sidan om Lemmon, men det är svårt att matcha en sådan prestation. Hennes enda Oscarsnominering kom dock logiskt för hennes fina insats.
Något annat som slår mig under filmens gång är hur allt flyter ihop och gör det här till en så bra produktion som det är. Förutom det fina skådespeleriet har vi en bra story som ända fram till att det står "The End" låter en sitta på helspänn. Ett svartvitt foto som man inte finner några fel med och som vanligt när Henry Mancini står för musiken är det gjort med omtanke. Och just musiken, eller rättare sagt titellåten, vann filmens enda Oscar (av fem nomineringar). Nu tycker jag musiken i övrigt var bättre än titellåten, men melodin användes ofta utan sång och fungerar bra. En liten filmklassiker som inte lämnar en oberörd.
5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.9
