Titel: Requiem for a Heavyweight / Ringmärkt
Genre: Drama
Land: USA
År: 1962
Regi: Ralph Nelson
I rollerna: Anthony Quinn, Jackie Gleason, Julie Harris, Mickey Rooney
Handling: Efter att ha blivit knockad av uppkomlingen Cassius Clay ser Mountain Riveras långa boxningskarriär ut att vara över. Han försöker finna andra sätt att leva sitt liv på och börjar leta efter ett jobb.
Omdöme: Denna lite bortglömda film inleds med att Mountain Rivera (Anthony Quinn) är inne i sjunde ronden mot Cassius Clay (senare känd som Muhammed Ali, som spelar sig själv). Det är sett ur Riveras perspektiv med innovativt kameraarbete där han börjar se dåligt och till slut blir knockad till marken. Han leds ut av sin tränare Army (Mickey Rooney) och manager Maish (Jackie Gleason) fram till en spegel där han får se sig själv helt sönderslagen i ansiktet. Det blir som en chock för Rivera som av läkaren får veta att hans karriär är över om han inte vill förlora synen.
Anthony Quinn är som klippt och skuren för rollen och jag gillar verkligen vad han gör med sin röst som får honom att låta som en riktig boxare som fått mycket stryk genom åren. Han är en god man som inte kan något annat än att boxas som han gjort i 17 år professionellt. Hans tränare Army bryr sig om honom och försöker hjälpa honom att hitta ett jobb, men det är som att sätta en elefant i ett glashus, det går liksom inte ihop. Hans manager Maish, som Rivera ser upp till, vänder honom ryggen nu när han inte kan tjäna pengar på honom längre plus att Maish har en stor skuld han måste betala tillbaka till ett par gangsters.
Vändningen för Rivera kommer när han träffar Grace Miller (Julie Harris) på arbetsförmedlingen som förstår hans situation och som personligen försöker hjälpa honom hitta ett jobb. Hon ser det goda i honom och han uppskattar att någon ser honom som något annat än en dum boxare. Filmen har några riktigt vassa dramatiska scener där bl.a. en extra fin då Rivera står på en gata och kameran åker upp i luften samtidigt som han är upprymd av situationen. Det är ingen feel-good historia där allt går som på räls utan snarare en realistisk inblick i en åldrande boxare, lite likt The Wrestler som jag kom att tänka på.
En sak som var lite svagare var musiken som var av blandad kvalité där den i vissa stunder kunde vara bra och passande för att sedan inte alls komma upp i någon vidare standard och förstöra en del av känslan. Filmen kanske hade behövt vara lite längre än de 86 minuterna, och det var den också i bioversionen som var på runt 102 minuter, men där ett par scener som visar Riveras frustration senare klipptes bort. Når inte riktigt ända fram, men är stundtals både känslosam, gripande och smårolig med några utmärkta skådespelarprestationer främst då av Anthony Quinn och Jackie Gleason.
4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
Genre: Drama
Land: USA
År: 1962
Regi: Ralph Nelson
I rollerna: Anthony Quinn, Jackie Gleason, Julie Harris, Mickey Rooney
Handling: Efter att ha blivit knockad av uppkomlingen Cassius Clay ser Mountain Riveras långa boxningskarriär ut att vara över. Han försöker finna andra sätt att leva sitt liv på och börjar leta efter ett jobb.
Omdöme: Denna lite bortglömda film inleds med att Mountain Rivera (Anthony Quinn) är inne i sjunde ronden mot Cassius Clay (senare känd som Muhammed Ali, som spelar sig själv). Det är sett ur Riveras perspektiv med innovativt kameraarbete där han börjar se dåligt och till slut blir knockad till marken. Han leds ut av sin tränare Army (Mickey Rooney) och manager Maish (Jackie Gleason) fram till en spegel där han får se sig själv helt sönderslagen i ansiktet. Det blir som en chock för Rivera som av läkaren får veta att hans karriär är över om han inte vill förlora synen.
Anthony Quinn är som klippt och skuren för rollen och jag gillar verkligen vad han gör med sin röst som får honom att låta som en riktig boxare som fått mycket stryk genom åren. Han är en god man som inte kan något annat än att boxas som han gjort i 17 år professionellt. Hans tränare Army bryr sig om honom och försöker hjälpa honom att hitta ett jobb, men det är som att sätta en elefant i ett glashus, det går liksom inte ihop. Hans manager Maish, som Rivera ser upp till, vänder honom ryggen nu när han inte kan tjäna pengar på honom längre plus att Maish har en stor skuld han måste betala tillbaka till ett par gangsters.
Vändningen för Rivera kommer när han träffar Grace Miller (Julie Harris) på arbetsförmedlingen som förstår hans situation och som personligen försöker hjälpa honom hitta ett jobb. Hon ser det goda i honom och han uppskattar att någon ser honom som något annat än en dum boxare. Filmen har några riktigt vassa dramatiska scener där bl.a. en extra fin då Rivera står på en gata och kameran åker upp i luften samtidigt som han är upprymd av situationen. Det är ingen feel-good historia där allt går som på räls utan snarare en realistisk inblick i en åldrande boxare, lite likt The Wrestler som jag kom att tänka på.
En sak som var lite svagare var musiken som var av blandad kvalité där den i vissa stunder kunde vara bra och passande för att sedan inte alls komma upp i någon vidare standard och förstöra en del av känslan. Filmen kanske hade behövt vara lite längre än de 86 minuterna, och det var den också i bioversionen som var på runt 102 minuter, men där ett par scener som visar Riveras frustration senare klipptes bort. Når inte riktigt ända fram, men är stundtals både känslosam, gripande och smårolig med några utmärkta skådespelarprestationer främst då av Anthony Quinn och Jackie Gleason.
4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
