Titel: The Lady from Shanghai
Genre: Film-Noir/Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA
År: 1947
Regi: Orson Welles
I rollerna: Orson Welles, Rita Hayworth, Everett Sloane, Glenn Anders
Handling: En oskyldig man blir indragen i ett farligt nät med intriger och mord när han får arbete på en yacht vars ägare är en framgångsrik advokat som är gift med en förförisk och olycksbådande femme fatale.
Omdöme: Det här är en udda film-noir med en minst lika udda bakgrundshistoria med Orson Welles i blickfånget. Han lär ha behövt pengar, $55,000 närmare bestämt, för att kunna fortsätta en musikal han satt upp. Efter att ha läst "The Man I Killed", ringde han studiochefen på Columbia och instruerade honom att köpa rättigheterna till boken. Han skulle sedan skriva, regissera och spela huvudrollen i filmen om studiochefen skickade honom de $55,000 till Boston inom två timmar. Pengarna anlände och produktionen kunde sättas igång. Men det var bara början på berättelsen om hur filmen blev till.
Welles lär ha varit väldigt missnöjd med musiken till filmen som gjordes av en från filmbolaget tillsatt kompositör. Han lyssnade inte alls på vad Welles ville ha och komponerade bl.a. musik till upplösningsscenen som skulle vara utan musik. Filmen lär också ha varit hela 155 minuter lång till en början, men klipptes sedan ner av filmbolaget till knappa 90 minuter. Och som om det inte vore nog beslöt filmbolaget att inte släppa filmen förrän 1947 trots att den var klar 1946. Detta pga att de trodde filmen skulle förstöra Rita Hayworths karriär då Welles bl.a. klippt hennes hår och blonderat det (de var gifta under den perioden). Om man frågar mig så fungerar detta då hon är en fröjd att titta på. Kanske inte så konstigt att Orson Welles inte ville ha sitt namn som regissör på filmen och är endast krediterad som författare och producent av filmen.
Men trots alla dessa bekymmer har man en gedigen film-noir som är annorlunda än det mesta man sett inom genren. Inledande halvtimmen puttrar egentligen på utan att vara särskilt inspirerande, förutom att man introducer ett par skumma karaktärer. Orson Welles, i rollen som Michael O'Hara med irländsk accent, och Rita Hayworth som förföriska femme fatalen Elsa Bannister, är relativt normala i sammanhanget. Däremot är Everett Sloane i rollen som advokaten Arthur Bannister med sitt handikapp och uppenbara planer en av de starkare karaktärerna. Lägg därtill Glenn Anders i den bisarra rollen som Arthurs kompanjon George Grisby som säger de mest konstiga sakerna och ger ifrån sig läten av något slag. Och så Ted de Corsia som utger sig för att vara en matros ombord yachten, men som i själva verket är en privatdetektiv anlitad av Arthur Bannister.
Efter den inledande halvtimmen kommer filmen verkligen igång. Intrigen tätnar snabbt och lika dödligt, men vad som kommer ske är ett mysterium som inte får sin upplösning förrän mot slutet. Det är en genomtänkt och smart story som lever mycket på de välskrivna karaktärerna, men även på den invecklade mordhistorien. Och alla blir inblandade på något sätt där Orson Welles karaktär är den enda som egentligen är oskyldig. Det jag kan störa mig på lite grann är att filmen i vissa stunder blir lite lättsam. Men nu när jag tänker efter så tror jag det hade att göra med musiken som fick en att känna så då den blev lite pajasaktig i några scener. Och fotot måste man nämna som i många avseenden känns före sin tid, något som ofta var fallet när Orson Welles var i farten.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
Genre: Film-Noir/Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA
År: 1947
Regi: Orson Welles
I rollerna: Orson Welles, Rita Hayworth, Everett Sloane, Glenn Anders
Handling: En oskyldig man blir indragen i ett farligt nät med intriger och mord när han får arbete på en yacht vars ägare är en framgångsrik advokat som är gift med en förförisk och olycksbådande femme fatale.
Omdöme: Det här är en udda film-noir med en minst lika udda bakgrundshistoria med Orson Welles i blickfånget. Han lär ha behövt pengar, $55,000 närmare bestämt, för att kunna fortsätta en musikal han satt upp. Efter att ha läst "The Man I Killed", ringde han studiochefen på Columbia och instruerade honom att köpa rättigheterna till boken. Han skulle sedan skriva, regissera och spela huvudrollen i filmen om studiochefen skickade honom de $55,000 till Boston inom två timmar. Pengarna anlände och produktionen kunde sättas igång. Men det var bara början på berättelsen om hur filmen blev till.
Welles lär ha varit väldigt missnöjd med musiken till filmen som gjordes av en från filmbolaget tillsatt kompositör. Han lyssnade inte alls på vad Welles ville ha och komponerade bl.a. musik till upplösningsscenen som skulle vara utan musik. Filmen lär också ha varit hela 155 minuter lång till en början, men klipptes sedan ner av filmbolaget till knappa 90 minuter. Och som om det inte vore nog beslöt filmbolaget att inte släppa filmen förrän 1947 trots att den var klar 1946. Detta pga att de trodde filmen skulle förstöra Rita Hayworths karriär då Welles bl.a. klippt hennes hår och blonderat det (de var gifta under den perioden). Om man frågar mig så fungerar detta då hon är en fröjd att titta på. Kanske inte så konstigt att Orson Welles inte ville ha sitt namn som regissör på filmen och är endast krediterad som författare och producent av filmen.
Men trots alla dessa bekymmer har man en gedigen film-noir som är annorlunda än det mesta man sett inom genren. Inledande halvtimmen puttrar egentligen på utan att vara särskilt inspirerande, förutom att man introducer ett par skumma karaktärer. Orson Welles, i rollen som Michael O'Hara med irländsk accent, och Rita Hayworth som förföriska femme fatalen Elsa Bannister, är relativt normala i sammanhanget. Däremot är Everett Sloane i rollen som advokaten Arthur Bannister med sitt handikapp och uppenbara planer en av de starkare karaktärerna. Lägg därtill Glenn Anders i den bisarra rollen som Arthurs kompanjon George Grisby som säger de mest konstiga sakerna och ger ifrån sig läten av något slag. Och så Ted de Corsia som utger sig för att vara en matros ombord yachten, men som i själva verket är en privatdetektiv anlitad av Arthur Bannister.
Efter den inledande halvtimmen kommer filmen verkligen igång. Intrigen tätnar snabbt och lika dödligt, men vad som kommer ske är ett mysterium som inte får sin upplösning förrän mot slutet. Det är en genomtänkt och smart story som lever mycket på de välskrivna karaktärerna, men även på den invecklade mordhistorien. Och alla blir inblandade på något sätt där Orson Welles karaktär är den enda som egentligen är oskyldig. Det jag kan störa mig på lite grann är att filmen i vissa stunder blir lite lättsam. Men nu när jag tänker efter så tror jag det hade att göra med musiken som fick en att känna så då den blev lite pajasaktig i några scener. Och fotot måste man nämna som i många avseenden känns före sin tid, något som ofta var fallet när Orson Welles var i farten.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
