Titel: House of Games / En bricka i spelet
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: David Mamet
I rollerna: Lindsay Crouse, Joe Mantegna, J.T. Walsh, William H. Macy
Handling: Psykologen Margaret blir bekant med en pokerspelare och hans gäng, och blir indragen i deras skumma verksamhet när hon försöker hjälpa honom bli av med en skuld.
Omdöme: Vad man måste vara medveten om när man ser filmen är att David Mamet, som även står för manuset i sin regidebut, har en speciell stil som inte tilltalar alla. Jag kan förstå det och kan tycka att det finns svagheter i sättet det framförs, men det har också sin charm som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det för att filmen (och några andra av hans filmer) känns väldigt lågmäld. Det blir lite teateraktigt skådespeleri i hans filmer och det har inte att göra med dåliga skådespelare utan för att det är så han regisserar dem.
Filmens inledning, främst första mötet mellan psykologen Margaret och pokerspelaren Mike, tycker jag är riktigt snyggt uppbyggt där de hamnar i ett litet rum med ett par andra pokerspelare. Mike ber Margaret om en tjänst i utbyte mot att han avskriver skulden som en av hennes klienter har hos Mike. Hon går med på det och dras in i en värld som hon inte visste fanns, något som visar sig vara precis vad hon behöver i sitt liv. Ett liv som bara går ut på en sak - arbete. Hon har nyligen skrivit en bok som sålt bra, så hon har det gott ställt, men saknar lite spänning i sitt liv. Mike och hans vänner ger henne precis det hon saknar och hon lär sig en och annan sak om sig själv. Tankarna går till The Game på sätt och vis, även om det är vitt skilda filmer.
På sätt och vis kan man tycka det blir lite genomskinligt, att huvudkaraktären fattar konstiga beslut och att överraskningarna inte är några överraskningar. Men det beror nog på hur man ser filmen. Man kan både bli överraskad av filmens vändningar, men även sitta och säga att det var uppenbart och precis vad man hade väntat sig. Men jag tror personligen att det är lite vad David Mamet är ute efter, att låta tittaren gissa och tro att filmen är något den kanske inte är. Lindsay Crouse och Joe Mantegna har ett bra samspel mellan varann och avslutningen på filmen kommer lite överraskande om man nu inte blivit överraskad innan dess. Men som sagt, inte en film för alla och likaså hans The Spanish Prisoner (1997) som har en liknande känsla över sig.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: David Mamet
I rollerna: Lindsay Crouse, Joe Mantegna, J.T. Walsh, William H. Macy
Handling: Psykologen Margaret blir bekant med en pokerspelare och hans gäng, och blir indragen i deras skumma verksamhet när hon försöker hjälpa honom bli av med en skuld.
Omdöme: Vad man måste vara medveten om när man ser filmen är att David Mamet, som även står för manuset i sin regidebut, har en speciell stil som inte tilltalar alla. Jag kan förstå det och kan tycka att det finns svagheter i sättet det framförs, men det har också sin charm som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det för att filmen (och några andra av hans filmer) känns väldigt lågmäld. Det blir lite teateraktigt skådespeleri i hans filmer och det har inte att göra med dåliga skådespelare utan för att det är så han regisserar dem.
Filmens inledning, främst första mötet mellan psykologen Margaret och pokerspelaren Mike, tycker jag är riktigt snyggt uppbyggt där de hamnar i ett litet rum med ett par andra pokerspelare. Mike ber Margaret om en tjänst i utbyte mot att han avskriver skulden som en av hennes klienter har hos Mike. Hon går med på det och dras in i en värld som hon inte visste fanns, något som visar sig vara precis vad hon behöver i sitt liv. Ett liv som bara går ut på en sak - arbete. Hon har nyligen skrivit en bok som sålt bra, så hon har det gott ställt, men saknar lite spänning i sitt liv. Mike och hans vänner ger henne precis det hon saknar och hon lär sig en och annan sak om sig själv. Tankarna går till The Game på sätt och vis, även om det är vitt skilda filmer.
På sätt och vis kan man tycka det blir lite genomskinligt, att huvudkaraktären fattar konstiga beslut och att överraskningarna inte är några överraskningar. Men det beror nog på hur man ser filmen. Man kan både bli överraskad av filmens vändningar, men även sitta och säga att det var uppenbart och precis vad man hade väntat sig. Men jag tror personligen att det är lite vad David Mamet är ute efter, att låta tittaren gissa och tro att filmen är något den kanske inte är. Lindsay Crouse och Joe Mantegna har ett bra samspel mellan varann och avslutningen på filmen kommer lite överraskande om man nu inte blivit överraskad innan dess. Men som sagt, inte en film för alla och likaså hans The Spanish Prisoner (1997) som har en liknande känsla över sig.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.4
