Titel: The Red Shoes / De röda skorna
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 1948
Regi: Michael Powell & Emeric Pressburger
I rollerna: Moira Shearer, Anton Walbrook, Marius Goring, Léonide Massine
Handling: Den unga Vicky Page satsar allt på sin dans och hon drillas hårt av sin balettmästare Boris Lermontov. Lermontov ogillar i högsta grad att hans elever sysslar med någonting annat än sitt arbete och när Vicky blir kär måste hon välja mellan kärleken och karriären.
Omdöme: Kombinationen Michael Powell och Emeric Pressburger har inneburit flertalet hyllade filmer där en av dem är denna. Det är Hans Christian Andersens saga om de röda skorna som utgör filmens kärna och det är Vicky Page (Moira Shearer) som får axla det stora trycket av att bära de röda skorna och prestera som en storstjärna, trots att det blir hennes första framträdande på den stora scenen. Hon drillas av Boris Lermontov (Anton Walbrook), som är en guru inom ballettvärlden, och hans medarbetare Ljubov (Léonide Massine) som har hand om träningen. Samtidigt som unga Page får sin chans till sitt stora genombrott får även den unge kompositören Julian Craster (Marius Goring) chansen att skriva musiken till uppsättningen av de röda skorna.
Men allt är inte frid och fröjd för Boris Lermontov kräver perfektion och full koncentration på balletten, något som visar sig svårare sagt än gjort för vissa. Filmen, som är färg, känns fräsch och före sin tid i mycket, speciellt som den snarare ser ut som en 60-talsproduktion än 40-tal. Men jag ser inte dess storhet, och det har flera förklaringar. Jag förstår om vissa gillar den, men den tilltalar mig inte i de flesta avseenden. Uppsättningen och framförandet av de röda skorna är bra och speglar i mång och mycket vad som händer karaktärerna i filmen. Skådespeleriet är inte av någon vidare kvalité, även om Moira Shearer i sin debutroll gör ok ifrån sig samtidigt som det är hon som verkligen dansar själv. Men bäst i filmen är utan tvekan Anton Walbrook som Boris Lermontov som visar prov på klasskådespeleri. Han påminner i någon scen mot slutet om sköne Gene Wilder i Det våras för Frankenstein, och det är aldrig fel.
3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.2
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 1948
Regi: Michael Powell & Emeric Pressburger
I rollerna: Moira Shearer, Anton Walbrook, Marius Goring, Léonide Massine
Handling: Den unga Vicky Page satsar allt på sin dans och hon drillas hårt av sin balettmästare Boris Lermontov. Lermontov ogillar i högsta grad att hans elever sysslar med någonting annat än sitt arbete och när Vicky blir kär måste hon välja mellan kärleken och karriären.
Omdöme: Kombinationen Michael Powell och Emeric Pressburger har inneburit flertalet hyllade filmer där en av dem är denna. Det är Hans Christian Andersens saga om de röda skorna som utgör filmens kärna och det är Vicky Page (Moira Shearer) som får axla det stora trycket av att bära de röda skorna och prestera som en storstjärna, trots att det blir hennes första framträdande på den stora scenen. Hon drillas av Boris Lermontov (Anton Walbrook), som är en guru inom ballettvärlden, och hans medarbetare Ljubov (Léonide Massine) som har hand om träningen. Samtidigt som unga Page får sin chans till sitt stora genombrott får även den unge kompositören Julian Craster (Marius Goring) chansen att skriva musiken till uppsättningen av de röda skorna.
Men allt är inte frid och fröjd för Boris Lermontov kräver perfektion och full koncentration på balletten, något som visar sig svårare sagt än gjort för vissa. Filmen, som är färg, känns fräsch och före sin tid i mycket, speciellt som den snarare ser ut som en 60-talsproduktion än 40-tal. Men jag ser inte dess storhet, och det har flera förklaringar. Jag förstår om vissa gillar den, men den tilltalar mig inte i de flesta avseenden. Uppsättningen och framförandet av de röda skorna är bra och speglar i mång och mycket vad som händer karaktärerna i filmen. Skådespeleriet är inte av någon vidare kvalité, även om Moira Shearer i sin debutroll gör ok ifrån sig samtidigt som det är hon som verkligen dansar själv. Men bäst i filmen är utan tvekan Anton Walbrook som Boris Lermontov som visar prov på klasskådespeleri. Han påminner i någon scen mot slutet om sköne Gene Wilder i Det våras för Frankenstein, och det är aldrig fel.
3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.2
