Titel: Sunset Blvd.
Genre: Drama
Land: USA
År: 1950
Regi: Billy Wilder
I rollerna: William Holden, Gloria Swanson, Erich von Stroheim, Nancy Olson
Handling: Joe Gillis är en ung filmmanusförfattare i Hollywood med ekonomiska bekymmer. Av en slump träffar han den f.d. stumfilmsstjärnan Norma Desmond. Norma, som varit borta från filmen i 20 år, är övertygad om att hon fortfarande är dyrkad av sina fans och planerar sin återkomst. Vad hon behöver är hjälp med sitt mastodontmanus av en riktig manusförfattare.
Omdöme: Denna hyllade klassiker kastar in tittaren i 50-talets Hollywood där allt inte bara är glamour, utan det finns även en baksida. Joe Gillis (William Holden) är en relativt ung manusförfattare som sett bättre dagar. Han försöker få sitt nya manus uppköpt av något av filmbolagen, men hans manus har inte många fans. Den enda som finner något positivt i ett av hans manus är korrekturläsaren Betty Schaefer (Nancy Olson) som hittar ett parti som kan utvecklas. Han lägger inte särskilt stor vikt vid hennes förslag, men kommer att träffa på henne vid ett senare tillfälle.
Istället kommer han av en slump till ett enormt hus där det visar sig att en f.d. stumfilmsstjärna bor. Norma Desmond (Gloria Swanson) är av stort behov av en manusförfattare och låter Joe bo i ett av rummen mot att han jobbar på hennes manus mot betalning. Joe har givetvis inget emot det till en början då han behöver pengarna, men allt mer börjar han inse vad Norma egentligen vill. Den enda övriga som bor i huset är Max (Erich von Stroheim), Normas ytterst hängivna och allvarliga butler och allt-i-allo. Filmens inledning är annars riktigt skicklig och skapar direkt intresse. De bästa scenerna i filmen är nog när swimmingpoolen är med i början och slutet.
Att detta klassas som film-noir har jag väldigt svårt att acceptera. Det är ett drama om Hollywood med några kriminella handlingar i början och slutet. Men inte är det en riktig film-noir. Och precis som med en av de andra största klassikerna genom tiderna - Citizen Kane - finner jag inte detta lika bra som dess rykte säger. Det är definitivt en sevärd historia med bra skådespeleri, fint foto, bra intriger och med flera filmreferenser. Men jag sveps aldrig med eller får en känsla av att det är riktigt bra någon gång (ja, förutom swimmingpoolscenerna). Jo, jag gillar berättarrösten helt klart där Joe kommer med finurliga kommentarer. Och så den klassiska repliken av Norma: "I am big. It's the pictures that got small".
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.7
Genre: Drama
Land: USA
År: 1950
Regi: Billy Wilder
I rollerna: William Holden, Gloria Swanson, Erich von Stroheim, Nancy Olson
Handling: Joe Gillis är en ung filmmanusförfattare i Hollywood med ekonomiska bekymmer. Av en slump träffar han den f.d. stumfilmsstjärnan Norma Desmond. Norma, som varit borta från filmen i 20 år, är övertygad om att hon fortfarande är dyrkad av sina fans och planerar sin återkomst. Vad hon behöver är hjälp med sitt mastodontmanus av en riktig manusförfattare.
Omdöme: Denna hyllade klassiker kastar in tittaren i 50-talets Hollywood där allt inte bara är glamour, utan det finns även en baksida. Joe Gillis (William Holden) är en relativt ung manusförfattare som sett bättre dagar. Han försöker få sitt nya manus uppköpt av något av filmbolagen, men hans manus har inte många fans. Den enda som finner något positivt i ett av hans manus är korrekturläsaren Betty Schaefer (Nancy Olson) som hittar ett parti som kan utvecklas. Han lägger inte särskilt stor vikt vid hennes förslag, men kommer att träffa på henne vid ett senare tillfälle.
Istället kommer han av en slump till ett enormt hus där det visar sig att en f.d. stumfilmsstjärna bor. Norma Desmond (Gloria Swanson) är av stort behov av en manusförfattare och låter Joe bo i ett av rummen mot att han jobbar på hennes manus mot betalning. Joe har givetvis inget emot det till en början då han behöver pengarna, men allt mer börjar han inse vad Norma egentligen vill. Den enda övriga som bor i huset är Max (Erich von Stroheim), Normas ytterst hängivna och allvarliga butler och allt-i-allo. Filmens inledning är annars riktigt skicklig och skapar direkt intresse. De bästa scenerna i filmen är nog när swimmingpoolen är med i början och slutet.
Att detta klassas som film-noir har jag väldigt svårt att acceptera. Det är ett drama om Hollywood med några kriminella handlingar i början och slutet. Men inte är det en riktig film-noir. Och precis som med en av de andra största klassikerna genom tiderna - Citizen Kane - finner jag inte detta lika bra som dess rykte säger. Det är definitivt en sevärd historia med bra skådespeleri, fint foto, bra intriger och med flera filmreferenser. Men jag sveps aldrig med eller får en känsla av att det är riktigt bra någon gång (ja, förutom swimmingpoolscenerna). Jo, jag gillar berättarrösten helt klart där Joe kommer med finurliga kommentarer. Och så den klassiska repliken av Norma: "I am big. It's the pictures that got small".
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.7
