Titel: Per un pugno di dollari / A Fistful of Dollars / För en handfull dollar
Genre: Spaghettivästern
Land: Italien/Spanien/Västtyskland
År: 1964
Regi: Sergio Leone
I rollerna: Clint Eastwood, Gian Maria Volontè, Marianne Koch, Mario Brega
Handling: En man rider in i den mexikanska gränsstaden San Miguel. Staden styrs av två gäng, där Rojos är något starkare än Baxters. Främligen demonstrerar sin revolverskicklighet och spelar ut de två banditgängen mot varandra.
Omdöme: Detta kom att bli genombrottsfilmen för Clint Eastwood, regissören Sergio Leone och den s.k. spaghettivästern. Clint Eastwood spelar mannen utan namn (kallas dock Joe här iofs) som kommer till den lilla mexikanska staden San Miguel för att se om han kan tjäna sig en hacka. Snart har han bildat sig en uppfattning om läget och bestämmer sig för att de två rivaliserande familjerna Rojos och Baxters ska få anledning att attackera varandra. Han måste dock se upp med en person som är skickligare och smartare än de övriga och det är Ramón (Gian Maria Volontè) i familjen Rojo. Hans prestation är vid sidan om Clint Eastwood den klart starkaste.
Trots att jag sett filmen ett antal gånger kändes det uppfriskande att se den med lite nya ögon. Och jag blev positivt överraskad av att den fungerar så pass bra. Tempot är jämnt rakt igenom där det händer något hela tiden, storyn går framåt. Det är skönt att se en sån här film utan en massa temposänkande romantiska bitar. I vissa fall fungerar det, men då måste det finnas en tanke bakom, inte bara för att man ska kunna slänga in en större kvinnlig roll. Spaghettivästerns var iofs kända för att inte ge de kvinnliga rollerna så stort utrymme och det tycker jag är helt rätt, beroende på story givetvis.
Clint Eastwood har inte så mycket dialog, överhuvudtaget är det sparsamt med dialog, men han visar mycket med sitt ansikte och sina ögon. Gillar verkligen när han sakta tar upp huvudet så att ögonen tittar fram under hatten. Och till det spelas underbart stämningsfull musik av Ennio Morricone som kom att göra musik till alla Leones filmer. Den må inte vara lika klockren som i några av de övriga filmerna, men den skapar helt klart den speciella känslan som man bara får av dessa filmer. Sen måste också nämnas att Sergio Leone, trots mindre budget, lyckats skapa en film som ser snygg ut. Ett minus är dock vissa av de dubbade rösterna, men då det fanns så många olika nationaliteter i dessa filmer blev det ofta så här.
3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.0
Genre: Spaghettivästern
Land: Italien/Spanien/Västtyskland
År: 1964
Regi: Sergio Leone
I rollerna: Clint Eastwood, Gian Maria Volontè, Marianne Koch, Mario Brega
Handling: En man rider in i den mexikanska gränsstaden San Miguel. Staden styrs av två gäng, där Rojos är något starkare än Baxters. Främligen demonstrerar sin revolverskicklighet och spelar ut de två banditgängen mot varandra.
Omdöme: Detta kom att bli genombrottsfilmen för Clint Eastwood, regissören Sergio Leone och den s.k. spaghettivästern. Clint Eastwood spelar mannen utan namn (kallas dock Joe här iofs) som kommer till den lilla mexikanska staden San Miguel för att se om han kan tjäna sig en hacka. Snart har han bildat sig en uppfattning om läget och bestämmer sig för att de två rivaliserande familjerna Rojos och Baxters ska få anledning att attackera varandra. Han måste dock se upp med en person som är skickligare och smartare än de övriga och det är Ramón (Gian Maria Volontè) i familjen Rojo. Hans prestation är vid sidan om Clint Eastwood den klart starkaste.
Trots att jag sett filmen ett antal gånger kändes det uppfriskande att se den med lite nya ögon. Och jag blev positivt överraskad av att den fungerar så pass bra. Tempot är jämnt rakt igenom där det händer något hela tiden, storyn går framåt. Det är skönt att se en sån här film utan en massa temposänkande romantiska bitar. I vissa fall fungerar det, men då måste det finnas en tanke bakom, inte bara för att man ska kunna slänga in en större kvinnlig roll. Spaghettivästerns var iofs kända för att inte ge de kvinnliga rollerna så stort utrymme och det tycker jag är helt rätt, beroende på story givetvis.
Clint Eastwood har inte så mycket dialog, överhuvudtaget är det sparsamt med dialog, men han visar mycket med sitt ansikte och sina ögon. Gillar verkligen när han sakta tar upp huvudet så att ögonen tittar fram under hatten. Och till det spelas underbart stämningsfull musik av Ennio Morricone som kom att göra musik till alla Leones filmer. Den må inte vara lika klockren som i några av de övriga filmerna, men den skapar helt klart den speciella känslan som man bara får av dessa filmer. Sen måste också nämnas att Sergio Leone, trots mindre budget, lyckats skapa en film som ser snygg ut. Ett minus är dock vissa av de dubbade rösterna, men då det fanns så många olika nationaliteter i dessa filmer blev det ofta så här.
3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.0
