Titel: The Groundstar Conspiracy / Attentatet
Genre: Kriminalmysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: Kanada/USA
År: 1972
Regi: Lamont Johnson
I rollerna: George Peppard, Michael Sarrazin, Christine Belford, Cliff Potts
Handling: Ett hemligt forskningsinstitut drabbas av inbrott och sabotageförsök. Förövaren John Welles fångas, men är svårt skadad av explosionen. En man vid namn Tuxan, som är ansvarig för utredningen, beslutar sig för att ta till drastiska metoder för att komma åt förövarens uppdragsgivare.
Omdöme: Filmen börjar intressant med en gång då man i förtexterna får se en man vid namn John Welles springa igenom korridorer på ett hemligt forskningsinstitut samtidigt som explosioner sker runt honom. Han lyckas ta sig till en närliggande stuga där en ung kvinna hittar honom med helblodigt ansikte när han kommer igenom hennes dörr. Säkerhetspersonal är snabbt på plats och en man vid namn Tuxan tar över utredningen.
Tuxan spelas klockrent av George Peppard. Eller rättare sagt så är karaktären klockren och Peppard spelar honom väl. Han är stenhård och bestämmer precis allt och gör som han vill. John Welles (Michael Sarrazin) har svårt att minnas vad som hänt vilket Tuxan inte vet om han kan lita på. Därför sätter han in alla möjliga metoder för att få honom att minnas igen, som t.ex. chockterapi med elstötar. Under tiden vill Welles ta reda på vad som egentligen hänt och om han verkligen gjort det han blir anklagad för. Hans enda ledtråd är kvinnan i stugan och han bestämmer sig för att börja där.
Jag gillade det mesta med den här filmen, trots att den är lite B. Det är ett bra manus som hela tiden går framåt och har några trevliga vändningar, ett foto med väl valda inspelningsplatser både med vacker utsikt och passande regeringsbyggnader. Men vad som kunde och borde varit mycket bättre, och som förstör en hel del, är musiken. Den lyckas i några fåtal scener och då blir det genast stämningsfullt, men allt som oftast blir det opassande och skrikig musik som det lätt kunde bli under 60-talet och början av 70-talet. Med bra musik hade detta garanterat blivit ett snäpp bättre. Avslutningsvis måste sägas att detta skulle vara perfekt material för en remake, kanske med Cillian Murphy som Welles.
3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 5.8
Genre: Kriminalmysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: Kanada/USA
År: 1972
Regi: Lamont Johnson
I rollerna: George Peppard, Michael Sarrazin, Christine Belford, Cliff Potts
Handling: Ett hemligt forskningsinstitut drabbas av inbrott och sabotageförsök. Förövaren John Welles fångas, men är svårt skadad av explosionen. En man vid namn Tuxan, som är ansvarig för utredningen, beslutar sig för att ta till drastiska metoder för att komma åt förövarens uppdragsgivare.
Omdöme: Filmen börjar intressant med en gång då man i förtexterna får se en man vid namn John Welles springa igenom korridorer på ett hemligt forskningsinstitut samtidigt som explosioner sker runt honom. Han lyckas ta sig till en närliggande stuga där en ung kvinna hittar honom med helblodigt ansikte när han kommer igenom hennes dörr. Säkerhetspersonal är snabbt på plats och en man vid namn Tuxan tar över utredningen.
Tuxan spelas klockrent av George Peppard. Eller rättare sagt så är karaktären klockren och Peppard spelar honom väl. Han är stenhård och bestämmer precis allt och gör som han vill. John Welles (Michael Sarrazin) har svårt att minnas vad som hänt vilket Tuxan inte vet om han kan lita på. Därför sätter han in alla möjliga metoder för att få honom att minnas igen, som t.ex. chockterapi med elstötar. Under tiden vill Welles ta reda på vad som egentligen hänt och om han verkligen gjort det han blir anklagad för. Hans enda ledtråd är kvinnan i stugan och han bestämmer sig för att börja där.
Jag gillade det mesta med den här filmen, trots att den är lite B. Det är ett bra manus som hela tiden går framåt och har några trevliga vändningar, ett foto med väl valda inspelningsplatser både med vacker utsikt och passande regeringsbyggnader. Men vad som kunde och borde varit mycket bättre, och som förstör en hel del, är musiken. Den lyckas i några fåtal scener och då blir det genast stämningsfullt, men allt som oftast blir det opassande och skrikig musik som det lätt kunde bli under 60-talet och början av 70-talet. Med bra musik hade detta garanterat blivit ett snäpp bättre. Avslutningsvis måste sägas att detta skulle vara perfekt material för en remake, kanske med Cillian Murphy som Welles.
3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 5.8
