Titel: Martyrs / Martyrerna
Genre: Rysare
Land: Frankrike/Kanada
År: 2008
Regi: Pascal Laugier
I rollerna: Morjana Alaoui, Mylène Jampanoï, Catherine Bégin, Mike Chute
Handling: En liten flicka, Lucie, hittas vid ett övergivet slakthus efter att ha varit försvunnen i över ett år. Flickan förs till sjukhus, men är oförmögen att tala om vad hon varit med om. Efter en tid lyckas hon dock bilda en oerhört stark vänskap med en annan flicka, Anna, som hon träffar på sjukhuset. 15 år passerar och vi hamnar i ett öde hus i skogen där vi får se en okänd, till synes galen, kvinna utföra ett brutalt dåd. Efter det onda dådet använder kvinnan telefonen, och den som svarar i andra änden är Anna.
Omdöme: Det här var en annorlunda filmupplevelse. Efter att man fått en bakgrundsbild till vad som hänt (eller åtminstone att något fruktansvärt hänt) lilla Lucie, kastas man 15 år framåt där den vuxna Lucie är ute efter hämnd. I bästa vigilante-stil rör hon om i grytan. Filmen visar här var skåpet ska stå och man är beredd på vad som komma skall - tror man. För filmen går in i ett nytt skede när Lucie ringer sin vän Anna som kommer till platsen för att hjälpa till. Och som om det inte vore nog träder vi in i den tredje akten som helt byter karaktär och förändrar allt, något som kommer oväntat.
Filmen är svår att titta på och man tänker flera gånger om det man ser verkligen är nödvändigt att visa. Stundtals blir det nästan för mycket även för mig som klarar det mesta. Det är en motbjudande känsla man möts av gång på gång och det är inte för de svaghjärtade. Men samtidigt tycker jag man blir belönad om man ger filmen en chans ända till slutet. För vad som dyker upp under filmens gång känner jag till en början "inte nu igen", men efter att det senare förklaras accepterar jag det hela och till slut fungerar det utan problem.
Måste också nämna skådespelarna som får utstå mycket under filmens gång och som från Lucie som liten till Lucie och Anna som vuxna presterar mycket bra i utsatta lägen. Regissören har verkligen gått in på bara skinnet på både skådespelarna och tittarna. Sen att han är en riktig filmälskare gör inte saken sämre. Han sa bl.a. att han ville göra en riktig skräckfilm som känns och inte vad publiken är van vid. Att det både finns en tanke med filmen och en obehaglig stämning man lyckats skapa är något man måste applådera. Och efter att ha lyssnat på regissören (Pascal Laugier) prata i trekvart efter filmen uppskattar jag nog filmen lite mer också. Den fick även 18-års gräns i Frankrike (endast porrfilm får det i vanliga fall) och det tog fyra månader innan de lyckades övertala myndigheterna till att sänka gränsen så att den kunde visas på biograferna.
4 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.0
Genre: Rysare
Land: Frankrike/Kanada
År: 2008
Regi: Pascal Laugier
I rollerna: Morjana Alaoui, Mylène Jampanoï, Catherine Bégin, Mike Chute
Handling: En liten flicka, Lucie, hittas vid ett övergivet slakthus efter att ha varit försvunnen i över ett år. Flickan förs till sjukhus, men är oförmögen att tala om vad hon varit med om. Efter en tid lyckas hon dock bilda en oerhört stark vänskap med en annan flicka, Anna, som hon träffar på sjukhuset. 15 år passerar och vi hamnar i ett öde hus i skogen där vi får se en okänd, till synes galen, kvinna utföra ett brutalt dåd. Efter det onda dådet använder kvinnan telefonen, och den som svarar i andra änden är Anna.
Omdöme: Det här var en annorlunda filmupplevelse. Efter att man fått en bakgrundsbild till vad som hänt (eller åtminstone att något fruktansvärt hänt) lilla Lucie, kastas man 15 år framåt där den vuxna Lucie är ute efter hämnd. I bästa vigilante-stil rör hon om i grytan. Filmen visar här var skåpet ska stå och man är beredd på vad som komma skall - tror man. För filmen går in i ett nytt skede när Lucie ringer sin vän Anna som kommer till platsen för att hjälpa till. Och som om det inte vore nog träder vi in i den tredje akten som helt byter karaktär och förändrar allt, något som kommer oväntat.
Filmen är svår att titta på och man tänker flera gånger om det man ser verkligen är nödvändigt att visa. Stundtals blir det nästan för mycket även för mig som klarar det mesta. Det är en motbjudande känsla man möts av gång på gång och det är inte för de svaghjärtade. Men samtidigt tycker jag man blir belönad om man ger filmen en chans ända till slutet. För vad som dyker upp under filmens gång känner jag till en början "inte nu igen", men efter att det senare förklaras accepterar jag det hela och till slut fungerar det utan problem.
Måste också nämna skådespelarna som får utstå mycket under filmens gång och som från Lucie som liten till Lucie och Anna som vuxna presterar mycket bra i utsatta lägen. Regissören har verkligen gått in på bara skinnet på både skådespelarna och tittarna. Sen att han är en riktig filmälskare gör inte saken sämre. Han sa bl.a. att han ville göra en riktig skräckfilm som känns och inte vad publiken är van vid. Att det både finns en tanke med filmen och en obehaglig stämning man lyckats skapa är något man måste applådera. Och efter att ha lyssnat på regissören (Pascal Laugier) prata i trekvart efter filmen uppskattar jag nog filmen lite mer också. Den fick även 18-års gräns i Frankrike (endast porrfilm får det i vanliga fall) och det tog fyra månader innan de lyckades övertala myndigheterna till att sänka gränsen så att den kunde visas på biograferna.
4 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.0
