Titel: White Oleander / Vit oleander
Genre: Drama
Land: USA/Tyskland
År: 2002
Regi: Peter Kosminsky
I rollerna: Alison Lohman, Michelle Pfeiffer, Robin Wright Penn, Renée Zellweger
Handling: I ett anfall av sjuklig svartsjuka förgiftar den kompromisslösa och förföriska konstnären Ingrid sin älskare. Hon döms till livstids fängelse och hennes 15-åriga dotter Astrid får därefter flytta runt mellan olika fosterfamiljer. Dottern försöker desperat att skapa sig en egen identitet, men även om Ingrid sitter bakom galler är hennes starka inflytande den enda fasta punkten i Astrids liv.
Omdöme: Det första jag vill ta upp är filmens musik av Thomas Newman som bl.a. gjort musik till American Beauty och som känns igen från några av hans tidigare filmer. Den är oftast mycket stämningsfull och med rätt mängd dramatik över sig utan att gå över styr och bli översentimental. Filmen kretsar kring Astrid (Alison Lohman) som är en tonåring vars mor, Ingrid (Michelle Pfeiffer), är en duktig konstnär, men en väldigt egoistisk sådan. Hon vill att hennes dotter ska vara precis som hon själv och styr hennes val även från fängelset.
Jag gillar historien, hur man får följa Astrid gå igenom olika fosterfamiljer och hela tiden få bygga på sin identitet, något som givetvis blir svårt. Hon blir lätt förvirrad och på ett eller annat sätt funkar det allt som oftast inte med fosterfamiljerna, trots att hon i många fall inte gör något fel. Vissa fosterfamiljer känns bättre än andra och vissa hade man velat vara utan i filmen. Vad jag känner är att regin saknar spets och när man tittar på vad regissören gjort inser man att det hade kunnat bli så mycket bättre med en gedigen regissör. För även om det är en tragisk historia som utspelas framför ögonen är det sällan man verkligen känner djupt som man önskar man kunde göra. Och första halvan känns bättre än andra. Man har liksom inte lyckats bygga vidare på det som byggts upp.
Jag känner förvisso med Astrid som spelas bra av Alison Lohman som har den rätta blandningen av oskuldshet med egen vilja som byggs upp allt mer. Detta hade dock kunnat bli en Oscarsfilm med bättre regi. En sak jag störde mig på en del är när hon c:a halvvägs in klipper sitt hår och efter det ser ut som hon bär peruk - vilket jag läst var fallet. Hon lär ha haft peruk genom hela filmen, men det är endast uppenbart när hon alltså klipper sig och har kort hår under mittendelen. En liten detalj som iaf jag stör mig på även om det är en struntsak. Michelle Pfeiffer måste också nämnas då jag oftast sett henne i sympatiska roller, men som här får en lite bitchigare karaktär att spela med och gör det bra även hon.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.0
Genre: Drama
Land: USA/Tyskland
År: 2002
Regi: Peter Kosminsky
I rollerna: Alison Lohman, Michelle Pfeiffer, Robin Wright Penn, Renée Zellweger
Handling: I ett anfall av sjuklig svartsjuka förgiftar den kompromisslösa och förföriska konstnären Ingrid sin älskare. Hon döms till livstids fängelse och hennes 15-åriga dotter Astrid får därefter flytta runt mellan olika fosterfamiljer. Dottern försöker desperat att skapa sig en egen identitet, men även om Ingrid sitter bakom galler är hennes starka inflytande den enda fasta punkten i Astrids liv.
Omdöme: Det första jag vill ta upp är filmens musik av Thomas Newman som bl.a. gjort musik till American Beauty och som känns igen från några av hans tidigare filmer. Den är oftast mycket stämningsfull och med rätt mängd dramatik över sig utan att gå över styr och bli översentimental. Filmen kretsar kring Astrid (Alison Lohman) som är en tonåring vars mor, Ingrid (Michelle Pfeiffer), är en duktig konstnär, men en väldigt egoistisk sådan. Hon vill att hennes dotter ska vara precis som hon själv och styr hennes val även från fängelset.
Jag gillar historien, hur man får följa Astrid gå igenom olika fosterfamiljer och hela tiden få bygga på sin identitet, något som givetvis blir svårt. Hon blir lätt förvirrad och på ett eller annat sätt funkar det allt som oftast inte med fosterfamiljerna, trots att hon i många fall inte gör något fel. Vissa fosterfamiljer känns bättre än andra och vissa hade man velat vara utan i filmen. Vad jag känner är att regin saknar spets och när man tittar på vad regissören gjort inser man att det hade kunnat bli så mycket bättre med en gedigen regissör. För även om det är en tragisk historia som utspelas framför ögonen är det sällan man verkligen känner djupt som man önskar man kunde göra. Och första halvan känns bättre än andra. Man har liksom inte lyckats bygga vidare på det som byggts upp.
Jag känner förvisso med Astrid som spelas bra av Alison Lohman som har den rätta blandningen av oskuldshet med egen vilja som byggs upp allt mer. Detta hade dock kunnat bli en Oscarsfilm med bättre regi. En sak jag störde mig på en del är när hon c:a halvvägs in klipper sitt hår och efter det ser ut som hon bär peruk - vilket jag läst var fallet. Hon lär ha haft peruk genom hela filmen, men det är endast uppenbart när hon alltså klipper sig och har kort hår under mittendelen. En liten detalj som iaf jag stör mig på även om det är en struntsak. Michelle Pfeiffer måste också nämnas då jag oftast sett henne i sympatiska roller, men som här får en lite bitchigare karaktär att spela med och gör det bra även hon.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.0
